Jag lider med dig TS. Livet är inte alltid lätt. Jag har inte någon sambo. Jag har fyra vänner, men de bor inte här i stan så vi ses typ aldrig. Jag är också väldigt ensam, men jag har accepterat det. Jag trivs bäst för mig själv.
Livet blir lite vad man gör det till och man får göra det bästa av det man har, även om det är svårt.
Jag trivs också bra själv men det finns en skam över att inte ha några vänner. Ingen man typ kan ringa till förutom sambon. Även om jag är tacksam att jag har min sambo vill man kunna dela saker med någon annan. Jag har haft nära vänner som sedan ghostat mig totalt. Så nu känner jag inte att jag orkar släppa in mer personer heller.
Såklart att livet ska vara lite tråkigt och svårt, jag fattar. Det ska inte gå som på en räkmacka livet ut, det är inte vad jag vill. Men har typ alltid känt att livet inte är något för mig. Har lixom inga framtidsdrömmar, inget drömjobb, inget drömliv. Känns som jag lever bara för att jag blev satt på denna jord mot min vilja.
Ska försöka förklara bättre nu.
Jag har som sagt en ADD-diagnos som ger vissa svårigheter. Ser ner väldigt mycket på mig själv pga detta. Känner mig otillräcklig och korkad som inte kan ta simpla instruktioner pga koncentrationssvårigheterna, extremt dåligt minne och folk måste upprepa. Jag vill bara vara normal. Får jag en instruktion om nått eller om jag ska föra ett budskap vidare blir jag så stressad över att glömma bort vad det är jag ska förmedla så istället för att ta in den viktiga informationen tänker jag bara på att inte glömma själva instruktionen som ska förmedlas. Sen står jag där, likt förbannat och vet knappt vad jag ska förmedla. Har svårt att hänga med i möten/diskussioner då jag hör jävligt illa och har svårt för att ta in ljud om det är mycket ljud i bakgrunden. Sociala sammanhang är också jobbigt. Där är det också svårt att vara i nuet för jag tänker hela tiden på hur folk uppfattar mig, att jag inte ska säga nått konstigt eller tråkigt, göra någon lustig min osv. Jag låter ju som en riktigt sjuk utböling men jag tror inte att folk förstår att det är såhär jag känner/tänker.
Ingen har frågat mig om jag har ADD/ADHD för utåt sett är jag nog som vem som helst för alla andra. Men så är det inte.
Sen kommer vi till nästa del och det är att jag är en people-pleaser. Så länge alla andra är nöjda så är det bra, skitsamma hur jag mår och känner. Har svårt att säga nej för jag inte vill göra någon besviken. Fått frågan att hyra ut min lägenhet i andra hand och känner att jag inte vill egentligen men vill inte svika någon så jag vaknade inatt av en viiidrig panikångestattack och trodde jag skulle dö. (Tror det hänt EN gång innan att jag vaknat av det.) Men jag har svårt att säga nej, mycket pga att man alltid fått höra av sin familj att man ?ställer till det? eller förstör om man inte ställer upp. Det är flera år sedan jag flyttade hemifrån men ringer mamma och ber om hundpassning och man inte kan av någon anledning så får man höra att dem måste ställa in sina planer/stanna hemma eller dylikt för att man ska få dåligt samvete och det vet dom att jag får.
Även om jag snart är 30 år, vuxen och får bestämma över mitt liv har jag fortfarande dåligt samvete tre år senare att jag valt att leva med en man som är 20+ år äldre än mig för att ANDRA tycker det är helt sjukt, konstigt och äckligt. Jag skäms att jag tycker om en så pass mycket äldre man för att andra tycker det är sjukt. På den nivån av people-pleaser är det.
Panikångestattack för att jag inte vill hyra ut min lägenhet i andra hand till en okänd, ostabil person för att jag inte vill svika någon och dåligt samvete för vem jag vill leva med för att andra inte tycker om det. Såhär har det alltid varit och jag orkar lixom inte tänka att jag måste stå ut i minst 50 år till?
Vad bra att du lärt dig! Det gör nog mycket. Men helt ärligt känns det omöjligt för min del. Har börjat säga ifrån mer men det tar fortfarande emot och tankar om att man inte duger för att man säger nej tar över.
Men detta är nog tack vare min sambo. Han är ju starkt i sig själv och han har levt längre men ingen kör över honom och det vet folk. Ändå är han vän med precis alla. För mig blir det typ motsatt effekt om jag säger ifrån. Känns som alla vänder rygg och jag intalar mig själv att nu hatar alla mig och tycker illa om mig för att jag sa nej. Och jag fattar ju att ingen gillar någon som säger nej eller ryter ifrån.
.
.
Jag tänker att om det inte hjälpte dig TS med terapi så kanske ni inte pratade om rätt saker eller så lyssnade inte din terapeut/psykolog på dig och man måste inte vara galen för att gå i terapi.
Du har både jobb och sambo och känner såhär? och här sitter man med inget av det och mår samma eller kanske ännu sämre. Har inget råd att ge, är snart 40 och livet blir inte lättare ju äldre man blir och nej, det går inte över.
Det var en väldigt bra beskrivning på vad jag känner. Jag är rädd för att prova saker för jag tror inte jag klarar det, men jag försöker. Som att byta yrke. Har jobbat mest i vården och handeln men nu jobbar jag inom industri och monterar utan tidigare erfarenhet eller utbildning. För mig var det ett stort steg att våga testa. Våga tacka ja till tjänsten när jag fick veta att jag fått jobbet.
Sen tar jag väldigt hårt på saker som går fel. För jag blir besviken på mig själv att jag har svårt för att bli störd i mitt arbete då jag oftast missar en skruv eller två. Jag blir besviken att jag har så svårt för instruktioner. Att jag måste ha en mer tydlig instruktion än alla andra. Jag känner mig korkad och dum. Sen har jag en konstig tanke om att jag som är 30 år borde ju kunna det här. Jag är så pass
?gammal? att jag bör kunna detta osv.