Stör mig på bonusdottern..

Särkullar är ett bättre uttryck.

Särkullar är ett bättre uttryck.

Nåja, det finns gott om 25 med barn, likaväl som att det finns många 40-åringar utan.

Jag vore hellre singel än att stå tillbaka för någon annans avkommas behov att alltid prioriteras.

Vettiga föräldrar fattar att ungen inte alltid måste "komma först". Tvärtom mår de bra av att inse att de inte är små högheter som alltid regerar.

Ja men har du bestämt dig för att inte hamna i den sitsen med en man med barn då du inte vill leva så, jag antar att din man inte heller vill det då han är barnlös och inte vill ha barn.
Har du barn sen innan antar jag att du inte heller flyttade ihop med din man innan det eller dom barnen flyttade ut eller hade han en annan åsikt? 
om du har barn sen innan vad tyckte han om det?
inte bonusar i alla fall då.
Men det är ju bra att du när du inte vill leva med en man som har hemma boende barn inte heller då flyttat ihop med någon som har det.
Alla väljer ju det livet man vill leva och självklart ska du välja vad du anser passar dig. Andra gör andra val. Det viktiga är ju att man väljer själv hur man vill leva men accepterar att andra gör andra val. 
En del i vår omgivning och som har skilt sig och sen träffat nya har det gått bra för när dom blivit bonusfamiljer, andra som har äldre barn som tonåringar är särbos och väntar med att flytta ihop till barnen flyttat.
För några har inte nya familjer funkat. Allt beror ju på alla inblandade. 

Det finns dessvärre inte gott om män som inte har barn. Är man relativt ung (under 40-45) så har så gott som alla potientiella partners minderåriga barn.
Det är först när man blivit lite äldre som inte var och varannan har ungar i släptåg.

Vuxna barn kan ju fungera såvida de inte mer eller mindre tvingar sina föräldrar att vara barnvakt i tid och otid. Då blir det ju barnbarnen istället som fokuset hamnar på. Och så vill iaf inte jag leva.

Nu har jag tur som själv har vuxna barn och lever med en man utan egna barn. Herrejösses så underbart vi har det!

Jag har också barnbarn men mina "barn" är mycket väl medvetna om att jag bara barnvaktar i undantagsfall. Det har hänt fem gånger på sju år.
Jag umgås gärna med mina barns familjer men tar inget ansvar för deras barn.

Nja, tror mer på att anledningen är att kvinnor känslomässigt vill ha samma kärleksrelation som 20 åringar har! 
Man ska evigt ses som den viktigaste, få mest uppmärksamhet, vara nummer 1 något som inte funkar när man är 40 år med barn. Man ska utesluta bonusbarn från semestrar, bilder, jul, dom ska stanna sin Mamma minst en månad när en bebis kommer.
När en man träffar kvinna med barn accepteras inte dessa krav, utan barnen ska behandlas som hans egna, han har inget att säga om vistelsetider, många gånger försörjer dom också sina bonusbarn.

Jag lever med en barnlös man. Men tack ändå för tipset.
Skulle aldrig ha ett förhållande där minderåriga ungar är med i bilden.

Först och främst är beteendet väldigt normalt för 8-åringen. Det låter på din beskrivning som att barnet känner en konkurrens mot dig och vill ha pappa helt för sig själv. Det är jättejobbigt för er båda, förstås! Här vill jag råda att inte visa överdriven kärlek när barnet är närvarande utan istället visa mer vänskapliga sidor. Skratta och gör saker ihop du och din partner. Om barnet kommer och blir svartsjuk kan ni försöka bjuda in barnet till samtal och en härlig stund. Det är nog ganska vanligt att barn faktiskt tycker det är lite äckligt att se sina föräldrar pussas och klänga på varandra generellt. Det är nog ännu jobbigare att behöva dela sina föräldrar med människor man inte känner så bra. Och ärligt talat, jag klänger inte på min man när jag umgås med andra vuxna så varför skulle jag göra det inför barnen?

Där kommer tips två, umgås med barnet på egen hand. Skapa en relation. Det kan vara mindre saker som att ni spelar ett spel i 10 minuter efter maten eller pysslar ihop. Kanske ställer gåtor, ritar av varandra utan att titta osv. Säg alltid godnatt, hälsa och var trevlig. Det kan stundtals vara väldigt otacksamt att vara bonusförälder, men barnen minns trygga vuxna de hade runt sig under uppväxten. Jag får otroligt mycket kärlek av mina bonusbarn och får ofta höra att jag är viktig för dem.

Sist, jobba på dig själv lite mer. Förstå att barnet behöver vara med sin pappa. Jag antar att 8-åringen ska sova före er på kvällen - passa på att mysa efter det. Passa på när barnet är hos sin mamma. Försök att inte lägga så mycket fokus på HUR barnet är med sin pappa (för det är vanligt att barn vill gifta sig och pussas och kramas och allt möjligt när de är små). Fokusera på vilken skitbra pappa du är tillsammans med som vill vara med sitt barn. Förstå hur jobbigt det är för barnet att dela en av sina viktigaste personer med någon annan. Värre än att få syskon!

Pappan har allra mest ansvar här. Det är bara han som kan få dig att känna dig sedd och inbjuden i familjen och samtidigt stödja sin dotter. Det du kan ge är din förståelse och din tid. Kanske blir du den personen som barnet kommer till med alla sina hemligheter sen? Det blev jag för mina i alla fall. Allt man inte vågade dela med föräldrarna i tonåren fick jag veta, trösta och stötta. Det känns bra!

Läs på om barns utveckling i den åldern också, det kan hjälpa. Och faktiskt - fråga barnet vad hon tycker och tänker. Fråga vad hon tänker om er relation och hur hon önskar att det skulle vara.

Dom flesta brukar annars vilja vara barnvakt åt sina barnbarn och inte få det att låta som en belastning. Men det är ju bra att din sambo slipper stå ut med ungarna då.

Ja och det kanske TS och alla andra bonusmammor som skriver liknande inlägg också borde göra. Såg nån nyligen som inte ville ha med bonusbarnen på högtider eller ge presenter till dom efter hon fick ett eget barn. Lite läskigt att folk tänker så