Är så trött på att leva. Är fan inte ens 30 och känner mig helt jävla slut. Trött på hur jag fungerar som person och alla negativa tankar om att livet hade varit bättre om man inte fanns.
Känner mig väldigt ensam också. Har sambo men inga nära vänner. Har haft vänner men inte längre. Har kollegor men det är inga man hänger med på fritiden. Känner mig alltid som ett sista-handsval om ens det.
Vill inte ens tänka att jag har 50-60 år kvar att leva. Fiiifan.
Du har både jobb och sambo och känner såhär? och här sitter man med inget av det och mår samma eller kanske ännu sämre. Har inget råd att ge, är snart 40 och livet blir inte lättare ju äldre man blir och nej, det går inte över.
Så bara för att man har jobb och sambo så har man inte rätt att må dåligt? Klart att det finns de som har det värre än mig, mycket värre men vad hjälper det mig egentligen?
?Nä nu måste jag vara glad och tillfreds för de finns de som har det värre?
Är du bitter för att du är sistahandsvalet, eller är du sistahandsvalet för att du är bitter? En gång tanke som tåls att tänka på.
Ibland behövs det bara en ny inriktning, vad det än är. Gå utanför din upptrampade stig. Ring nån bekant eller gammal polare och fråga om du får bjuda på ett par öl? Eller något, gör ett nytt fräscht val, där du lämnar den trygga fyrkant du lever i.
Sistahandsvalet är nog för att det finns personer som är bättre och roligare än mig förmodligen. Skulle vara kul bara att få känna att någon hade valt mig först, bara för en gång. Har alltid känt att man inte är någons första. Aldrig.
Jag glömmer aldrig i 7:e klass när vi skulle på klassresa och vi drog lott om vilket lag man skulle tillhöra för att ingen ska känna sig utanför, bortvald och för att allt skulle vara rättvist. Och vad tror ni händer? Mitt så kallade lag undrade om jag kunde byta lag då de ville ha en annan tjej istället. Det var många år sen den händelsen men det knyter sig i magen varje gång jag får upp den händelsen.
Det var en väldigt bra beskrivning på vad jag känner. Jag är rädd för att prova saker för jag tror inte jag klarar det, men jag försöker. Som att byta yrke. Har jobbat mest i vården och handeln men nu jobbar jag inom industri och monterar utan tidigare erfarenhet eller utbildning. För mig var det ett stort steg att våga testa. Våga tacka ja till tjänsten när jag fick veta att jag fått jobbet.
Sen tar jag väldigt hårt på saker som går fel. För jag blir besviken på mig själv att jag har svårt för att bli störd i mitt arbete då jag oftast missar en skruv eller två. Jag blir besviken att jag har så svårt för instruktioner. Att jag måste ha en mer tydlig instruktion än alla andra. Jag känner mig korkad och dum. Sen har jag en konstig tanke om att jag som är 30 år borde ju kunna det här. Jag är så pass
?gammal? att jag bör kunna detta osv.
Det var en väldigt bra beskrivning på vad jag känner. Jag är rädd för att prova saker för jag tror inte jag klarar det, men jag försöker. Som att byta yrke. Har jobbat mest i vården och handeln men nu jobbar jag inom industri och monterar utan tidigare erfarenhet eller utbildning. För mig var det ett stort steg att våga testa. Våga tacka ja till tjänsten när jag fick veta att jag fått jobbet.
Sen tar jag väldigt hårt på saker som går fel. För jag blir besviken på mig själv att jag har svårt för att bli störd i mitt arbete då jag oftast missar en skruv eller två. Jag blir besviken att jag har så svårt för instruktioner. Att jag måste ha en mer tydlig instruktion än alla andra. Jag känner mig korkad och dum. Sen har jag en konstig tanke om att jag som är 30 år borde ju kunna det här. Jag är så pass
?gammal? att jag bör kunna detta osv.
Passa dig så att inte sambon lämnar dig.
Passa dig så att inte sambon lämnar dig.
Du är nog rejält deppig.
Du är nog rejält deppig.
Deppig och deppig..Har ju känt såhär så länge jag kan minnas att livet är skittråkigt? Har inte haft det svårt ställt hemma förutom att mina föräldrar varit stränga som påverkat mig negativt, sen har jag absolut haft det tufft i skolan osv. Haft svårt pga add och lite svårt socialt. Haft vänner men känt mig mycket utanför.
Jag mår relativt bra annars, är frisk, har en sambo som jag älskar men ser ingen långvarig framtid då han är så pass mycket äldre än mig men än så länge är det ju bra.
Jobba hela dagarna, vara helt slut på kvällar och helger så man inte orkar göra nått pga sin ADD eftersom man blir helt dränerad på energi.
Har gått på SSRI (antidepp) och visst försvann suicide-tankarna och jag fick lite mer glädje men livet blev ju fan inte bättre för det? Kände fortfarande hopplöshet och såg ingen framtid.
Hur länge tänker du vara offer?
När tänker du göra saker annorlunda?
Är så trött på att leva. Är fan inte ens 30 och känner mig helt jävla slut. Trött på hur jag fungerar som person och alla negativa tankar om att livet hade varit bättre om man inte fanns.
Känner mig väldigt ensam också. Har sambo men inga nära vänner. Har haft vänner men inte längre. Har kollegor men det är inga man hänger med på fritiden. Känner mig alltid som ett sista-handsval om ens det.
Vill inte ens tänka att jag har 50-60 år kvar att leva. Fiiifan.
Att känna sig ?ensam? bland andra människor är den värsta sortens ensamhet.
jag förstår dig precis.
livet är ganska meningslöst. Man sitter fast i många måsten.
man arbetar 40 timmar i veckan. Många jobbar skift. (Hemskt).
många trivs inte med sitt jobb.
man har inte så mycket tid/ork att göra det man vill och som man mår bra av att göra.
man funderar över livet och hur det blev som det blev.
jobbig. Jag vet. Jag är en grubblare.
Att känna sig ?ensam? bland andra människor är den värsta sortens ensamhet.
jag förstår dig precis.
livet är ganska meningslöst. Man sitter fast i många måsten.
man arbetar 40 timmar i veckan. Många jobbar skift. (Hemskt).
många trivs inte med sitt jobb.
man har inte så mycket tid/ork att göra det man vill och som man mår bra av att göra.
man funderar över livet och hur det blev som det blev.
jobbig. Jag vet. Jag är en grubblare.
Hur länge tänker du vara offer?
När tänker du göra saker annorlunda?
Okej om du är hemmablind, men gnällspik-låter det bättre?