Han vågar inte
Tack, ni är ett gäng som envist håller fast i den här tråden. Jag VET ju att ni har rätt, och jag håller verkligen med er i det ni skriver. Men trots att jag vet allt det här så är jag ÄNDÅ ledsen, det måste det väl vara okej att vara?
Det är inte så att jag inte sett alla röda flaggor eller inte förstår att jag beter mig som en idiot, men det har varit en så fruktansvärd resa känslomässigt och det har på riktigt gjort fysiskt ont. Det känns på riktigt som att hjärtat brustit och varje gång han hör av sig och sen drar sig undan igen som att jag får ett slag i magen och tappar luften.
Jag förstår att det händer alla någon gång men jag har alltid varit så rädd att öppna mig eftersom jag vet hur jävla sårad man kan bli av de som står en nära och så råkade jag lita på fel person och jag gick verkligen sönder.
Och jag är så jävla rädd att aldrig få uppleva det igen, att jag återigen inte ska vara tillräcklig och jag vet inte hur jag ska våga prova igen. Och jag är också livrädd för att vara ensam resten av livet, då finns jag hellre inte.
Jag är bara en vanlig människa, som är lite trasig och nu mest är fruktansvärt ledsen.
Men du har också skrivit att du har mått bättre och varit på väg åt rätt håll i ditt mående när han inte har hört av sig.
Därför tänker jag att du kan hjälpa dig själv genom att blockera honom överallt så att han inte kan kontakta dig igen.
Då kan du lättare gå vidare.
Och när du har gått vidare så kan du också hitta kärleken igen.
Men så länge du inte blockerar den här mannen och tillåter honom att fortsätta leka med dina känslor så lär det inte hända.
Jag menar inte att låta hård. Men jag har själv varit där (även om det inte var med en gift man) så jag talar av egna erfarenheter.
Var snäll mot dig själv.