Anonym (Rosa) skrev 2024-10-13 10:22:50 följande:
Det sorgliga är att min uppfattning är att du har både rätt och fel. Många barn får vänta alldeles för länge på hjälp. Och det är inte alltid att den hjälp de får är den som vore det bästa för dem.
Men i andra fall utsätter Socialtjänsten istället familjer för åtgärder som skadar barnen istället för hjälper. Detta har tex drabbat barn med neuropsykiatritriska problem där man skyller barnets beteenden på föräldrarna eftersom kunskapsbristen om detta hos Socialtjänsten är stor. Det är detta jag är orolig för kan ha drabbat flickan i TS grannfamilj.
Kunskapen om flickor med npf är nämligen ännu mindre än den om pojkarna. I de allra flesta socionomutbildningar ingår INGENTING om npf. De sitter och fattar livsavgörande beslut om saker de inte vet tillräckligt om. Och samhället i övrigt klappar de förtvivlade föräldrarna på huvudet och säger att det faktum av att de inte förstår varför barneh omhändertas bara är ytterlugare ett bevis för att omhändertagandet behövs, när det i själva verket kan vara så att det är socialsekreteraren som inte förstår, på grund av brister i hens utbildning.
Läget är mer än akut. Alltfler barn med autism tvångsvårdas med följd att många familjer och barn bokstavligen trasas sönder. Läget är ohållbart och oacceptabelt. Arbetet med åtgärdspaketet måste leda till att verkliga förbättringar kommer till stånd.
https://www.dagenssamhalle.se/opinion/debatt/barn-med-autism-far-illa-i-tvangsvarden/
Inom samhällsvården ser vi en särskild kunskapsbrist, trots att barn och unga med NPF är kraftigt överrepresenterade. Inom SiS har över 50% av de unga adhd och/eller autism. Det är en särskilt utsatt grupp, med ökad risk för våldsutsatthet, psykisk ohälsa, skolmisslyckanden och sociala problem. Det här handlar om barn som bär med sig ett tungt bagage av tidigare erfarenheter som har rätt till kärlek, trygghet och att få stöd och hjälp med deras problem. Men i stället har samhället brustit i sin omsorg.
https://tema.storynews.se/riksforbundet-attention/?fbclid=IwAR17BSOPmWeYkOn49f_LqwPQ_RqNOJizPusa2CMydGt8GKqDJg-BJ21EvuE
Och ibland är det precis tvärtom, det skylls på diagnoser som inte ens existerar.
"Det är ju solklart att han har ADHD" gapades det om och så försöktes det med att driva igenom en utredning.
Det kunde de bara glömma, jag vet att min unge inte har någon diagnos.
Ibland hade man bara lust att be de att dra åt helvete, men man fick sansa sig. Men konstruktiv kritik fick de, plus anmälan till IVO vilket resulterade i att en av de där sochäxorna byttes ut.
Nu är detta länge sedan, men vi vann kampen mot soc och sitt LVU fick de placera någonstan där solen aldrig skiner.
För övrigt gjorde sonen en frivillig utredning bara för att klistra på soc näsa, när han var runt 15. OCh som jag redan visste... har han ingen diagnos.
Att ha soc som ett klistermärke i röver kan få vem som helst att balla ur. Helvete så skönt det är att ha vuxna barn säger jag bara.
