Flyttar utomlands och har barn i Sverige

Du låter medberoende. 

Har hon svackor mellan de här perioderna där hon är låg eller bara växlar det från en grej till en annan? 

Det låter ju som att hon har svårigheter som gör att hon inte klarar ett vanligt liv. 

Jag tycker fortfarande att du ska försöka få henne till terapeut av något slag. Hon behöver hitta ett sätt att hantera sina nycker så att det inte drabbar dig och barnen. Finns det fler under åren som kommit i kläm? 

Fast det är väl inte TS ansvar egentligen att få henne till en terapeut? Visst, för barnens skull etc men TS verkar behöva en terapeut själv efter att ha levt med den här kvinnan.

Hon påminner om mitt ex som har diagnostiserad narcissistisk personlighetsstörning.  Det jag läser ut av TS inlägg är inte bara att hon är enormt självupptagen och ytlig utan även har brist på empati. 

Det kanske till och med är bra för TS och barnen att få en paus från hennes nycker som bara skapar otrygghet. Nu kan de få någon form av normalitet och fokus får vara på barnen som det ska vara i en sund familj. 

Hon är sannolikt inte särskilt mottaglig för terapi heller eftersom hon inte verkar tycka att det hon gör är fel. 

Kanske du behöver enskild vårdnad. Prata även med hennes anhöriga och be om stöd. Barnpassning eller skjuts för aktiviteter eller det du behöver stöd med. Så att ni blir ett team så gott det nu går.
Skaffa städhjälp om ni inte redan har. 

Hon skulle behöva kontakt med vården om det är så att hon hamnar i maniska faser. Men om hon inte vill går det ej att tvinga henne tror jag.

Jo, det är TS ansvar att skydda barnen från att bli övergivna av mamman.  Kanske hjälper inte en terapeut, men jag tycker att man ska försöka. Att som liten bli övergiven av sin förälder kan skapa djupa sår. Det kan ge problem i framtida relationer, ge skuldkänslor, en känsla av att inte duga mm. 

Men visst skulle TS och barnen må bra av att ha henne på lite avstånd, det tror jag också. Men inte att hon helt överger barnen. 

Och jag tror också att TS själv kan behöva hjälp. Han ger intryck av att vara medberoende. 

Jag är nog medberoende eller faktiskt har möjliggjort mycket tokerier. Men det tog ett tag att förstå vad som pågick. Faktiskt 5-6 år. Nu efterhand ser jag tydliga skiften. Jag menar skiftena har gått från att vara superreligiös och hata homosexuella till att tycka livet ska levas på en technofestival där allt är ok med ett mindset som passar en tonåring. Jag är varken speciellt konservativ eller liberal. Tyckte det var konstigt när hon var arg på homosexuella och lite förundrad när hon vill springa till Pridetåget med sina technokompisar. Hon tycker att jag är statisk men hon är som ett roulettehjul som stannar på ett tema som gäller ett tag. Man kan ändra åsikter men inte flippa fram och tillbaka. Är faktiskt bekymrad över vad nästa flipp kommer vara.

Jag tänkte faktiskt låta henne åka så får vi ser hur det går. Nu är det ingen poäng att tala med henne om detta för det resulterar bara i aggressivitet. Hon får själv fatta när hon är utomlands. 

Nu fokuserar jag på att lösa mitt och barnens liv.

Om jag tar upp detta med henne så blir hon arg och säger att jag är toxic mm. Har försökt att få personen att förstå men effekten är den motsatta. Hon blir mer inriktad på sitt mål. Ungefär som att resonera med en tonåring

Jo men risken är att barnen bara blir besvikna gång på gång. En bekant till mig har en son med en pappa som är helt självupptagen och rätt ointresserad .

Det är så många gånger som mamman efter mycket tjat har fått till en träff med sonen och pappan. Sonen har varit så förväntansfull och glad och så ställer pappan in i sista stund för att han har något roligare för sig. Det skär verkligen i hjärtat att tänka på. 

Det verkar som om TS har kämpat hårt med att skapa stabilitet och det är ju en form av medberoende medan mamman bara tänker på sina behov. Hon kanske aldrig kommer att kunna vara något annat än en lekmamma som barnen träffar ibland. 

TS verkar ha tagit väldigt mycket ansvar för hennes föräldraskap och någon gång måste man ge upp och säga att det är upp till henne nu. Om det betyder att hon överger familjen helt så är det inte mycket mer han kan göra.

Mamman verkar ha så pass allvarliga problem (någon/några diagnoser har hon helt klart) att det antagligen behövs betydligt mer än terapi att lösa problemen, om det ens går.  

Jag förstår vad du menar. Som det låter i TS senaste inlägg håller jag med om att de nått gränsen, jag också. 

TS, ingen skugga ska falla över dig för att det tagit tid att förstå hur hon är. Det låter som att du tar kloka beslut för dig och barnen. Kanske läge att introducera en samtalskontakt till barnen via elevhälsan? Det kan vara bra att initiera en sån tidigt så att den finns etablerad om ett riktigt stort behov uppstår. Är skönt om relationen barn/kurator redan är etablerad då. 

Ja, och barnen behöver nog få det bekräftat att det är "vi och papoa" och sikta in er på ert liv. Fixa enskild vårdnad.

Borde ni skilja er också? Hon kanske tar massor av lån och blandar in dig i det. De upp ( reservation för att jag inte läst allt i tråden). Gardera dig mot tokigheter. Prata med familjejurist?

TS, när du beskriver din (ex)-fru låter hon som ett stort barn. Självupptagen och ansvarslös. Hon har inte bara hamnat i en tillfällig livskris, hon har stora problem.

För barnens skull vore det bäst om du fick enskild vårdnad. Det är förstås önskvärt om mamman kan ha regelbundet umgänge med barnen, men bara om det fungerar. Alla föräldrar är inte bra föräldrar. 

I ett tidigare skede hade jag rått dig att försöka få din fru att söka hjälp, för barnens skull. Men nu låter det som ni har nått vägs ände. Du och barnen behöver lugn och ro, stabilitet. Det kan vara bra att ha mamman på avstånd ett tag.