Ska jag lura min kille till barn?

Nej, inte lura och inte ställa ultimatum. Barn ska vara önskade av båda föräldrar. 
Den här mannen velar och verkar inte veta vad han vill eller så vet han men vågar inte säga det. Om det är något som ska göras här så är det att avkräva ett ärligt svar från honom. Han får stå upp för vad han vill, ja eller nej till barn, så att du kan bestämma dig för vad du vill göra. 

Jag hade en bekant en gång som ställde ultimatumet att det antingen skulle bli barn eller så var det slut. Han valde barn trots att han egentligen inte ville. När hon var höggravid lämnade han henne. 

Du kan aldrig förändra en person eller forma honom till något du målat upp i ditt huvud.

Du har varit tydlig med vad du vill. Du har satt en deadline. Du håller den. Är han inte intresserad av samma så måste du gå vidare. Han har rätt till sitt beslut och du har rätt till ditt mål och önskan. Då är ni inte rätt för varandra den här tiden i livet.

Vila i det beslutet och finns kraft i det. Kompromissa inte. Stå upp för dig själv och ditt behov.

Självklart ska du inte lura honom att bli pappa. Utsätt int ett barn för det. Ställ dig istället i kö till singelinsemination. Det är en väntetid på ett år- du kan alltid bokna av det. Men då har du en plan för dig.

Kärleken i livet behöver inte vara pappan till barnet. Om du är stressad, skaffa barn själv. Så får kärleken komma sen till en man. Då är den kärleken inte heller påstressad.

Så mannen ljög för henne. Hur skyddar man sig mot sådant. Självklart gjorde din bekant rätt som ställde ultimatum, vad skulle hon annars göra? Det är bra att man är öppen med sina avsikter och ger den andre möjlighet att välja. 

Nu visade han ju att är ett svin så lika bra att hon slipper honom. 

Jag förstår att TS inte vill vänta alltför länge med tanke på att de är över 30. Men det låter som hon har alldeles för bråttom. 1,5 år är inte lång tid alls. Det är ingen stabil grund att stå på, särskilt inte om hon redan har tjatat på honom ett tag.

Att vilja skaffa barn "ganska omgående" är inget bra sätt att inleda en ny relation. TS är heller inte tillräckligt gammal för att motivera att ha så bråttom. Jag förstår att mannen tvekar, även om han förhoppningsvis fattar att de inte kan vänta hur länge som helst.

Jag och min man började försöka få barn efter drygt två år tillsammans. Då var jag 35 och han 32. Vi var beredda på att det kunde ta tid, och man är ju aldrig garanterad barn. Men för oss var det viktigare att vi kände oss trygga i varandra och var säkra på att vi ville leva tillsammans. Jag blev gravid efter några månader, men det är ju inget man kan räkna med.

Om barn är väldigt viktigt, är det bättre att skaffa barn på egen hand om åren går, så vida man inte redan har en stadig relation där båda vill samma sak. Man kan också chansa, försöka hitta en lämplig partner och hoppas att det håller. Så verkar TS ha gjort. Men det går fortfarande inte att stressa fram något. Jag skulle rekommendera TS att ge mannen lite mer tid. Fortsätter han vela, får hon besluta sig för om hon vill fortsätta relationen eller gå skilda vägar och försöka få barn på annat sätt. Men hon behöver inte göra det än.

Som läkare vet han nog att de har ganska mycket tid på sig när hon är 32 till skillnad från många här som tror att kvinnor blir infertila samma dag som de fyller 35. Min moster är överläkare inom gynekologi och vi har pratat om just det, hon säger att fertiliteten oftast inte sjunker speciellt mycket förrän man är 39-40 ungefär och att det där med 35 är  överdrivet även om det är olika från person till person. Och en del lätt att bli gravida till och med när de är 40+.

Jag är 36 och klar med barn efter det här (vecka 20 nu) men jag hade inga problem alls att bli gravid (första försöker), det gick till och med snabbare än när jag var yngre. 

De behöver kanske inte vänta 5 år men TS kan lugnt vänta ett eller 2 år. Har man svårt att bli gravid när man bara är 33-34 skulle man antagligen haft det när man var 25 också. 

Hur man ens kan tänka tanken att lura till sig ett barn.

Hur kan man vilja sitt barn så illa? Att vara oönskad av sin förälder? 

Om han är tillsammans med en ansvarstagande kvinna är risken exakt noll att bli lurad att bli pappa. I det här förhållandet verkar det ändå finnas en risk att bli blåst.

Hur tusan kan du tycka att du är redo att bli mamma när du funderar på att ge ditt barn en pappa som blivit lurad till faderskap?!? Att skaffa barn handlar inte om sin egen vilja utan att vara redo att sätta en annan människas behov först och att skapa de bästa möjliga förursättningarna för ett nytt liv (och jag menar inte att ha hus, utan att ha två föräldrar som är mentalt redo för uppgiften). Att du ens tänker tanken på att lura honom visar att du inte är där än. Jobba på det så är ni kanske båda redo sen. 

Och för att svara på din fråga: Om du vill ha barn med honom så väntar du tills han är klar. Han är inte ens färdig med studierna så inte konstigt att han vill ha lite mer tid. Om du bara vill ha barn men inte bryr dig om det är med honom, så gör slut och skaffa barn med någon annan eller själv. 

Väldigt mycket hårda kommentarer här om att jag skulle vara dålig och blåst som vill lura någon att skaffa barn. Självklart har jag pratat med honom om min oro och längtan, bett om förklaring till varför han är osäker, lyssnat och försökt kompromissa. Han är också klar med studierna, har fast anställning sedan länge, det är hans ST han vill bli klar nu och inte universitetsplugg. ST:n är ju opåverkad om jag blir gravid eller inte :)

För kontext var han ihop med sitt ex i 10 år och har sagt att han de sista 3 åren inte ville fortsätta relationen men var för velig för att avsluta den och väntade på att hon gjorde det. Jag vill inte finna mig själv i samma sits och vänta tills det är för sent. Men att göra slut och hitta en ny härlig partner kan ju också ta flera år. Att skaffa barn själv är självklart ett alternativ men det är en sorg att inte kunna dela det med någon... jag vet att han är en väldigt rimlig, vettig och familjekär person och skulle bli en fantastisk pappa. 

När det gäller att skaffa barn så tycker jag inte att rätt väg är  att säga barn eller förhållande. Då är den rätta frågan om personen vill ha barn eller inte. 
Sen kan alla ljuga om de vill, det kan vi aldrig veta men man får ju hoppas att ens partner är ärlig.