Är så trött på att leva. Är fan inte ens 30 och känner mig helt jävla slut. Trött på hur jag fungerar som person och alla negativa tankar om att livet hade varit bättre om man inte fanns.
Känner mig väldigt ensam också. Har sambo men inga nära vänner. Har haft vänner men inte längre. Har kollegor men det är inga man hänger med på fritiden. Känner mig alltid som ett sista-handsval om ens det.
Vill inte ens tänka att jag har 50-60 år kvar att leva. Fiiifan.
.
Jag tycker ändå att du är duktig på att tänka, formulera dig och resonera. Du skriver långt och detaljerat om dig själv.
Det känns som en generationsfråga. Har alla yngre diagnoser nuförtiden. Är det, det nya normala. .Jag går säkert också runt med ett par diagnoser jag inte vet om.
TS, har du gått i terapi? Jag tror ärligt talat att du behöver det för att kunna få ur dig dina tankar till nån annan än din sambo OCH för att få hjälp med att ändra dina mönster. Jag har gått hos en terapeut på Samtalshuset i sex år och det har hjälpt mig.
Gå till vårdcentralen och be om en remiss. Säg att du inte ser meningen med livet, fläska kanske på lite om självmordstankar så får du säkert snabb hjälp. Annars måste du betala allt ur egen ficka och det kanske blir svårt (beroende på din ekonomi).
Är du med i nån adhd-förening t.ex.?
Jag tycker ändå att du är duktig på att tänka, formulera dig och resonera. Du skriver långt och detaljerat om dig själv.
Det känns som en generationsfråga. Har alla yngre diagnoser nuförtiden. Är det, det nya normala. .Jag går säkert också runt med ett par diagnoser jag inte vet om.
TS, har du gått i terapi? Jag tror ärligt talat att du behöver det för att kunna få ur dig dina tankar till nån annan än din sambo OCH för att få hjälp med att ändra dina mönster. Jag har gått hos en terapeut på Samtalshuset i sex år och det har hjälpt mig.
Gå till vårdcentralen och be om en remiss. Säg att du inte ser meningen med livet, fläska kanske på lite om självmordstankar så får du säkert snabb hjälp. Annars måste du betala allt ur egen ficka och det kanske blir svårt (beroende på din ekonomi).
Är du med i nån adhd-förening t.ex.?
Ja, jag har prövat lite olika i olika omgångar. KBT, samtalsstöd osv. Samtalsstöd gav absolut inget då jag bara fick älta mina problem - det var skönt men det var ju inget som blev direkt bättre. I KBTn fick jag inte prata ut så mycket som jag kände att jag behövde.
Och vill bara vara noga med att säga att jag absolut inte pratar om alla mina känslor/tankar till min sambo. Mycket har jag för mig själv för jag vill inte lägga mina problem på någon annan.
Pengar är inget problem. Det är mer väntan och tiden. Att gå en gång i månaden håller inte för mig. Om nått ska förändras måste jag gå minst en gång i veckan för några som helst framsteg. Och då kommer nästa problem att jag jobbar 7-16 måndag-fredag och får ångest över att behöva åka iväg på läkarbesök på arbetstid. Ja, men ni hör ju vilken katastrof jag är.
Många skriver att du ska börja säga nej och börja tänka annorlunda. Du vet ju redan om allt det, svårigheten är HUR du ska göra detta.
För det första tänker jag att du ändå verkar ha tappat livsgnistan vilket ändå är en form av depression. Dåligt självförtroende kan också kopplas ihop med låga halter av serotonin. Kan vara värt att testa t ex SSRI eller SNRI. Det har gjort stor skillnad för mig.
Jag kan relatera till en hel del av det du skriver då jag har ADHD. Det här att inget syns utåt - jag tror att det är för att vi är så duktiga att kompensera för våra brister. Tar enormt mycket energi och leder till utmattning i förlängningen vilket också kan kännas som en mild form av depression.
Jag skulle absolut rekommendera dig att gå i terapi. Med rätt psykolog kan man gå till botten av problemen och öva på att ändra ett beteende.
Du är värd ett liv där du känner dig tillfreds. Att få vara i sammanhang där dina brister blir till styrkor. Slippa ta mer hänsyn till andra än till dig själv.
Det finns många vägar dit men många gånger behövs det hjälp utifrån.
Ja, jag har prövat lite olika i olika omgångar. KBT, samtalsstöd osv. Samtalsstöd gav absolut inget då jag bara fick älta mina problem - det var skönt men det var ju inget som blev direkt bättre. I KBTn fick jag inte prata ut så mycket som jag kände att jag behövde.
Och vill bara vara noga med att säga att jag absolut inte pratar om alla mina känslor/tankar till min sambo. Mycket har jag för mig själv för jag vill inte lägga mina problem på någon annan.
Pengar är inget problem. Det är mer väntan och tiden. Att gå en gång i månaden håller inte för mig. Om nått ska förändras måste jag gå minst en gång i veckan för några som helst framsteg. Och då kommer nästa problem att jag jobbar 7-16 måndag-fredag och får ångest över att behöva åka iväg på läkarbesök på arbetstid. Ja, men ni hör ju vilken katastrof jag är.
För mig har det inte funkat så bra att jobba heltid. Då orkar jag inte leva.
Kan du inte gå ner lite i tid på jobbet? Om all en energi går till jobbet är inte konstigt om man inte är så sugen på livet.
Många skriver att du ska börja säga nej och börja tänka annorlunda. Du vet ju redan om allt det, svårigheten är HUR du ska göra detta.
För det första tänker jag att du ändå verkar ha tappat livsgnistan vilket ändå är en form av depression. Dåligt självförtroende kan också kopplas ihop med låga halter av serotonin. Kan vara värt att testa t ex SSRI eller SNRI. Det har gjort stor skillnad för mig.
Jag kan relatera till en hel del av det du skriver då jag har ADHD. Det här att inget syns utåt - jag tror att det är för att vi är så duktiga att kompensera för våra brister. Tar enormt mycket energi och leder till utmattning i förlängningen vilket också kan kännas som en mild form av depression.
Jag skulle absolut rekommendera dig att gå i terapi. Med rätt psykolog kan man gå till botten av problemen och öva på att ändra ett beteende.
Du är värd ett liv där du känner dig tillfreds. Att få vara i sammanhang där dina brister blir till styrkor. Slippa ta mer hänsyn till andra än till dig själv.
Det finns många vägar dit men många gånger behövs det hjälp utifrån.
För mig har det inte funkat så bra att jobba heltid. Då orkar jag inte leva.
Kan du inte gå ner lite i tid på jobbet? Om all en energi går till jobbet är inte konstigt om man inte är så sugen på livet.