Treåringen har tagit över vad gör man?

Ts verkar ha läst rubriken men missat innehållet.... Jag har boken också och de borde läsa den igen.

Ok, jag trodde att det framgick. Men för din skull då så ska jag försöka förtydliga ännu mera:

Ts, du behöver ändra din inställning.
Ta ditt ansvar, gör något åt saken.
Som förälder duger det inte att skylla på treåringen.

Hur du bäst ska gå tillväga följer förmodligen och ganska säkert alla vanliga och normala rekommendationer.
Men du måste självfallet ta ditt ansvar för att anpassa dina åtgärder och ditt sätt till det som bäst passar i er situation och som bäst passar din egen unika treåring. Det finns hur mycket tillgång som helst till råd och rekommendationer och det finns garanterat mycket som passar alldeles utmärkt också i ditt fall.
Jag kan inte ge länkar och enskilda tips eftersom jag inte tillräckligt känner er situation. Men det är ganska enkelt för dig att finna massor av konkreta råd som passar just för dig och er situation.

Om du inte klarar att finna det så behöver du berätta och beskriva utförligt om din och er situation så är vi säkert flera i tråden som kan ge dig konkreta råd och länkar, om det skulle behövas.

Så ändra din inställning och ta tag i det.
Det blir vad du gör det till.
Ingen annan än du kan göra något åt det.

Du har redan fått ett utmärkt tips om en bra bok och en bra författare.
Läs boken en gång till om du redan har läst den. Läs den en gång till men med ändrad inställning och börja tillämpa det som står i boken.

Tillämpa. Börja göra konkreta åtgärder. För att bara läsa hjälper självfallet inte...

Förlåt ts för att jag upprepar mig och för att jag är extra tydlig. Detta är ett svar till en annan medlem som verkar ha behov av extra tydlighet.

Jag såg att du inte tror på time out, men samtidigt är det ju det man gör om man bryter situationen. "Jag vill inte bli slagen, så nu går jag iväg en stund", är egentligen bara att vända på att barnet får vara på sitt rum. Är det många gånger de sker, så bryter man och går iväg många gånger helt enkelt. Jag har kunnat släppa mycket, men just när det kommer till fysiskt våld har jag varit stenhård. Man kan inte använda samma röst och sätt när man ska bjuda på saft, som när man säger ifrån för att man blir slagen.

En sak jag också gjorde, var att jag skrek till när något gjorde ont. Alltså lite högre, så att barnet ryckte till. Det kunde bryta ett ilskeutbrott och dessutom visade det att jag faktiskt fick ont av barnets handling.

Jag har varit hjälpt av att mina barn pratat tidigt och dessutom kunnat förklara tidigt, så är det absolut, men jag tror också att det är viktigt att vara konsekvent, även om det känns svårt och jobbigt när det blir ofta.

Att läsa hjälper inte.
Man behöver ändra sin inställning och börja tillämpa och agera i enlighet med bokens innehåll.

Det är självklart bra att ge barnen massor med kärlek, det ska ni inte sluta med. Ibland räcker det med att endast ge massor av kärlek, ibland gör det inte det. För er just nu räcker det inte. Boken handlar ju inte bara om att man ska ösa på med kärlek.

När ditt barn gör dig illa så tycker jag du verkligen ska markera att det gör ont. Man behöver visa barn att vissa saker helt enkelt inte är acceptabla.

Det är inget farligt att använda hela sitt känsloregister och visa ilska ibland, alltså så länge det är inom kontrollerade former.

Jag vrålade riktigt rejält på ett av mina barn första gången hen knäppte upp sitt bälte på motorvägen. Alltså tog i så mycket mer än vanligt. Hen blev chockad och rädd just då och det var min mening. Jag ville verkligen visa att det där var en gräns man inte passerar. Han gjorde aldrig om det mer, men i övrigt så lyssnade lika mycket (eller snarare lite) som vanligt. Dvs att mitt agerande förstörde inte vår relation på något sätt och det ändrade inte hans ssjälvkänsla. Om mitt barn gjort mig fysiskt illa så som ditt barn börjat göra så skulle jag agera likadant. 

Det blir många instämmanden från mig i den här tråden, men vi gjorde också så under precis samma situation. Vårt barn knäppte upp bältet under färd och jag vrålade så att han faktiskt blev rädd. Men han gjorde aldrig om det igen och vi pratade efteråt om varför man inte får göra så och varför jag blev så arg. Jag har reagerat liknande när ena barnet en gång bet mig i affekt. Det var också enda gången det barnet bet mig.

Vi har trots detta en fin relation, pratar mycket och barnen har god självkänsla. Vissa saker är oacceptabla och det måste markeras ordentligt.

Vi har ett barn i området som jag flera gånger sett sparka sin mamma. Varje gång reagerar mamman genom att prata ungefär på samma sätt som man gör när man erbjuder en glass. "Ojoj, så får man ju inte göra. Då får ju mamma ont. Vill du kanske ha lite majskaka?"
Själv lyfte jag upp mitt barn under armen och gick hem den enda gången det hände.
(Nej, jag vet så klart inte hela deras situation, men utifrån vad jag vet om dem då vi är bekanta, är det inte några diagnoser inblandade).

Jag skyller inte på treåringen. 

Det jag menar med timeout är att jag inte tror på metoden "nu får du sitta i ditt rum till du blivit snäll". Rent barnpsykologiskt är det ju en metod som förkastats rätt hårt på senare tid, även om den användes flitigt förrm

Och jag har gjort det. Jag har skrikit till direkt när barnet gjort saker för att visa hur det känns på någon annan. Jag har förklarat att det gör ont. Jag har höjt rösten när det varit situationer där barnet gått på någon eller utsatt sig för fara.

Jag har gjort båda. Ibland mer försökt avleda med att okej men snälla händer och nu gör vi nåt annat. För att inte lägga fokus och ge uppmärksamhet (och lite då belöna) det beteendet. Ibland rytit i med och sagt att det där gör du INTE för det gör ONT. Och oavsett avbrutit det vi gjort för att man inte ska få belöning av att ta till våld.

Såklart har vi sen pratat om vad som hänt och varför mamma blev arg så det inte bara blir skrik utan förklaring från mig som vuxen.