Det är synd om skilsmässobarn

Mitt barn minns inte hur det var när jag och hans pappa bodde tillsammans, han var 2.5 år när vi gick isär. Han känner inte till något annat än att bo med mamma och ibland träffa pappa, och ibland sitt syskon, pappans dotter som bor med sin mamma. 

Det hade säkert varit roligare för mitt barn att träffa sin pappa lite mer, men pappan bestämde hur ofta de träffades så det kunde jag inte påverka. Men det skulle verkligen inte varit bättre för sonen om han bott heltid under samma tak med sin hetlevrade, oengagerade pappa, jag är säker på att han har haft det bättre som det var, heltid hos mig med korta besök hos pappan. Att ha bott tillsammans med både pappa och mamma skulle ha varit ett elände, en pappa som ofta bråkade med mamman och honom, behandlade mamman illa i vissa hänseenden och var helt opedagogisk, skulle ha varit illa. Jag och sonen har haft det bra, hittat på mycket roligt, rest, unnat oss ett bra liv.

En positiv sak hos pappan har varit den nya flickvännen, som tydligen varit snäll mot min son och som har flera trevliga släktingar i närheten. Min släkt är bra men bor långt borta, vi har träffat dem när möjligt men inte väldigt ofta. Pappan har Inte kontakt med någon i sin släkt. 

Så, ibland har skilsmässobarn det bättre efter skilsmässan än före. 

  

Skillsmässorna har inte ökat de senaste 20 åren. https://www.scb.se/pressmeddelande/lagsta-antalet-skilsmassor-pa-manga-ar/

Du kanske arbetar i ett område där det är mer vanligt? Där jag bor är det få som skiljer sig. I min dotters klass var det få eller inga som hade skilda föräldrar.

Hur som helst är det inte per automatik synd om barn med skilda föräldrar. Mina föräldrar skilde sig när jag var liten och jag upplevde aldrig något negativt med det.

Gifter sig folk lika ofta då? Tänker att flera enbart är sambos och deras separation finns väl inte med i statistiken?

Håller med

Enligt statistiken som finns hos SCB så sjunker andelen barn med skilda eller separerade föräldrar långsamt men stadigt.

Det här är vad man kallar anekdotisk bevisföring och har egentligen inget förklaringsvärde alls. Här talar istället statistiken sitt tydliga språk. Skilsmässobarn lider av mer psykisk ohälsa än barn i en intakt kärnfamilj och det går också sämre för dem i skolan osv.

Det är egentligen inte så konstigt eftersom deras tillvaro förändras radikalt utan att de har någon möjlighet att påverka situationen. Detta leder naturligtvis i många fall till känslor av otrygghet och stress vilket vi vet skapar trauma.

Visst, i många fall är skilsmässor nödvändiga för föräldrarna men kom inte med amsagan att "det är det bästa för barnen".

Ja, men där ligger väl också grundproblemet i många separationer som involverar barn. Många skaffar barn ihop med personer som de inte älskar. Många bildar familj för tidigt, innan man ens känner varandra ordentligt. Andra tar inte relationen på större allvar än att man ger upp så fort förälskelsen har lagt sig, minsta problem uppenbarar sig eller man är otrogen när bekräftelsebehovet slår till och partnern är "old news".

Så ja, givetvis är det bättre för barnen att föräldrarna är skilda än lever i en destruktiv relation - men många av dessa parkonstellationer skulle inte ha skaffat barn från början.

Fast å andra sidan går allt att bevisa med statistik. Man måste även göra en grundlig analys, och titta på alla parametrar som kan spela in. Exempelvis kan det ju vara så att det är anledningarna till att föräldrar skiljer sig som ger de siffror du hänvisar till, inte skilsmässan i sig. I så fall är skilsmässa ju i många fall räddningen snarae än roten till det onda. Jag säger inte att det är så, eller omvänt att du har fel - bara att det inte går att enbart titta på siffror utan att problematisera (i ordets vetenskapliga betydelse) och analysera. Med andra ord: enbart statistik talar inte nåt tydligt språk alls, utan kan tvärtom vara direkt missvisande.

Mest synd om de barn som har föräldrar som har bråttom in i ny relation och dessutom då absolut måste flytta ihop snabbt.

Klarar man inte av att vara särbo ett tag när man har barn så kanske man inte ska inleda en relation.!  Beroende på vad orsaken var att föräldrarna gick isär så kanske det slutar lika med nästa. 

Det är värre med fördomsfull personal som ser ner på separerade föräldrar och tycker synd om barnen. Du har ingen som helst aning om varför de separerat, hur mycket de kämpat innan etc.

Du hade säkerligen tyckt att jag separerade från mina barns pappa alldeles för lättvindigt. Jag menar, vi hade ett bra boende, vi hade en bra ekonomi, reste utomlands och till fjällen varje år, han hämtade och lämnade barnen vid skolan, engagerade sig i deras idrott. På pappret en jättebra förälder. 

Verkligheten att leva med honom: orimliga krav på att alltid göra allt perfekt (gällde även barnen), få höra massa fula ord om hur usel och värdelös man var om det inte blev som han tänkt sig, alkoholist, kastade både öl och vin på mig om han blev arg (som jag sen fick städa upp), avbokade planerade semestrar vid bråk även om vi förlorade pengar etc. Ville aldrig gå i parterapi när jag föreslog det men när jag till sist satte ner foten så var det minsann lösningen på allt så när jag då sa nej var jag "the bad guy"

Men visst, från utsidan gick jag ifrån en "bra man". Vi var tillsammans i drygt 20 år så kom inte och säg att jag inte försökt kämpa.

Statistik visar att barn med separerade föräldrar, där det är varannan vecka och ett bra samarbete mellan föräldrarna mår lika bra som barn i fungerande kärnfamiljer.

Jag tror att många föräldrar VILL att skilsmässan "ska vara det bästa för barnet". Och detta skapar ytterligare stress eftersom barnet befinner sig i en asymmetrisk maktrelation till föräldrarna och dess känslor ofta hamnar på undantag. 

Det vore bättre och ärligare om föräldrar kunde erkänna att jag skiljer mig för min egen skull och jag utsätter därmed mitt barn för påfrestningar som det inte har bett om och heller inte förtjänar. Men många som skiljer sig klarar inte av att vara så ärliga eller leva med den självbilden.

slänger en liten faktaruta här om någon är intresserad:

På 80 talet levde 1 % av barnen med separerade föräldrar.

Idag är det runt 30 % ( och sedan 2015, barn 0-17 år). De senaste 2 åren har statistiken minskat något pågrund av inflationen, men kommer troligtvis öka något extra efter det. 

Det är ca 500 000 barn totalt som lever med separerade föräldrar. För varje år separerar ca 55- 60 000 nya föräldrar. 

Sverige är det land som har störst andel barn som bor varannan vecka.

Källa:
https://www.mfof.se/download/18.78bdeb3e17e98c36ecf5a5fe/1643879120862/Separationer%20en%20kris%20f%C3%B6r%20alla.pdf

https://omtanke.today/sa-paverkas-barn-av-varannan-vecka-boende/

På 70- och 80-talet var det fortfarande hyfsat stigmatiserat att skilja sig/separera med hemmavarande barn oavsett hur dåligt man mådde som vuxen i sin relation. I de fall där man ändå separerade bodde barnen som regel hos mamman och hade man en ansvarsfull pappa så hade han barnen varannan helg. 

/70-talist med separerade föräldrar från det att jag var 2 år med boende varannan vecka till skolstart.

Kan du länka till den statistiken? Jag har aldrig läst om någon sådan statistik så det vore intressant att få ta del av. 

Jag är inte fördomsfull då jag vet att barnen som går på min förskola där föräldrarna är mitt uppe i eller har separerat eller skiljt sig inte mår/mått bra. De har gått igenom  en sorg och i vissa fall trauma till och med och blivit personlighetsförändrade. Tysta, tillbakadragna och oroliga.