Planerar verkligen människor att skaffa barn. Alltså att man sitter och resonerar tillsammans, pratar ekonomi för detta och liknande?
Vi väntar vårt andra barn och det första är en överraskning och sedan sa vi bara att ungen behöver ett syskon och så var det inte mer diskussion än så.
Andra verkar ha diskuterat föräldraledighet och allt möjligt i förväg. Är det verkligen vanligt?
Du har alltså gjort en fertilitetsutredning, då antar jag att ni hade försökt få barn ett tag? Det låter ju ganska planerat då. Om man till och med gör en utredning så har man väl verkligen planerat att få barn.
Trolltråd? Eller hur tänker du? Vad räknar du som att planera? Har man blivit gravid när man medvetet har försökt få barn så räknas det som planerat. Man måste inte ha planerat minsta detalj för att det ska räknas som det. Ert första barn blev till efter att ni hade gjort en fertilitetsutredning, andra efter ni hade bestämt att ni skulle skaffa ett syskon. Låter verkligen som att båda var planerade. Åtminstone andra eftersom ni bestämde att ni ville ha ett syskon.
Men ts gjorde ju fertilitetsutredning som ensamstående, fick reda på att hon antagligen inte kan få barn, gav upp försöken på barn, träffade en man och blev oplanerat gravid.
Sen förstod jag inte hennes fråga som att det handlafe om att planera graviditet, utan att planera föräldraskapet, alltså ekonomi, föräldraledighet och sånt. Jag kan tänka mig att det finns sådana som medvetet slutat med preventivmedel för att bli gravida, men som inte pratat ett ord om hur de vill fördela föräldraledigheten eller hur de ser på barnuppfostran. Och att det finns dem som planerat ett framtida familjeskap men samtidigt blivit gravida vid en tidpunkt de inte ville eller försökte.
Jag har inte läst hela tråden.. men ja om det gäller det som du skriver så är trådstarten väldigt konstigt formulerad. Planerar folk verkligen ATT skaffa barn har hon skrivit. Alltså som i: Planerar folk att bli gravida = att skaffa barn. Bestämmer man till exempel som hon skrev att första barnet behöver ett syskon och så har man oskyddat sex och blir gravid , då har man ju planerat att skaffa barn, extremt märkligt att kalla det barnet (deras andra) för oplanerat.
Resonerar man som TS så är alla mina tre barn + nummer fyra som jag väntar nu oplanerade eftersom vi inte har planerat föräldraledigheten i detalj och alla andra detaljer innan jag blev gravid.
Egentligen tycker jag nog att det räcker att man inte gör något för att hindra en graviditet och är ok med att bli gravid för att ett barn ska räknas som planerat. Har man t.ex tagit P-piller och blivit gravid ändå eller om kondomen har gått sönder är barnet oplanerat.
Mitt tredje barn (sambons första) blev till när jag trodde att jag kanske inte kunde bli gravid på grund av komplikationer när jag födde mitt andra barn, han trodde också att han kanske inte kunde få barn eftersom han hade försökt ett år med sitt ex. Men båda hade pratat om att vi ville och vi hade oskyddat sex. Jag ser inte barnet som oplanerat.
Ja, det är vanligt bland normala människor som inte är white trash och lågutbildade.
JA, man planerar barn.
Man skaffar bra jobb och en vettig bostad.
Min man sparade semester flera år för att kunna vara ledig 10 veckor tillsammans med mig efter att barnet föddes.
Vi delade på ledigheten, jag hade inte gått med på barn annars.
Vi kom överens om allt från att växla ner föreningsliv till att inte spela datorspel online utan bara turnbased för att hinna med första året, och inte slita för mycket på relationen.
Vi talade med mor/farföräldrar om avlastning/intresse så att vi visste vad vi kunde vänta oss istället för att tro en massa och bli besvikna.
Folk som inte planerar får gärna leva sina liv hipp som happ och separera när barnen är små men jag ville ha ett bra liv och en fortsatt relation, och det har jag fått också.
Fattar inte varför vissa kvinnor låter som om det vore kärnfysik, i en tid med minst sex olika typer av preventivmedel.
Jag förstår inte vad TS är ute efter. Klart att folk planerar barn, det krävs inte mycket tid i världen för att inse det. Beroende på vilken sits man är i kan det krävas olika mått av planerande men det finns inget fel i att planera.
Absolut. Såg till att ha ett bra fast jobb och lämplig bostad. Såg över ekonomin. Pratade om föräldraledighet och sånt.
Att prata om föräldraledighet ser jag som ett måste.
Hur ska du/ni/man annars veta förutsättningarna?
För mig personligen liksom för min man låg ju mycket av planeringen yrkesmässigt i den typen av beslut. Ska man ta tjänstledigt för studier och när kan det passa, var man klar med sin utbildning, trivdes man på jobbet så pass att man kunde tänka sig att komma tillbaka, fanns det förmåner kopplat till föräldraledighet i respektive persons avtal och hur såg villkoren ut, hade någon av oss flexibla tider så att vi kunde få till en delad ledighet eller hur skulle vi göra med förskola sen..? Finns MASSOR att diskutera kring det.
Och ekonomi i kronor och ören ska vi inte prata om... Många som hamnar snett där när pappan tänker att mamman ska snåla med dagar för det "kan vara bra att ha" senare och samtidigt ska mamman köpa allt till barnet. Pappan är ju inte föräldraledig så han tänker inte ha att HANS ekonomi påverkas.
Nu raljerar jag lite..inte mycket men lite. Ovan är vanligare än man tror.
Jag och min började planera när vi var 24. Drömmen var en vinterbebis. Vi gjorde ett par resor och köpte en större bil. Jag hade räknat ut att om jag blev gravid efter mensen i april så skulle bf bli i januari så från dess och framåt var det fritt fram. Vi hade dock inte räknat med att det skulle ta sig på första försöket och faktiskt bli ett friskt litet barn (hade vänner som fått missfall) redan i januari året därpå. Men så blev det. Hen föddes det året vi skulle fylla 26.
Vi hade båda fasta bra tjänster, stabil ekonomi och bra boende. Hade pratat om uppdelningen av föräldraansvaret och föräldraledighet men han var inte riktigt redo på ett tag, hade han sagt. En sprucken kondom senare och vi stod inför beslutet kring om vi ville behålla eller inte. Och det ville vi. Så planeringen inför att skaffa barn hade vi gjort, men själva barnet var ju inte riktigt planerat. Eller det kom väl typ ett år tidigare än vi planerat. Sen hade vi tänkt oss i alla fall två barn men fick en fruktansvärd graviditet, så vi stannar eventuellt vid ett barn. Eller så blir det i alla fall fler år mellan barnen än vi från början hade tänkt. Det får framtiden utvisa.
Så som svar på din fråga hade vi till viss del planerat. Jag hade dock inte vågat behålla barnet om vi inte först hade varit överens om hur vi ville att livet som föräldrar skulle ta form.
Jag har inte orkat läsa, men vi planerade inte särskilt mycket. Jag sade att jag gärna ville ha barn inom två år, det ville han med och då körde vi. Resten löste vi längs vägen.
ja vi pratade om barn innan vi gifte oss. Han ville väldigt gärna ha barn och jag var osäker så det krävdes lite diskussion innan vi kom överens och gifte oss. sedan blev det två barn. Vi fick dom just när vi ville och med den åldersskillnaden vi ville. :)
För mig var det viktigt att karriär, pengar,drömhus mm var färdigt först.
Vettiga, ansvarsfulla människor med konsekvenstänk planerar barn, ja.
Tyvärr är det många föräldrar som inte tillhör den kategorin.
Planerar verkligen människor att skaffa barn. Alltså att man sitter och resonerar tillsammans, pratar ekonomi för detta och liknande?
Vi väntar vårt andra barn och det första är en överraskning och sedan sa vi bara att ungen behöver ett syskon och så var det inte mer diskussion än så.
Andra verkar ha diskuterat föräldraledighet och allt möjligt i förväg. Är det verkligen vanligt?
Det har alla jag känner gjort. Har varit en högst medveten handling att ta ut spural/ sluta med piller osv. Ofta har ett giftemål ägt rum innan också.
Vi har inte barn ännu men det är absolut något som diskuteras ändå inför.
Planerar verkligen människor att skaffa barn. Alltså att man sitter och resonerar tillsammans, pratar ekonomi för detta och liknande?
Vi väntar vårt andra barn och det första är en överraskning och sedan sa vi bara att ungen behöver ett syskon och så var det inte mer diskussion än så.
Andra verkar ha diskuterat föräldraledighet och allt möjligt i förväg. Är det verkligen vanligt?
Jag trodde de flesta planerade sina barn och föräldraledighet. Det tillhör väl undantagen att det blir ett "ooops".
Inte för att något behöver bli sämre med ett oplanerat barn. Förhoppningsvis har man inte oskyddat sex när man inte känner sig redo för att bilda familj.
Vi har planerat. Jisses vad vi har planerat 😂 två år före vi skulle göra första försöket för första barnet var försöket bestämt. Sen stämde vi av på vägen såklart. Vårt nästa barn (som ännu inte finns) är föräldraledigheten planerad för sen ett långt tag tillbaka, samt när försöken skulle starta.
i övrigt är jag en rätt avslappnad person men när det kommer till boende, ekonomi och föräldraledigheter skulle vi aldrig kunnat nå våra mål om inte allt var planerat.