Han vågar inte

Och hur många gånger har det hänt tidigare? Tråden började till och med så. De skulle ses för ett avslut. Och sedan har det varit avslut på avslut. Nu blev det ytterligare ett avslut, men har sedan dess ändå pratat igen. Det kommer aldrig att ta slut så länge TS inte står på sig. Och det gör hon ju tyvärr inte.

Så TS välmående ska ligga i hans händer och på att han inte hör av sig igen.

Det borde inte spela någon roll om han hör av sig eller ej, TS borde lämna honom bakom sig för gott oberoende av vad han tar sig för.

Jag vet inte, förmodligen är det dumt, men det kändes som att jag redan hade tagit mig så långt. Det kändes bra att ha en liten, liten kontakt. Jag hade inga förhoppningar att ta det vidare, jag var nöjd att bara hålla det till artighetsfraser. Och så tog han det vidare och det var så onödigt. För han visste vad jag ville och att jag inte skulle säga nej. 
Det känns verkligen som att det för mig skulle vara lättare att ta mig vidare om vi kunnat ha en liten kontakt. Om vi skulle kunna springa på varandra någon gång. 
För jag tyckte ju om honom, som person. Inte bara pga att jag var kär i honom utan också som en vän. 
Och nu gör det bara ont och det känns som att jag hellre är ensam resten av livet än lever ett mediokert liv med någon annan. För jag kommer inte känna så här för någon igen,det känns verkligen så. 

Det hade varit så skönt om han kunde säga förlåt, det är jobbigt för mig med. Men det måste bli så ändå. 
Det skulle inte förändra något, men jag skulle veta att jnte är ensam i smärtan. 

Jag beklagar verkligen vad du har varit med om, jag vet att min historia inte är något i jämförelse med många andras, inklusive din. Jag visste ju hela tiden vad jag gav mig in på, och det har alltid funnits i bakhuvudet att han lika gärna skulle kunna säga "nej, jag vill inte mer. Jag vill försöka med min fru igen", vilket ju var precis vad som hände. Han kanske inte håller med mig men i mina ögon var jag den som tog den större risken, han hade ju hela tiden något att falla tillbaka på om det inte skulle fungera med mig medan jag spelade allt på ett kort. 

Jag förstår mycket väl att det inte gör lika ont för honom, men jag hoppas verkligen att han känner nånting i alla fall. Att han åtminstone kommer ihåg mig som någon som faktiskt ville, som hade gjort allt för honom. Och att han tänker på mig med ett glatt hjärta. Vad som kunnat hända under en annan tid och en annan plats.

Och det hade varit så mycket lättare om jag kunde vända mig till någon med det här. Det är därför jag skriver så här flitigt i den här tråden - jag får lätta mig för någon i alla fall. Hade jag vetat att min familj hade stöttat mig så hade jag kanske pratat med dem, men jag har tidigare erfarenheter av att allt man sägs kan vändas mot en och bli riktigt riktigt elakt. Jag orkar inte ta det. Jag orkar inte bli sviken av de som står mig nära något mer. 

Nej jag menade inte att du hade framhävt dig själv, utan det var en reflektion av mig. Jag begriper ju att jag har tagit mitt fall för långt och jag förstår att i en annan tid i livet när jag varit lite mer stabil hade det heller inte blivit så här. Som jag har varit inne på, det var skönt att få känna sig omtyckt av någon. Och därför försöker jag hålla kvar den känslan med allt jag kan, trots att jag förstår jag förmodligen framstår som helt galen (framför allt inför honom). 
Ja... mina vänner.. det är ett par som vet. Men jag vågar inte riktigt ta upp det, dels har min bästa vän själv mycket nu (glada saker visserligen men det här är hens tid - vill inte stjäla fokus med mitt). En till vet men den personen är lika trasig som jag och kan hålla fokus i ungefär två sekunder. Försökte ringa hen när jag hade sett den här mannen, det som jag trodde var det bra avslutet, och var på väg hem. Två veckor senare hör min vän av sig, oj jag har missat att du ringt. Trots att hen visste att jag skulle dit och att jag skulle behöva stöd på vägen hem.
De är jättefina men har fullt upp med sitt. 
Nej min familj kommer jag inte öppna mig för någon mer gång, jag kan förlåta mycket men jag glömmer det inte. Och jag orkar inte bli ännu mer nedtryckt och skuldbelagd. 
 

Jag har kollat in Mindler som jag blev tipsad om, det passar mig väldigt bra med att träffa någon över länk. Men jag hitta liksom ingen som ger mig förtroende där, ingen som jag vill prata med. Och mitt oflexibla jobb.. Ja, jag behöver vara flexibel men jobbet kan tyvärr inte vara det tillbaka. 

ok, det har du inte påstått, sen skriver du ett helt inlägg som går ut på just det att TS välmående kommer att hänga på honom och ligga i hans händer...

Hade jättejätte roligt med vänner (den som inte svarar i telefon) i helgen,  jag var ledig och vi hade fantastiskt väder och deltog i en speciell sak som händer här varje år. 
Var glad och så avslutas kvällen med att han först skickade ett par meddelande, första på ett par veckor, , bara vänskaplig som jag svarade på, kortfattat, inget speciellt till att han tog upp en sak som vi har velat göra tillsammans och sen direkt per vändande sms meddelar att vi kommer inte att träffas mer. Jag hade räknat med att vi inte skulle det men hjälpte så klart inte. Sov inte mycket den natten,  grät och grät. 
Förstod ingenting, var kom det ens ifrån? Hur kan han prata om en gemensam aktivitet till att säga det blir inget mer. Hade jag kunnat svara annorlunda, vad gjorde jag för fel? Jag vet verkligen inte.

Men vänta lite nu. Blev hon grundlurad av ett rövhål? Han har så vitt jag kan se aldrig ljugit om att han är gift. Hon gick in i en sexuell relation med den information tillgänglig. Det går knappast att säga att hon blev grundlurad.

Lovade att lämna sin fru vet jag inte, men var övertygande. Han sa nog aldrig jag lovar att lämna henne. Men han sa jag ska prata med henne när det är rätt tillfälle. Och det kom ju så klart inte. 
Han lovade däremot att det inte var någon fara. Det skulle inte vara farligt att ge efter för känslorna. 

Nej, TS blev inte grundlurad. Hon visste att mannen var gift. Du får det att låta som att TS är helt oskyldig och inte hade någon ANING om att mannen var gift.