Skilja mig nu?

Usch ja, jag känner igen det där. Jag och min man har levt ihop i 25 år och jag är så trött på att känna mig instängd. Vi har också barn i tonåren.

Jag vill kunna bestämma själv, när jag ska göra cad jag vill. Min man är snäll på alla sätt men oavsett är det ju just det att man ska kompromissa om allt hela tiden. Och sex, det har jag inte haft på riktigt med min man mer än kanske max 10 gånger de senaste 10 åren. I övrigt har vi haft något halvhjärtat utan något större engagemang.

Tänk att få styra sig själv! Hur gamla är ni?

Anonym (ML)

Mon 29 Apr 16:00

#9

Linasfamilj skrev 2024-04-29 15:39:42 följande:

Hej, vi är 44 och 47 år. Det är inte så att jag inte gillar min man. Han är jättebra. Men det är som du nämner , allt detta kompromissande hela tiden. Varför få allt halvt som man vill hela tiden?

jag tänker att man kan träffas ändå kanske, som vänner , man har ju ett halvt liv ihop. men han blir så orolig så fort jag tar upp det. så jag får liksom inte prata om det ordentligt.

Vi är i samma ålder, båda 45. Jag gillar också min man, han är en bra man som tar hand om sin familj och sitt hus. Dricker lite för mycket öl ibland men glömmer inte oss ändå. Men vi är liksom aldrig överens, tycker alltid olika och jagbtycker alltid att det är jag som behöver kompromissa mest för att det ska vara lugn och ro.
Men just nu har jag tröttnat på att alltid kompromissa bort vad jag vill!

Samma sak här, jag har försökt prata om detta helt fredligt men icke, han vägrar.

Har ni ett samliv? Njuter ni av livet i övrigt?

Anonym (ML)

Mon 29 Apr 16:49

#13

Linasfamilj skrev 2024-04-29 16:00:27 följande:

Jag har både egna intressen och åker själv och gör saker.

men det är de små sakerna. Som att jag gillar inte korv, men ändå så äter vi det en gång i veckan. Och han gillar inte fisk , men det är vi en gång i veckan. Sådana saker.

och tidigare gjorde det mig inget att man får kompromissa, för ingen får ju precis som man vill, men så har jag börjat tänka att varför ska jag ha det så.

jag har en sån stark känsla att jag vill vara själv, utan någon annan. Få stänga dörren om mig när jag kommer hem och inte träffa någon förrens nästa dag när jag går till jobbet.

Men shit, låter precis som jag/vi. Jag har också fått en längtan att vilja komma hem helt själv. Bara få pyssla med mitt och inte serva alla andra hela tiden. Om jag vill äta lax varje dag i veckan så ska jag kunna göra det.
Givetvis räknar jag in barnen i mitt "ensamma" liv men de är liksom snart vuxna så har sina egna liv.

Anonym (ML)

Mon 29 Apr 22:32

#21

Anonym (Hjhj) skrev 2024-04-29 21:53:45 följande:

Men gör det då? Vad är problemet? Varför gör man inte det man vill. vill du äta det så gör det och låt den andre äta vad den vill själv då. Det är liksom inte hela världen

Problemet är just att vi har det ju egentligen väldigt bra. Ekonomin är bra, vi bor bra i villa nära havet, två bilar och så vidare. Att byta ut det bara för att slippa kompromissa är ju ganska taskigt mot både oss och barnen.
Det är naturligtvis inte maten som är det jobbiga, vi äter olika ganska ofta. Det är just den biten att man då får se till att laga två (eller i "värsta" fall flera rätter) för att göra alla nöjda.

Sen vill jag ha en vit soffa men det är helt omöjligt eftersom min man, som är "smutsig" hantverkare gärna vräker sig i soffan när han kommer hem. Stör mig oerhört. Jag å andra sidan klär av mig mina jobbkläder redan i hallen och vill ha de på en stol där men min man som avskyr när det ligger kläder framme stör ihjäl sig på mina kläder. = Ingen av oss blir nöjda.

Anonym (ML)

Tue 30 Apr 03:47

#26

Anonym (Sunflower) skrev 2024-04-30 00:03:07 följande:

Det du stör dig på är ju riktiga skitsaker, inget som man inte skulle kunna lösa om man bryr sig om varandra och vill den andre väl.

Nej, som jag skrev till någon annan i tråden tror jag i grunden att det handlar om att kärleken tagit slut, kanske har man inte gett den tillräcklig näring under småbarnsåren. Det är så typiskt att börja störa sig på allt möjligt när man inte längre känner de där kärlekskänslorna. Trots att det är en superbra man. Men det handlar ju egentligen inte om att han gjort något fel, utan att du tappat kärlekskänslorna för honom.

Ja, att det är skitsaker förstår ju jag också. Lika för både mig och mannen. Vi stör oss på massor av skitsaker och det vet jag om. Och det stämmer här också, ingen näring från någon av oss.

Anonym (ML)

Tue 30 Apr 03:56

#27

Anonym (Pappa) skrev 2024-04-30 00:17:45 följande:

Herregud. Det är ju bagateller. Sen kan väl din man lära sig att klä av sig sina jobbkläder och du att hänga undan dina jobbkläder. Det är inte så svårt.

Jag har kompromissat med att låta min sambo ha tre katter som klöser sönder nästan varenda möbel. Köpte en ny kontorsstol. Den fick hela ryggen sönderklöst efter en dag för jag glömde dörren till kontoret öppen. Dessutom har man katthår på alla kläder.

Och får även kompromissa med att min sambo inte jobbat på flera år.

Ja, jag vet också att det bara är bagateller. Det underliggande är ju att vardagsgnället tar över allt annat. Från bådas håll. Vilket jag tolkar som att den där äkta kärleken vi hade från början är borta sedan länge.

Det finns klösbrädor och klösträd för katter.

I mina ögon alltid lika konstigt när en vuxen människa väljer att inte jobba.

Skilja mig nu?

INNEHÅLL