Jag undrar uppriktigt hur lyckas rabiata manshatande feminister hitta karlar som står ut med dem?
Manipulerar dem svaga män för att sedan göra de till sin toffel eller var de från början en toffel eller allmänt svaga män som inte kan stå emot trycket?
Jag tror mig veta att rabiata feminister tonar ner sin rabiata feminism litegrann när de dejtar och sedan när hon hittat någon och den mannen älskar henne så släpper hon fram den stegvis, den här processen tar c:a 3 år.
Jag tror mig veta att rabiata feminister tonar ner sin rabiata feminism litegrann när de dejtar och sedan när hon hittat någon och den mannen älskar henne så släpper hon fram den stegvis, den här processen tar c:a 3 år.
På universitetet föll jag för en trevlig vänsterman. Upptäckte tyvärr när vi kom ut i arbetslivet att han var arbetsskygg och ekonomiskt oansvarig. Gnällde en massa på att CSN ville ha pengar av honom (för ett extremt förmånligt lån han själv valt att ta), pallade inte att ta körkort trots att han behövde det för att få jobb inom sitt yrke och hans mamma generöst erbjöd sig att betala kortet (han var 30+!), och något vanligt knegarjobb kunde han inte heller tänka sig att ta tillfälligt, så gissa vem som fick betala allt? Du! Men Försäkringskassan var för snåla med arbetslöshetsersättning, snyft snyft, tur tjejen betalar hyra, mat och mobilräkningen så jag kan köpa GoPro-kamera att filma mig själv med i snowboardbacken.
^Den sortens man tänker jag mig kan passa fint med den sortens kvinna beskriven i trådstarten. Kaka och maka. Det finns nån för alla. :)
Skämt å sido - de allra flesta är väl rätt vettiga och trevliga inom sina egna förhållanden. Genuint rabiata människor har psykiska problem och råkar nog i hög utsträckning ut för partners som också ha psykiska problem, då dessa finns av båda kön. Case in point: Jag har en kollega som är grymt trevlig på jobbet och delar många intressen med mig, så för en tid sedan hängde vi utanför jobbet en gång. Varpå jag raskt lär mig en massa om hennes extremfeministiska åsikter, trasiga uppväxt, tidigare förhållande med en man som fysiskt handikappade henne för livet, hennes ätstörning, alkoholproblem, ångest och depression... deppiga grejer. Hennes nuvarande sambo är, eh, inget pris han heller. Ansiktstatueringar, ett barn sedan innan som han övergivit i ett annat land, arbetar högst sporadiskt, röker på enorma mängder och är "folkskygg" - vilket tycks betyda att han guilttrippar min kollega till att aldrig någonsin bjuda hem familj och vänner, och gör hon det ändå så gömmer han sig på sitt rum och tjurar tills alla gått, förutom när jag var där för då fick jag den stora ynnesten att se honom en gång när han stack ut huvudet från sitt rum och gnällde "men kan ni hålla käften!"
Kort sagt: om miserabla människor kan behålla en partner utan att bättra sig... beror det nog ofta på att partnern är minst lika illa själv.
Jag tror mig veta att rabiata feminister tonar ner sin rabiata feminism litegrann när de dejtar och sedan när hon hittat någon och den mannen älskar henne så släpper hon fram den stegvis, den här processen tar c:a 3 år.
summerar en del inlägg i tråden. Det verkar som att somliga förväxlar feminist med aktivist. Feminism kan vara något relativt passivt. En feminist kan observera att kvinnor blir mer misshandlade än män, någon annan som troligen inte kallar sig för feminist tror inte på det. Feministen kan välja att aktivt försöka bekämpa det eller enbart observera det. Denne blir varken mer eller mindre feminist.