Flyttar utomlands och har barn i Sverige

TS, jag fascineras över hur du kan ta detta med så stor ro? Är du inte hjärtekrossad? Eller känns det som en enda stor lättnad att slippa denna roulette i vardagen? Oavsett så verkar du stark när man läser mellan raderna. Allt kommer lösa sig för dig och barnen. Sen kan man ju inte låta bli att hoppas att hon vaknar upp och fångar sitt förnuft så barnen slipper växa upp med en känsla av att deras mamma valde bort dem. Hur ofta planerar hon att komma hem och besöka barnen? Är barnen tillräckligt stora för att resa till henne själva med assistans från flygbolaget?

Mitt hjärta var krossat några år sedan när hela galenskapen började. Det är som två olika personer. Jag kan till och med ange månad och år det började. Hon är inte den kvinna jag gifta mig med.

Barnen ska komma till henne med min hjälp enligt henne. Barnen är inte så intresserade av att åka men de är alla under 10 år. Yngsta 5 år. Assistans kan kanske funka för den äldsta men där brister motivationen att åka.

Mina barn är väldigt aktiva. Folk häpnar över aktivitetsnivån. Så det är en ganska tuff uppgift som hamnat på mitt bord

Det låter som någon form av psykiska problem som bröt ut då. Bipolaritet kanske? Vet du om hon har psykisk sjukdom i släkten? 

Om barnen inte vill åka så ska de inte göra det. Du har inget ansvar för att övertyga dem. Hon får stå sitt kast när hon prioriterar jobb och nöje före barnen. 

Känner du andra föräldrar med barn i ungefär samma ålder som ni kan göra aktiviteter tillsammans med för att avlasta dig lite? Har du råd med barnvakt ibland så att du får tid för dig själv?

Barnen kanske är hyperaktiva på grund av allt som händer med mamman. Det har säkert varit oroligt för dem när hon beter sig märkligt och det är ju en stor omställning att hon har flyttat till ett annat land. De känner sig antagligen svikna och övergivna. Det kanske är därför det äldsta barnet inte vill hälsa på henne. 

Förhoppningsvis blir de lugnare nu när tillvaron blir mer förutsägbar. 

Precis som andra tänker jag i banorna bipolär sjukdom. Har hon varit i kontakt med psykiatrin? Vad säger hennes familj? 

Oavsett hoppas jag att ni - du och barnen - snart hittar er nya vardag. Tufft med sommarlov mitt i allt detta! Skola och jobb innebär ju ändå en rutin som kan vara skön i såna här situationer. Börjar yngsta förskoleklass sen, så att alla ska lämnas och hämtas på samma ställe iaf? 

Du verkar ha en fantastisk förmåga att bita ihop och göra det som måste göras. Det är ju en otrolig styrka i ditt läge. Men bit inte ihop för länge. Känslorna behöver pysa ut någonstans. Har du någon kompis eller så som du pratar med? 

Alla kommer gå i samma skola från och med hösten och det är nära. De äldsta kan gå själva för det är så nära.

Funderade på sjukdom faktiskt. För det hela började med mycket galna konspirationsteorier som gick i över i ett stort intresse för sociala medier. Sedan började hon intressera sig för nöjen som mer riktade till 18-25 åringar typ techno event. Åkte till och med på resor för det. Sedan gick det över i detta.

Hon har gjort väldigt mycket som har slutat lite knasigt som jag har städat upp. Nu får hon hantera allt själv. 

För mig är det jobbigt just nu med känslor och känslan av att vara lite isolerad. Men det är nu det är som jobbigast. Med tiden blir det lättare. Om x-et är normalt så kommer det här bara bli jobbigare för henne. Tror att hon faktiskt kan hamna i en psykisk kollaps pga detta.

Hon har kommit med orealistiska förslag som att hon ska ha alla barnen själv i ett främmande land. Hon har inte koll på hur det funkar och jag kan inte se det framför mig att hon ska fixa allt med barnen där. Inte speciellt barnvänligt i det landet. Hon orkade inte med fullt ansvar hemma. Barnen vägrar att flytta till henne har de sagt.

Har kommit kontakt med en tjej som kan jobba som au pair hos oss med kort varsel (typ direkt efter sommaren).

Lite i efterhand kan jag konstatera att hennes försök att upprätthålla relationen till barnen är så där. Hon läser inte sms från dem. Barnen själva är inte så lätta att hålla kontakt med i den åldern. Är de upptagna med något vill de inte prata mm.

Känns som ansträngningarna är måttliga från hennes sida. Hon fattar inte att barnen redan har börjat fundera i termer om att mamma inte älskar dem. De tappar också intresset för sin mamma.

Jag kom ihåg när jag var liten och min mamma var sjuk och låg på sjukhus en längre tid. Det var nog en av de mest traumatiska händelserna i mitt liv. Inte att mamma var sjuk så mycket utan mer att hon var borta.

Du kämpar på ett fantastiskt sätt! Stor eloge till dig! 

Jag tror att det är viktigt att du upprättar samtalskontakter åt er allihop. Jag talar av erfarenhet att det är guld värt att redan ha en etablerad relation med tex skolkuratorn eller psykolog den dag någon bryter ihop och sorgen eller ilskan eller vad det är kommer ikapp en. Att då redan ha någon man känner och litar på som finns där och kan stötta och lyssna är viktigt. Det kan också vara skönt för barnen att inte bara prata med dig om det som händer, utan att ha en utomstående också. Och för dig är det så klart väldigt viltigt eftersom du inte kan prata med barnen om allt. Det kan räcka med familj och kompisar. Det behövs inte alltid ett proffs. Däremot kan kanske en psykolog till viss del förklara exets beteende, om du tror att du skulle må bättre av att få en förklaring. 

Och att ni pratar öppet om era känslor kring detta med varandra är så klart också viktigt. Det behöver vara ett vardagligt ämne som man kan prata om när som helst. Min familj upplevde ett trauma och vi föräldrar har sett till att prata och prata och prata, så att barnen känner att det är helt ok och en del av vardagen att uttrycka de känslor som dyker upp. Lättaste sättet att skapa den atmosfären är nog att berätta om sina egna känslor och tankar (det som passar barnen alltså). Då märker de att det är ett helt normalt samtalsämne. Det behöver vara ok att både vara arg på mamma och att sakna henne. Och det gäller er allihop, även dig. 

Jag kanske bara skrev en massa självklarheter nu! :) 

Galna konspirationsteorier? Tappar hon verklighetsförankringen? Låter lite åt psykisk sjukdom, finns det psykossjukdom i släkten? Har du kontakt med hennes föräldrar, har hon någon historik av psykisk ohälsa?

Oavsett vilket så kommer du att fixa detta! Se till att du har stöd runt dig, och prata med någon.

Hoppas hon kan använda sin semester till att komma hem (till Sverige) och vara med barnen några veckor om året i alla fall. Finns det någonstans hon kan bo med barnen vid sådana tillfällen?