Skilja mig nu?

Problemet är just att vi har det ju egentligen väldigt bra. Ekonomin är bra, vi bor bra i villa nära havet, två bilar och så vidare. Att byta ut det bara för att slippa kompromissa är ju ganska taskigt mot både oss och barnen. 
Det är naturligtvis inte maten som är det jobbiga, vi äter olika ganska ofta. Det är just den biten att man då får se till att laga två (eller i "värsta" fall flera rätter) för att göra alla nöjda. 

Sen vill jag ha en vit soffa men det är helt omöjligt eftersom min man, som är "smutsig" hantverkare gärna vräker sig i soffan när han kommer hem. Stör mig oerhört. Jag å andra sidan klär av mig mina jobbkläder redan i hallen och vill ha de på en stol där men min man som avskyr när det ligger kläder framme stör ihjäl sig på mina kläder. = Ingen av oss blir nöjda. 

Om man har behov av mer egen tid och att känna sig mer självständig finns det lösningar på det. Dels får man lägga upp sitt liv på det sättet och dels tror jag att det är ett mindset. Man är ju en egen individ och måste inte vara fastklistrade vid varandra. Bara man är öppna mot varandra och kan kommunicera sina behov.

Men när man känner så här starkt som du verkar göra (och flera i tråden) handlar det väl egentligen om att man inte längre är kär i sin partner. Man vill hellre göra saker på egen hand, man börjar kanske irritera sig på skitsaker.

Kanske kan man få upp känslorna igen, testa parterapi. Eller så har tåget gått och trots att det är världens bästa man så mår man inte bra. I slutänden handlar det om att väga för- och nackdelar mot varandra.

Det du stör dig på är ju riktiga skitsaker, inget som man inte skulle kunna lösa om man bryr sig om varandra och vill den andre väl. 

Nej, som jag skrev till någon annan i tråden tror jag i grunden att det handlar om att kärleken tagit slut, kanske har man inte gett den tillräcklig näring under småbarnsåren. Det är så typiskt att börja störa sig på allt möjligt när man inte längre känner de där kärlekskänslorna. Trots att det är en superbra man. Men det handlar ju egentligen inte om att han gjort något fel, utan att du tappat kärlekskänslorna för honom. 

 

Vad är det för kompromisser du behöver göra som är så jobbiga? 

Herregud. Det är ju bagateller. Sen kan väl din man lära sig att klä av sig sina jobbkläder och du att hänga undan dina jobbkläder. Det är inte så svårt.

Jag har kompromissat med att låta min sambo ha tre katter som klöser sönder nästan varenda möbel. Köpte en ny kontorsstol. Den fick hela ryggen sönderklöst efter en dag för jag glömde dörren till kontoret öppen. Dessutom har man katthår på alla kläder.

Och får även kompromissa med att min sambo inte jobbat på flera år.

Ja, att det är skitsaker förstår ju jag också. Lika för både mig och mannen. Vi stör oss på massor av skitsaker och det vet jag om. Och det stämmer här också, ingen näring från någon av oss. 

Ja, jag vet också att det bara är bagateller. Det underliggande är ju att vardagsgnället tar över allt annat. Från bådas håll. Vilket jag tolkar som att den där äkta kärleken vi hade från början är borta sedan länge. 

Det finns klösbrädor och klösträd för katter. 

I mina ögon alltid lika konstigt när en vuxen människa väljer att inte jobba.

Nej jag tolkar det som att ni båda är jäkligt uttråkade och borde göra något åt det.

Prata. Lyssna på varann. Stör ni er på något tänk efter vad det ens är, om det är värt det. Åk iväg tillsammans. Var ifrån varann ett tag. 

Men det där om att inte kunna göra vad man vill och äta vad man vill, snälla nån. Gå ut i trädgården om ni vill, är vad ni vill, SÄG det bara rätt ut nu vill JAG göra detta o vill du glra nåt annat så gör det 

är tjej om det har nån betydelse men skulle få sneryck om någon bestämde vad jag skulle äta hela tiden 

Gräset är då inte alltid grönare med nån annan. Det blir en vardag där med och annat att störa sig på. 

Det är rätt ovanligt, men det händer att par som har varit tillsammans länge blir särbos. Det kanske skulle vara en alternativ lösning, om han gillar idén ? Inte självklart, men värt ett försök om du ändå tänker separera annars.

problemet med många relationer idag är att man har nån form av ägandeskap inblandat. Ska det vara helt naturligt ska man kunna göra vad man vill, när man vill, så länge det inte är i vägen för andra saker i familjelivet.

Jag och frun försöker leva så, jag har aldrig något att säga om vad hon vill göra, och vill jag ut en helkväll med grabbarna gör jag det bäst jag vill. Självklart måste det ju vara på ett sätt som inte innebär att man kommer hem i dåligt skick och skapar en dålig atmosfär, vuxet sunt förnuft bara. Men man ska inte behöva be om lov i en relation för att göra det man vill. Hon åkte med vänner till Riga en helg, jag tog en ensam weekend till Nederländerna för att strosa, käka mat och bara gå runt 😂 

Jag är väldigt social och engagerad , och behöver göra mitt egna ibland för att må bra, hade inte det utrymmet funnits hade jag lämnat för länge sedan.

Nej skilj dig inte, din man är bra och ni har fina minnen att se tillbaka på tillsammans senare. Det behöver inte betyda att ni måste göra allt tillsammans hela tiden. 

Fixa ett rum till bara dig. Inred det till bara dig eller om du vill bjuda in en kompis. Prata med din man om att du känner dig inlåst, inte i relationen utan att du bara vill testa och stå lite mer på dina egna ben. Att det kan stärka ditt självförtroende och få dig att må bättre i dig själv. Att du behöver lite mer tid till dig. Kanske åka bort någon helg själv ibland. Kanske kan ni bli särbo. Testa lite olika. Dumt att kasta bort en fin krän familj och relation utan att testa olika alternativ.

Jag känner inte att jag vill ha någon annan. Jag vill bara vara ensam, ha ingen.

Tack för din tråd. Jag har försökt sätta fingret på hur min sambo beter sig. Det är som om jag inte finns när jag är i samma rum som henne. Speciellt när jag kommer hem från jobbet. Inte alltid men ofta. Hon arbetar hemma och när hon är klar för dagen byter hon datorn mot iPad och ett par enorma hörlurar. Om jag säger något tar hon av lurarna och säger -Va? Lite för högt. Känslan har varit att jag stör henne, men jag tänker att det är bara jag som överreagerar. Vi har också en väl fungerande familj i övrigt, men vi gör inget tillsammans förutom att vi går med hunden på helgerna. Men nu förstår jag att hon vill bli lämnad ifred. Nu blev inte min situation ljusare direkt.

Fast det kan du inte bara anta. Du måste ju prata med henne om det. Berätta att du känner att hon inte ser dig och att hon stänger in sig med hörlurar och Ipad. 

jag har pratat med min man, om detta kanske lite svårgreppat ämne. när Jag har analyserat det lite mer tror jag att det handlar mycket om att vi gjort en massa anpassningar med fokus på att det gemensamma ska fungera Så bra som möjligt. Men det gör i gengäld att det individuella får stå åt sidan. Nu blir barna äldre och man börjar se ett slut på ansvarsfrågan- både rent praktiskt men även ekonomiskt För någon annan. Och då har iallafall jag upptäckt att kanske jag gjorde mest uppoffringar. För allas bästa. 

jag lever verkligen inte i en kuvad relation , jag åker varje år på en egen resa utan man och barn och gör saker med vänner. men jag känner nog att jag kompromissat bort mig själv I vardagen.

och det visar sig tydligast i ekonomin och fördelningen av frågorna kring barnen. 

Känner så väl igen mig! Har snart varit gift i 25 år och vi har tre barn som är unga vuxna och i tonåren, just nu bor alla hemma. Det jag har känt länge är en enorm trötthet kring allt som rör familjevardagen, särskilt att handla och laga mat. Jag som tyckte att det var roligt förr får nu får nästan tvinga mig att hacka grönsaker, jävla vitlöksskal som fastnar och skräpar? Ton av mat släpas hem och så har vi olika dieter och alla ska ha det si och så. Man sliter på jobbet och fritiden består mest av måsten. Kvinnor har nog ibland högre krav än män på standarden hemma och då blir det tyvärr att man tar över och gör mer samtidigt som man är irriterad. Inte konstigt att man ibland önskar att man slapp allting och bara fick vara själv. För ett par år sedan gick jag faktiskt på en lägenhetsvisning i smyg men det var en ögonöppnare för mig. Det var en massa unga par där, en del väntade barn. Och så jag, en medelålders ensam kvinna. Då insåg jag att jag inte ville flytta och jag tänkte tillbaka på alla år med barnen och när vi var unga och började vårt liv ihop. Hur fint vi har det ändå och att vi klarat det så länge. Att flytta skulle ju vara lite som att bli änka redan nu. Att leva ensam vid 20 och 45 är inte samma sak, de flesta har familj och man sitter i ett sämre boende själv när barnen snart flyttar. Nu har jag släppt på kontrollen och alla hjälps åt även om det inte blir perfekt och jag tar mig helt enkelt tid att göra vad jag vill. Jag och min man har bara en vecka semester ihop då vi reser iväg, resten tar vi separat för att få lite andrum. På sikt tänker vi köpa stuga, då tänker jag vara där själv och renovera ibland. Efter många års familjevardag behöver man lite space. Plötsligt har barnen flyttat och då kommer man sakna allting. Jag försöker njuta av att alltid vara nära min familj nu, snart är det inte så mer. Då vill jag dela mitt liv med den som kvar och dela mina minnen med honom. 

Menade bara att TS gav mig ett nytt perspektiv, jag har inte sett så på vårt problem tidigare. Självklart har vi en pågående diskussion om hur vi känner. Men det kan tänkas att hon inte berättar eller ens vet hur hon känner. Läs, rädd för att bli lämnad även om det är just det hon kanske vill. Där av är jag tacksam för TS, jag har inte tänkt på det viset tidigare.

Okej men var noga med att inte anta. Visst kan det vara så men heller inte säkert. Ge det tid, kanske som.du gissar går hon igenom något där hon inte riktigt vet vad hon känner. Behöver inte ha med er att göra men det är bara för mycket för henne att grepa. 

Om viljan finns tror jag absolut att du kan förändra din situation. Men det krävs ett annat mindset och att din man stöttar dig.

Du behöver bli lite mer "självisk" och det kan vara svårt, man får dåligt samvete och känner att normen är att man ska försaka sig själv för familjen. Eller så är det så att man tror att man gör saker för familjens bästa. Men hur bra blir familjelivet om man själv inte mår bra? Det är ju egentligen en förutsättning för att annat ska fungera. Lätt att man tar på sig lite offerkofta (kanske inte gäller dig).

Du känner en längtan i dig att få vara i fred och slippa kompromissa. I befintlig relation, vad innebär det rent praktiskt och vilka förändringar skulle behöva göras?

Som jag skrivit tidigare i tråden är det ju viktigt att rannsaka sig så att detta inte handlar om att man faktiskt inte älskar sin partner längre. Om det är problemet kan förvisso mer egentid vara en tillfällig lösning, men att man delar på sig är nog det bästa i förlängningen.