Varför är många barn så ouppfostrade?

Och varför accepterar föräldrar att de inte säger tack? Var det bättre förr? Det var det. Om man fick "främmande" som det hette då, så var inte allt fokus på barnen, och de visste att man skulle uppföra sig. De fick vara med en liten stund, men sedan så var det föräldrarna som skulle umgås. Barnen satt vid ett eget bord så att föräldrarna kunde prata ifred. Blev vi skadade eller "kränkta" av detta? Nej. Men när jag har besökt familjer med barn så skriker de och tjatar för att få uppmärksamhet.

Barnen respekterade sina lärare, och det var tyst på lektionerna. De räckte upp handen om de ville något. Men så är det inte nu för tiden, och lärarna har det inte lätt.

 Men nu för tiden verkar det vara barnen som bestämmer. Och då blir de diagnostiserade med ADHD och andra diagnoser. Föräldrarna skyller på denna diagnos när barnen bär sig illa åt. Barn är inte dumma, och de lär sig att de är lite "speciella" och kan göra som de vill. Tidigare så fanns inte dessa diagnoser, det är något nytt. Och det är samma sak med "selektiv ätstörning"  -barnet vägrar att äta mat som de inte tycker om. Jag var väldigt pipplig med maten som barn, men det var bara att äta upp.

TS har helt rätt.

Min fru jobbar som lärarinna. Det största problemet hon har är dock inte barnen, utan föräldrarna. Många föräldrar vet inte hur man uppfostrar barn och om barnet gör tokigheter eller bär sig illa åt, så är det lärarnas fel... barnen kan tydligen inte göra fel och behöver inte rätta sig. Har barnet sagt tokigheter så är det alltid de som hört detta som ljuger eller far med osanning, enligt föräldrarna.

En lösning kanske kan vara att införa någon slags certifiering för att bli förälder.

Varför? För att föräldrar sedan 00-talet har låtit skola och internet uppfostra barnen, medan de själva sluppit tjatet och konflikterna som en riktig uppfostran innebär.

Och varför accepterar föräldrar att de inte säger tack? Var det bättre förr? Det var det. Om man fick "främmande" som det hette då, så var inte allt fokus på barnen, och de visste att man skulle uppföra sig. De fick vara med en liten stund, men sedan så var det föräldrarna som skulle umgås. Barnen satt vid ett eget bord så att föräldrarna kunde prata ifred. Blev vi skadade eller "kränkta" av detta? Nej. Men när jag har besökt familjer med barn så skriker de och tjatar för att få uppmärksamhet.

Barnen respekterade sina lärare, och det var tyst på lektionerna. De räckte upp handen om de ville något. Men så är det inte nu för tiden, och lärarna har det inte lätt.

 Men nu för tiden verkar det vara barnen som bestämmer. Och då blir de diagnostiserade med ADHD och andra diagnoser. Föräldrarna skyller på denna diagnos när barnen bär sig illa åt. Barn är inte dumma, och de lär sig att de är lite "speciella" och kan göra som de vill. Tidigare så fanns inte dessa diagnoser, det är något nytt. Och det är samma sak med "selektiv ätstörning"  -barnet vägrar att äta mat som de inte tycker om. Jag var väldigt pipplig med maten som barn, men det var bara att äta upp.