Treåringen har tagit över vad gör man?

En del som har relativt enkla barn tar gärna åt sig äran av det och tror att det är deras uppfostringsmetoder som är så himla fantastiska. Jag har två svåra barn (med olika svårigheter) och känner igen ditt sökande efter något som funkar. Man läser böcker, kollar på nätet mm men det där som funkar på andras barn funkar inte på ens eget.

En del barn blir tex inte alls paffa och lydiga av att man ryter ifrån, ropar aj högt etc, utan de blir triggade och ännu mer upprörda av det (affektsmitta). De barnen behöver att man är väldigt lugn och det är jättesvårt, mycket, mycket svårare än att ryta ifrån. 

Okej. Vi är två lugna vuxna som samsover med barnen, prioriterar dem före oss i vardagen med att ge dem tid först och sen oas. Jobbat deltid för att ge barnen mer tid med oss.

Vi har en lugn miljö hemma, bor lugnt. Vi vuxna är vänliga med varann, och har barnen med i vardagssysslorna så de ska få hjälpa till. Vi har ingen skärmtid utan istället pysslar vi aktivt med barnen med kritor, pussel, lego och såna saker.

Vi tröstar alltid när barnen är ledsna, lämnar dem inte ensamma. Håller om. Går med dem tills de somnar. Frågar hur det är, säger att vi älskar dem och är glada att de finns. Berömmer dem. Är nyfikna när de vill berätta något och lyssnar om på samma sak hundrafemtioelva gånger. Läser för dem varje dag.

Tar inte alla strider, långt från. Försöker ta de där man just blir fysiskt eller utgör en fara för sig själv eller andra.

Men ja, vi gör säkert fel och är hemska individer.

Det där är ju långtifrån sant. Många barn som har dåliga föräldrar växer trots allt upp till att bli välfungerande människor. Barn tar inte bara intryck av föräldrarna utan av mycket annat runt omkring så som förskola, skola, kompisar mm. Sen tillkommer personligheten som en starkt bidragande faktor. Kolla in Anders Hansens serie om personligheter på svtplay, minns inte vad den hette.