Skilja mig nu?

Hej, vi är 44 och 47 år. Det är inte så att jag inte gillar min man. Han är jättebra. Men det är som du nämner , allt detta kompromissande hela tiden. Varför få allt halvt som man vill hela tiden? 

jag tänker att man kan träffas ändå kanske, som vänner , man har ju ett halvt liv ihop. men han blir så orolig så fort jag tar upp det. så jag får liksom inte prata om det ordentligt. 

Jag har både egna intressen och åker själv och gör saker. 

men det är de små sakerna. Som att jag gillar inte korv, men ändå så äter vi det en gång i veckan. Och han gillar inte fisk , men det är vi en gång i veckan. Sådana saker.

och tidigare gjorde det mig inget att man får kompromissa, för ingen får ju precis som man vill, men så har jag börjat tänka att varför ska jag ha det så. 

jag har en sån stark känsla att jag vill vara själv, utan någon annan. Få stänga dörren om mig när jag kommer hem och inte träffa någon förrens nästa dag när jag går till jobbet. 

jag har pratat med min man, om detta kanske lite svårgreppat ämne. när Jag har analyserat det lite mer tror jag att det handlar mycket om att vi gjort en massa anpassningar med fokus på att det gemensamma ska fungera Så bra som möjligt. Men det gör i gengäld att det individuella får stå åt sidan. Nu blir barna äldre och man börjar se ett slut på ansvarsfrågan- både rent praktiskt men även ekonomiskt För någon annan. Och då har iallafall jag upptäckt att kanske jag gjorde mest uppoffringar. För allas bästa. 

jag lever verkligen inte i en kuvad relation , jag åker varje år på en egen resa utan man och barn och gör saker med vänner. men jag känner nog att jag kompromissat bort mig själv I vardagen.

och det visar sig tydligast i ekonomin och fördelningen av frågorna kring barnen.