Treåringen har tagit över vad gör man?

Jag tycker det låter som att ni har kommit fram till en väldigt bra strategi att bryta och byta när han gör sina hyss. Det är viktigt att göra samma sak när du är ensam. Sätt ner honom på golvet, bryt leken eller samspelet och gå därifrån. Gör något annat en stund Och förmedla att du inte vill umgås när han gör sådär. Upprepa föralltid, han är stor och förstår.

Att han blir arg och förbannad för att han inte får vara med dig längre är bara känslan av att hantera en konsekvens och ingenting som är direkt farligt. Vad han gör med känslorna, om han blir mer utåtagerande, är naturligtvis en annan sak. Har ni pratat med BVC? Får ni någon vägledning där?

Det här är ju så jag försöker. Eftersom språket inte är på topp än är det svårt att helt landa i en förståelse varje gång men jag märker ändå att barnet gärna försöker ge någon förklaring till varför det blev si eller så, så vi försöker med det nu. Det kan vara allt från att man ville hindra lillasyskonet från att ta något till att man är arg att någon måste gå på toa och inte leka, eller ledsen/arg att man inte får väcka den föräldern som sover för att man bara ville ha den föräldern just då. 

Det är precis bara senaste tiden språket är så bra att man kan förstå något mer varifrån upprördheten kommer, men jag tror ju verkligen att det skulle hjälpa så mkt. Inte för att lösa problemet (någon av oss måste sova ibland på en morgon en h extra för att orka vaknätter tex) men att förstå gör det ju bättre för att förekomma och försöka förklara bäst vi kan varför saker är som de är och vad man kan ändra på.

Just att bli fysisk har vi också en gräns, men det har blivit så otroligt mkt oftare sista tiden att det känns som det är väldigt mycket gränsdragningar. Tidigare var det nån gång ibland men nu har det eskalerat.

Jag vrålade riktigt rejält på ett av mina barn första gången hen knäppte upp sitt bälte på motorvägen. Alltså tog i så mycket mer än vanligt. Hen blev chockad och rädd just då och det var min mening. Jag ville verkligen visa att det där var en gräns man inte passerar. Han gjorde aldrig om det mer, men i övrigt så lyssnade lika mycket (eller snarare lite) som vanligt. Dvs att mitt agerande förstörde inte vår relation på något sätt och det ändrade inte hans ssjälvkänsla. Om mitt barn gjort mig fysiskt illa så som ditt barn börjat göra så skulle jag agera likadant. 

Tack. Jag är också extremt trött och utmattad av att försöka vara en bra mamma, till nivån att mina egna skydd har givits ned och jag gråter lätt numer av ren trötthet. Ändå kämpar jag på för vad har man för alternativ? Mitt barn är också mellan striderna en helt underbar, finurlig unge med hög integritet, en bestämd vilja, och någon som går sin egen väg redan som treåring helt klart i hur livet ska vara- men de här trotsskoven är mer än jag nånsin förväntade mig just då inget verkar funka.

Och ja, jag har en gång - en gång - skrikit så mycket som du beskriver. Det var också en bilsituation när barnet trotsade genom att sätta sig och illvråla på maxvolym mot mig och försöka väcka syskonet som somnat, och jag körde på en trafikerad väg med dålig sikt. Jag röt i rejält. Det hjälpte inte. Jag fick stanna bilen vid första bästa plats, ringa pappan på högtalartelefon och be honom säga till. Hela den absurda grejen fick barnet att dämpa sig något men inte helt ändå, så det slutade med att jag fick hämta pappan och han fick bryta sin dag och ta barnet. 
Hade otroligt dåligt samvete sen över att ha skrikit men där o h då var situationen rent trafikfarlig för oss alla.

Ja kanske. Jag upplever, och är själv uppfostrad med, att man bara skriker om man misslyckats att hitta en bra väg. Att det inte är så man beter sig utan att den som skriker har förlorat och är i underläge. Så de gånger jag tappar det till den grad att jag skriker på någon upplever jag helt enkelt att jag inte har hittat ett bra sätt att lösa ett problem utan tar till skrik istället. 

Det är det jag får dåligt samvete för - jag tycker att jag borde vara bättre än att skrika, att jag borde kunna hitta en bättre väg, och när jag inte gör det så känner jag att jag misslyckats.