Är så trött på att leva. Är fan inte ens 30 och känner mig helt jävla slut. Trött på hur jag fungerar som person och alla negativa tankar om att livet hade varit bättre om man inte fanns.
Känner mig väldigt ensam också. Har sambo men inga nära vänner. Har haft vänner men inte längre. Har kollegor men det är inga man hänger med på fritiden. Känner mig alltid som ett sista-handsval om ens det.
Vill inte ens tänka att jag har 50-60 år kvar att leva. Fiiifan.
Jag tycker ändå att du är duktig på att tänka, formulera dig och resonera. Du skriver långt och detaljerat om dig själv.
Det känns som en generationsfråga. Har alla yngre diagnoser nuförtiden. Är det, det nya normala. .Jag går säkert också runt med ett par diagnoser jag inte vet om.
Sånt här blir jag vansinnig på. Går runt med några diagnoser du inte vet om?
För det första: En diagnos förutsätter en problematik. Jag blev diagnostiserad som 30-åring efter att sen barnsben haft problem med psykisk ohälsa, extrem ångest och ett kaosartat inre.
När det gäller kvinnor så har vården haft sämst koll på hur det yttrar sig, vilket på senare år har börjat vända. Det leder nu då till att många, ffa kvinnor, som sedan de varit barn lidit av psykisk ohälsa egentligen har haft en NPF-problematik.
Du tror att man gör utredningar för skojs skull?
Ibland e en bara trött på de helt enkelt?!
Din uppväxt har antagligen format dig en del kring ditt självförtroende. Att få höra att man är dålig eller otillräcklig gör ju att man börjar tro på det. Det är vanligt att man sen fortsätter att tala till sig själv på det sättet.
Det här går att förändra genom övningar. En tjej på Instagram, Ellie Sandin, skriver mycket om det.
Ja, jag har prövat lite olika i olika omgångar. KBT, samtalsstöd osv. Samtalsstöd gav absolut inget då jag bara fick älta mina problem - det var skönt men det var ju inget som blev direkt bättre. I KBTn fick jag inte prata ut så mycket som jag kände att jag behövde.
Och vill bara vara noga med att säga att jag absolut inte pratar om alla mina känslor/tankar till min sambo. Mycket har jag för mig själv för jag vill inte lägga mina problem på någon annan.
Pengar är inget problem. Det är mer väntan och tiden. Att gå en gång i månaden håller inte för mig. Om nått ska förändras måste jag gå minst en gång i veckan för några som helst framsteg. Och då kommer nästa problem att jag jobbar 7-16 måndag-fredag och får ångest över att behöva åka iväg på läkarbesök på arbetstid. Ja, men ni hör ju vilken katastrof jag är.
Jag tänker att om det inte hjälpte dig TS med terapi så kanske ni inte pratade om rätt saker eller så lyssnade inte din terapeut/psykolog på dig och man måste inte vara galen för att gå i terapi.
Du har både jobb och sambo och känner såhär? och här sitter man med inget av det och mår samma eller kanske ännu sämre. Har inget råd att ge, är snart 40 och livet blir inte lättare ju äldre man blir och nej, det går inte över.
Du har både jobb och sambo och känner såhär? och här sitter man med inget av det och mår samma eller kanske ännu sämre. Har inget råd att ge, är snart 40 och livet blir inte lättare ju äldre man blir och nej, det går inte över.
Är du bitter för att du är sistahandsvalet, eller är du sistahandsvalet för att du är bitter? En gång tanke som tåls att tänka på.
Ibland behövs det bara en ny inriktning, vad det än är. Gå utanför din upptrampade stig. Ring nån bekant eller gammal polare och fråga om du får bjuda på ett par öl? Eller något, gör ett nytt fräscht val, där du lämnar den trygga fyrkant du lever i.