Planerar verkligen människor att skaffa barn. Alltså att man sitter och resonerar tillsammans, pratar ekonomi för detta och liknande?
Vi väntar vårt andra barn och det första är en överraskning och sedan sa vi bara att ungen behöver ett syskon och så var det inte mer diskussion än så.
Andra verkar ha diskuterat föräldraledighet och allt möjligt i förväg. Är det verkligen vanligt?
Ja, vi pratade om det hela. Första gången var jag inte säker på att jag ville ha barn, plus att jag då nyss varit högskolestudent och inte hade någon SGI. När jag fått en fast tjänst och jobbat i ett år pratade vi om det igen (hade ett par år med timanställning innan). Då pratade vi även om hur vi såg på det hela om det skulle visa sig vara något fel på barnet vid ultraljud. Vi bestämde oss för att sluta med preventivmedel och ta det som det kom. Fem år, och två misslyckade graviditeter, senare kom det levande barn. Under de fem åren kom vi tillbaka till diskussionen för att stämma av att vi fortfarande resonerade lika som innan.
Ja det tyckte jag absolut att vi hade. Vi hade pratat föräldraskap, hur vårt liv skulle påverkas, hur vi skulle göra med föräldraledighet, hur många barn vi ville ha, vem som skulle föda, var vi skulle bo, relation till morföräldrarna, vad från våra respektive kulturer vi vill överföra till barnet, hur vi tänker med medborgarskap, framtida karriärer och sånt. Sen blev ju inte allt som vi tänkte oss, men då hade vi iaf en grund att arbeta vidare på.
Ja så gjorde vi iallafall.
Men vi är såna som planerar i princip allt.
Hela vägen tom pensionen
Du har alltså gjort en fertilitetsutredning, då antar jag att ni hade försökt få barn ett tag? Det låter ju ganska planerat då. Om man till och med gör en utredning så har man väl verkligen planerat att få barn.
Trolltråd? Eller hur tänker du? Vad räknar du som att planera? Har man blivit gravid när man medvetet har försökt få barn så räknas det som planerat. Man måste inte ha planerat minsta detalj för att det ska räknas som det. Ert första barn blev till efter att ni hade gjort en fertilitetsutredning, andra efter ni hade bestämt att ni skulle skaffa ett syskon. Låter verkligen som att båda var planerade. Åtminstone andra eftersom ni bestämde att ni ville ha ett syskon.
Du har alltså gjort en fertilitetsutredning, då antar jag att ni hade försökt få barn ett tag? Det låter ju ganska planerat då. Om man till och med gör en utredning så har man väl verkligen planerat att få barn.
Trolltråd? Eller hur tänker du? Vad räknar du som att planera? Har man blivit gravid när man medvetet har försökt få barn så räknas det som planerat. Man måste inte ha planerat minsta detalj för att det ska räknas som det. Ert första barn blev till efter att ni hade gjort en fertilitetsutredning, andra efter ni hade bestämt att ni skulle skaffa ett syskon. Låter verkligen som att båda var planerade. Åtminstone andra eftersom ni bestämde att ni ville ha ett syskon.
Men ts gjorde ju fertilitetsutredning som ensamstående, fick reda på att hon antagligen inte kan få barn, gav upp försöken på barn, träffade en man och blev oplanerat gravid.
Sen förstod jag inte hennes fråga som att det handlafe om att planera graviditet, utan att planera föräldraskapet, alltså ekonomi, föräldraledighet och sånt. Jag kan tänka mig att det finns sådana som medvetet slutat med preventivmedel för att bli gravida, men som inte pratat ett ord om hur de vill fördela föräldraledigheten eller hur de ser på barnuppfostran. Och att det finns dem som planerat ett framtida familjeskap men samtidigt blivit gravida vid en tidpunkt de inte ville eller försökte.
Så TS frågar mig om jag planerade innan jag tog det största beslutet i mitt liv? Eller om jag bara fick ett infall och gick på det?
Flera år innan började jag planera. Jag köpte och sålde värdepapper för att köpa hus. Planerade bröllop och bröllopsresa för mig och frun. Beräknade när barnet skulle födas om vi började då och då. Om det blev barn direkt skulle det bli födsel i slutet av januari. Och så blev det.