Det är synd om skilsmässobarn

Ja, det låter jättetråkigt att skaffa barn med nån som visar sig vara psykopat och att skilsmässan sen kommer som en räddning. Och trist för dina barn att ha denna pappa oavsett om ni är tillsammans eller inte.

Men om du försöker höja blicken en aning från ditt speciella fall så är det ju knappast så att det du beskriver är den vanligaste orsaken till en skilsmässa. 

Det spelar ingen roll varför man väljer att separera. Poängen är fortfarande att det TS ser är det ytliga och på ytan var även min relation "perfekt". TS hade dömt mig stenhårt för att jag lämnade mina barns pappa. 

Mina föräldrar är separerade sedan jag var liten. De har aldrig varit ovänner. Däremot så fungerade de sjukt dåligt som par. De är absolut mer "typiska" gällande separationsorsaker än jag och mitt ex. Däremot, hade de fortsatt tillsammans, som så många av er anser att de borde ha gjort, så hade det absolut inte blivit bra i slutändan, för någon.

Ja, det är det nog och inte lär det bli bättre av att vissa skaffar barn utan att ha för avsikt att dela livet med den andre föräldern.

Men jag tycker att man gör det värre numera jämfört med förr, i ett slags "rättvisetänk".

Jag är själv skilsmässobarn, men jag har passerat 50 och saker och ting gjordes annorlunda på den tiden.
Trots en del bitterhet (åtminstone inledningsvis) så agerade mina föräldrar vuxet och ansvarsfullt vad det gäller deras barn. Aldrig något drama där.
Min mamma lät pappa behålla huset mot avbetalning av hennes del... vem hade gjort så idag?
Boendet kändes mer stabilt då jag bodde hos ena föräldern och hade umgänge varannan helg med den andre.
Så mig är det inte synd om.

Jag tror tyvärr det ligger mycket i att se sina föräldrar vara kärleksfulla mot varandra, för att kunna bilda sunda relationer senare i livet. Det är dem som visar vägen. 

Nä, det är kanske så att du blir dömd oavsett. Och det kan också vara så att barn far illa av en skilsmässa oavsett.

För barnet som tvingas leva i kappsäck eller förlora en av sina föräldrar blir det ju en förlust och en trist livssituation oavsett om separationen beror på att pappa är psykopat eller att föräldrarna bara tröttnade på att ara tillsammans. 

Om nu dina föräldrar fungerade så dåligt som par att de separerade när du var liten - varför skaffade de ens barn tillsammans då? Det är där jag tycker att fler borde tänka efter lite innan de sätter barn till världen.

De fungerar bra som vänner men inte som par vilket de insåg när jag var två. Jag är dessutom en "oj hoppsan", inte för att du har något med saken att göra. Mamma har, efter pappa, levt i samma relation i drygt 45 år. 

Ibland funkar en relation, ibland inte. Ibland finns det barn med i bilden när man separerar, ibland inte. 

Vi tänkte jättemycket innan vi satte barn till världen och ändå blev det fel. Samma sak med de av mina vänner som har barn och är separerade. 

Innan du gått i någon annans skor kanske du inte ska döma dem för de val de gjort.

Det är väl precis det där oj hoppsan som man bör undvika om man sen inte klarar av att leva med den andra föräldern. Samt att om man är vänner så kan man ju fungera som par om man bara vill.

Men såklart lättare att låta barnen ta konsekvenserna av hoppsan och inte tillräckligt kär. 

Eller så ger man bara fan i att döma andra för de val de gjort i livet eftersom man inte har en susning om anledningen till valen. 

Det är fullt rimligt att ha synpunkter på en företeelse som innebär att barn riskerar att fara illa eller ha en orimlig livssituation. Separationer och barn med som flyttar runt har blivit så vardagligt att vi inte ens verkar fundera på hur det faktiskt blir för barnen. Allt handlar om hur det ska bli bra för de vuxna, och ofta på barnens bekostnad.

Att du känner dig dömd speglar väl bara att du egentligen vet att detta inte är så bra, men du försöker försvara dig känslomässigt genom att komma på en massa ursäkter. 

Nej, jag känner mig inte dömd. Jag säger att TS (och alla andra som anser att skilsmässa/separation är djävulens påfund typ) skulle döma mig eftersom de bara ser ytan och inte har en aning om vad som försiggår bakom fasaden. 

Jag är fullt på det klara med att jag har tagit rätt beslut för mig själv och mina barn eftersom vi alla mår bättre, är gladare, dansar och busar mer, gosar mer, jag får höra av barnen att jag är gladare och har mer tålamod, de vill bjuda hem kompisar istället för att alltid vara his kompisar etc. Allt detta på ca 6 månader trots att vi bor trångt, de får ta mer ansvar för att ta sig till och från skolan samt till fritidsaktiviteter. 

Så det enda jag har dåligt samvete för är att jag inte klarade av att lämna tidigare. 

Jag är uppvuxen med skilda föräldrar, har höga betyg och jobbar som vd idag. 

Grattis, förmodligen är du en robust person som klarar omvälvande påfrestnigar på ett bra sätt. 

Men för många barn som är med om skilsmässor ser det helt annorlunda ut. Ofta får dessa barn problem med skamkänslor till följd av en negativ självbild eftersom de omedvetet gör antagandet att det är något fel på dem om inte ens deras föräldrar är beredda att låta dem ha sin familj ifred.

Och om inte ens barnens föräldrar anser att deras situation är viktigare än föräldrarnas egna privata välbefinnande så drar barnen slutsatsen att ingen annan heller kommer att tycka det och så börjar de att isolera sig eller att dölja känslor bakom masker vilket bara skapar nya problem.

Så mycket vrede, ångest och depression har sitt ursprung i denna skam som skilsmässobarn bär på.

Fast man måste ju knappast leva ihop med den andre föräldern för att kunna visa hur en sund relation ser ut. Snarare anser jag att det knappast är sunt att stanna i en dålig relation då ger man ju verkligen inte barnen en sund syn på hur en relation bör se ut. Jag är själv uppvuxen i ett hem med vuxna som minsann skulle hålla ihop, det var inte hälsosamt för någon av oss, och jag önskade många ggr att de bara skulle gå isär för allas skull. Ingen mår bra i ett hus där två personer inte trivs ihop, hur mycket de än låtsas något annat. Då är det definitivt bättre att gå vidare och träffa någon annan där relationen faktiskt är sund och visa hur det faktiskt ska se ut. 

Vad bygger du dessa antagen på? För undersökningar har visat att den mentala hälsan hos barn med gifta och separerade föräldrar faktiskt inte är så stor, och tar man dessutom bort faktorer som ekonomi och dålig hälsa hos föräldrarna så är nog skillnaderna i princip borta. Skammen kommer ju snarare från folk som tycker att föräldrar som separerar borde skämmas. Har man stabila och bra föräldrar som kan samarbeta och kompromissa så spelar det inte så stor roll om de är separerade, men kan föräldrarna inte samarbeta och är ostabila antingen mentalt eller ekonomiskt så drabbar det barnen oavsett om föräldrarna bor ihop eller inte. 

Idag har ingen (jaja....) råd att göra så. Hus var mycket billigare på 70/80-talet i förhållande till inkomst..