Jag är så trött på livet.

Ska försöka förklara bättre nu. 

Jag har som sagt en ADD-diagnos som ger vissa svårigheter. Ser ner väldigt mycket på mig själv pga detta. Känner mig otillräcklig och korkad som inte kan ta simpla instruktioner pga koncentrationssvårigheterna, extremt dåligt minne och folk måste upprepa. Jag vill bara vara normal. Får jag en instruktion om nått eller om jag ska föra ett budskap vidare blir jag så stressad över att glömma bort vad det är jag ska förmedla så istället för att ta in den viktiga informationen tänker jag bara på att inte glömma själva instruktionen som ska förmedlas. Sen står jag där, likt förbannat och vet knappt vad jag ska förmedla. Har svårt att hänga med i möten/diskussioner då jag hör jävligt illa och har svårt för att ta in ljud om det är mycket ljud i bakgrunden. Sociala sammanhang är också jobbigt. Där är det också svårt att vara i nuet för jag tänker hela tiden på hur folk uppfattar mig, att jag inte ska säga nått konstigt eller tråkigt, göra någon lustig min osv. Jag låter ju som en riktigt sjuk utböling men jag tror inte att folk förstår att det är såhär jag känner/tänker. 

Ingen har frågat mig om jag har ADD/ADHD för utåt sett är jag nog som vem som helst för alla andra. Men så är det inte. 

Sen kommer vi till nästa del och det är att jag är en people-pleaser. Så länge alla andra är nöjda så är det bra, skitsamma hur jag mår och känner. Har svårt att säga nej för jag inte vill göra någon besviken. Fått frågan att hyra ut min lägenhet i andra hand och känner att jag inte vill egentligen men vill inte svika någon så jag vaknade inatt av en viiidrig panikångestattack och trodde jag skulle dö. (Tror det hänt EN gång innan att jag vaknat av det.) Men jag har svårt att säga nej, mycket pga att man alltid fått höra av sin familj att man ?ställer till det? eller förstör om man inte ställer upp. Det är flera år sedan jag flyttade hemifrån men ringer mamma och ber om hundpassning och man inte kan av någon anledning så får man höra att dem måste ställa in sina planer/stanna hemma eller dylikt för att man ska få dåligt samvete och det vet dom att jag får. 

Även om jag snart är 30 år, vuxen och får bestämma över mitt liv har jag fortfarande dåligt samvete tre år senare att jag valt att leva med en man som är 20+ år äldre än mig för att ANDRA tycker det är helt sjukt, konstigt och äckligt. Jag skäms att jag tycker om en så pass mycket äldre man för att andra tycker det är sjukt. På den nivån av people-pleaser är det.

Panikångestattack för att jag inte vill hyra ut min lägenhet i andra hand till en okänd, ostabil person för att jag inte vill svika någon och dåligt samvete för vem jag vill leva med för att andra inte tycker om det. Såhär har det alltid varit och jag orkar lixom inte tänka att jag måste stå ut i minst 50 år till? 

Jag vill inte ha barn pga många anledningar. Men den största är väl att jag inte är psykiskt stabil i mitt huvud att ta det ansvaret, skulle inte vara en bra mamma och tanken att bara ?råka? bli gravid skrämmer mig. Sen är jag nära 30 och sambon 50 så några barn för oss är inte på tal om om inget vi vill. Sen vill jag inte sätta ett barn till hur världen ser ut idag. Är det nått bra man hör på nyheterna? Det är ju bara konflikter och oroligheter. 

Men som jag skrev till en annan i tråden är jag en people-pleaser så jag har ju dåligt samvete att jag inte vill ha barn och känner mig som en hemsk människa. Inte nog med att man 97% får höra att ?min tid kommer? och att barn är en självklar sak i livet. 

Jag känner igen mig i en del du skriver. Jag har också varit en people-pleaser och fått dåligt samvete om jag inte ställde upp eller om jag fått den andra att må dåligt. Självklart inte med mening. Sen ändrades det och just nu struntar jag i vad folk tycker och tänker om mig. Jag tänker bara på mig själv, för jag har ingen annan att tänka på och om jag inte tänker på mig, vem ska då göra det? Du måste ta hand om dig själv först innan du kan ta hand om andra. Jag vet att det är lätt för mig att säga det, men jag tror att du kommer komma till en punkt där du tänker att varför ska du få andra att må bra när du själv inte gör det?

Vad bra att du lärt dig! Det gör nog mycket. Men helt ärligt känns det omöjligt för min del. Har börjat säga ifrån mer men det tar fortfarande emot och tankar om att man inte duger för att man säger nej tar över. 

Men detta är nog tack vare min sambo. Han är ju starkt i sig själv och han har levt längre men ingen kör över honom och det vet folk. Ändå är han vän med precis alla. För mig blir det typ motsatt effekt om jag säger ifrån. Känns som alla vänder rygg och jag intalar mig själv att nu hatar alla mig och tycker illa om mig för att jag sa nej. Och jag fattar ju att ingen gillar någon som säger nej eller ryter ifrån. 

Nej, men ibland måste man säga nej och ryta ifrån. Det kan faktiskt vara bra för den personen som man säger nej till också. Kanske att den får sig en tankeställare då. 

Ja, visst måste få göra det

Jag tror i alla fall att du kan utvecklas och växa som människa om du klarar av att säga nej. Det skulle öka din självkänsla så att du inte känner dig utnyttjad och får ångest och dåligt samvete.

Ja, svårt att ta sig dit bara :(

Mycket av det du beskriver här är saker du kan förändra:
1) Börja strunta i vad andra tycker om dig. Det gäller inte bara att tänka s. Man måste agera utefter det också. Börja klä dig som du vill. Säg dina åsikter även om du inte vet att omgivningen håller med.
2) Börja säg nej
3) Börja ta hand om dig själv som att du är värdefull. Motionera och ät bra mat.

Ge dig mycket beröm gör alla framsteg du gör. Även de minsta framstegen.

Jag vet, men du klarar det. Jag vet att det är en lång väg att gå, men du behöver bara lite uppmuntran så ska du se att det går bra. .