I ett tidigare inlägg skrev nån dess kloka ord; Läser man trådar på familjeliv inser man snabbt hur oerhört svårt och kravfyllt det är att vara farmor jämfört med mormor. Exakt samma beteenden fördöms å det grövsta gällande farmor medan mormodern tvärtemot hyllas stort. Detta gör att det faktiskt är svärdottern som har det största ansvaret för att relationen med farmorn ska vara bra. I de flesta inlägg här verkar det vara familjer med väldigt traditionella lite gammaldags könsroller, där kvinnan är den som ?äger? barnen och bestämmer över hemmet. Farfar och morfar nämns inte ens som bra/jobbiga eller överhuvudtaget räknade med som viktiga individer för barnbarnen. Barnbarnen är säkert lika viktiga och älskade av farmor som av mormor, och mödrarna verkar använda sig av detta faktum som ett maktmedel där de kan behandla/trycka ner/ösa galla över farmor hur de vill. Ett beteende som inte är schysst varken mot farmor/farfar/barnen/barnens far eller ens relationerna i den egna familjen. Barnen mår nog bara bra av att vara älskade och ha fina relationer med många vuxna som de kan vara lika och spegla sig i. Mycket märkligt att inte svärdöttrarna inser detta. Finns naturligtvis även både far- och morföräldrar som är jobbiga undantag, det är inte dessa jag syftar på, utan helt vanliga människor som helt enkelt inte accepteras utan klandras för diverse märkliga fel. T ex att de ringer för ofta/för sällan, bjuder till för lite/för mycket etc etc. Verkar som att man anser att en farmor bara skall ställa upp/hjälpa till/betala osv när det passar svärdottern. En ensidig relation, helt enkel, där svärmor/farmor behandlas som en passopp och slav utan något eget värde eller respekt som person. Många trådar är på detta sätt en intressant studie i maktrelationer och patriarkalt kvinnoförtryck utfört kvinnor emellan med barnbarnet som maktmedel.
Om kvinnans föräldrar tex lägger sig i valet av pojkvän så gör de det av omtanke och visar att de bryr sig. Men en mans föräldrar får inte känna samma oro utan ska trippa på tå, vara perfekta, alltid ställa upp som barnvakt men aldrig fråga själva om de får passa barnen, älska sin svärdotter och aldrig ringa mer än en gång i månaden.
exempel från familjeliv ;
Mormor tar ömt sitt barn i famnen. Farmor sliter ungen ur famnen på den ammande mamman.
Mormor tar en promenad med barnbarnet medans mamman sover. Farmor har kidnappat mitt barn!
Mormor som har nyckel till dotter och svärsonens lägenhet sätter upp gardiner som en överraskning medans paret är borta. Hon är så omtänksam! Farmor säger: vilka fina gardiner, är de nya? Jäkla kärring!! Hon ska alltid lägga sig i allt. Hatar subban!!
Farmor ringer och pratar med sin son. Herregud, kan inte kärringen sluta terra oss! Hon ringer jämt och ska fan alltid störa. Mormor kommer på besök tre gånger i veckan, ringer varje dag och hon är så snäll som vill träffa oss så ofta.
På familjeliv finns inga nyanser heller. Väääldigt vanligt också med kvinnor som inte kommer överens med sina mammor men man är inte lika benägen att outa detta.
Men en dag vänder det. För då är den unga svärdotter plötsligt inte själv den yngre generationen längre. Och då kommer självrannsakan ikapp. men då är barnen stora och de berövades möjligheten att ärva mönster från sin egen mamma som var sunda, snarare är det ett grälsjukt felletande från dessa kvinnor som blir eftermäle. En ungdomlig oskicklighet att hantera relationer blir vad barnen ska präglas på. Vilket misslyckande inser de då. Sent ska syndaren vakna.
