Stör mig på bonusdottern..

Jag var trött mena såklart!!! Att jag tycker han ska sätta sin dotter före mig!

Okej, nu ska vi se om det går. Förr var det bara den första som gjorde sig anonym som fick ha det som namn i tråden iaf.

Ta mig tusan, det gick! Det gick inte förr. Det borde fl fixa till så bara en kan heta Anonym!

Jag förstår inte varför alla de här kvinnorna måste träffa män med barn om de inte klarar av att ha bonusbarn. Det finns ju massor av män utan barn. Det är ju nästan varje dag det är en ny tråd från bonusmammor som stör sig på sina bonusbarn. 

Blir lite rädd för vad som kommer hända om jag och min sambo skulle göra slut. Vi har iförsej bara en son tillsammans än så länge men vi väntar ett till barn som vi inte vet könet på än. Känns som att bonusmammor ofta är värre än bonuspappor för man ser inte såna här trådar från män. Och visst, det är oftast bonusdöttrar men ibland är det bonussöner de stör sig på också av olika anledningar (inte att de känner konkurrens då).

Det finns dessvärre inte gott om män som inte har barn. Är man relativt ung (under 40-45) så har så gott som alla potientiella partners minderåriga barn.
Det är först när man blivit lite äldre som inte var och varannan har ungar i släptåg.

Vuxna barn kan ju fungera såvida de inte mer eller mindre tvingar sina föräldrar att vara barnvakt i tid och otid. Då blir det ju barnbarnen istället som fokuset hamnar på. Och så vill iaf inte jag leva.

Nu har jag tur som själv har vuxna barn och lever med en man utan egna barn. Herrejösses så underbart vi har det!

Jag har också barnbarn men mina "barn" är mycket väl medvetna om att jag bara barnvaktar i undantagsfall. Det har hänt fem gånger på sju år.
Jag umgås gärna med mina barns familjer men tar inget ansvar för deras barn.

Lite märklig tråd med all pajkastning fram och tillbaka mellan alla anonyma.

Men min tanke är såhär - barnet saknar uppenbarligen sin pappa och törstar efter uppmärksamhet och tid med honom. Oavsett om du tycker att de umgås jättemycket så är det helt klart något som inte är tillräckligt.

Just detta med att smekas och kalla varandra små kärleksnamn kanske man kan hålla inom sovrummets fyra väggar eller när man är ensamma? Hon tar ju uppenbart efter ditt beteende och då är det du som får ändra på dig för att hon ska ändra på sig. Barn tar ju efter vuxna, som bekant. 

Pappan måste även markera att såhär pratar du och jag med varandra (till sin dotter) och det här är okej och detta är inte okej. Det är hans jobb som förälder att sätta gränser och leda deras relation på rätt spår.

Men som man alltid skriver i trådar som denna - en tanke är ju att man endast träffas på de barnfria veckorna. Då slipper man reta sig på varandra.

Men man måste inte bo ihop.

Man måste inte träffa den andras barn överhuvudtaget om den har barnen varannan vecka, som de flesta har. 

Jag har flera vänner som har valt att INTE flytta ihop så länge deras barn bor kvar hemma. Just för att de vill undvika såna här situationer. 

Så tänker även jag inför stundande separation. Jag kommer inte flytta ihop med någon så länge min son bor kvar hemma. 

Jag har inte befunnit mig i denna typ av situation, men när jag lever mig in i detta så skulle jag ha känt på samma sätt som du gör. 

Även om barn ej anses kunna förstå vad de gör med dess konsekvenser så agerar dom ändå via impuls. Genom det kan de lära sig vad som gagnar dom själva. T,ex, att gråta extra mycket när de har slagit sig för att få omsorg. De är därmed det inte helt oförmögna att kunna känna och tänka ut vissa saker. 

Vuxna personer med liknande uttänkta beteende får inte denna typ beteende helt plötsligt. Det är något som har övats upp under deras tidiga år i livet. Det är väldigt svårt för såna föräldrar att hantera sina barn.

Barn är inga heliga kor.

Därför tycker jag dina upplevelser är viktiga att tas på allvar, extra speciellt av flickans reaktion efter det hon gjort. Det tycker jag känns väldigt medvetet där hon verkar kunna se din känslighet av hennes egna handling. Hon märker att hon får ut något av situation under sitt tillstånd av impuls.

Ja men då har du ju valt en man utan barn. Jag är 36, jag har som sagt barn men jag känner jättemånga ,både tjejer och killar i 25-40-årsåldern utan barn. En del vill ha men har inte fått än och en del vill inte ha alls. Min sambo hade inga barn när vi träffades (jag hade två), då var jag 33 och han 30. Nu väntar vi vårt andra gemensamma. 

Så att det knappt finns några köper jag nog inte riktigt , kanske om man bor i en liten håla då.

Innan jag träffade min sambo ville jag faktiskt helst träffa nån mer barn också, tänkte att det skulle bli bäst så man är i samma situation men nu blev det inte så. Men jag tycker att vill man inte ha bonusbarn är det bättre att försöka leta upp nån utan barn , det är inte svårare än så. Barn är inte alltid perfekta och lätta så det får man vara beredd på om man träffar nån som har barn.. Det har inte alltid varit lätt i vår familj heller, äldsta hade inte så lätt att acceptera min sambo. 

Varför skulle hon uppskatta dig när du inte uppskattar henne? Varför kan du inte prata med din partner?
Det låter som ett barn, helt enkelt. Som dessutom inte får uppmärksamheten hon vill ha/behöver. Som det barn hon är kan hon såklart också behöva ha vägledning i hur man beter sig, vilket i det här fallet lämpligast kommer från pappan då det är upp till honom att sätta gränser för sin kropp och du dessutom inte verkar ha någon bra relation till hans dotter.