Han vågar inte

Han har hört av sig.
Han skrev och önskade en trevlig midsommar och det kändes bra. Det var skönt att höra av honom. 
Och sen tog han upp kontakten i veckan igen. Det är bara ytlig kontakt men jag förstår inte varför han vill ha den?

Om jag nu inte duger för honom - varför fortsätta mata mig med uppmärksamhet? Är bekräftelsen så viktig?

Jag är så rädd för den dagen han igen kommer meddela att vi inte kan ha kontakt. Jag vet ju att den kommer och jag är så rädd varje gång han skickar ett meddelande. Hur ska jag svara för att inte kliva över den magiska gränsen?
Jag är verkligen nöjd med den här ytliga kontakten, jag behöver inte träffa honom. Men jag vill inte förstöra den. 

- Ja, jag pratar med min psykolog en gång i veckan men jag är ganska lugn i hur jag mår fortfarande. Inga jättedjupa dalar utan rätt mycket likgiltighet.  Ibland kommer jag på mig själv med att inte självhatat på ett tag och säger elaka saker till mig själv för att jag inte ska vara FÖR nöjd med tillvaron.
Det känns bra att prata med någon professionell om det - även om vi inte har hunnit till den här relationen ännu. Det är mycket att gräva i. 

Tänk så mycket lättare det varit om jag, när jag blev sårad första gången, hade skickat iväg det där dra åt helvete för hur du gör mot mig, istället för att vänta på att känslorna skulle lugna sig och jag tänkte igenom vad jag svarade. Ibland är det nog inte dåligt att handla i affekt. 
Hade besparat mig mycket gråt och kraft i det här ekorrhjulet. 

Ja, jag vill blocka honom. Men hur svårt är det inte att göra det när han är glad och trevlig? Tänker att nästa gång han sårar mig ska jag det... (ja jag vet, jag vet men jag har ingen anledning att vara oärlig mot er i den här tråden. Den bygger ju på att jag beskriver det jag känner).

Det som är positivt nu är att om han kommer höra av sig om att ses kommer jag inte kunna pga jobb och sen har han semester = han kan inte. Så det är länge till en eventuell nästa gång. 

Jo jag förstår ju det. Problemet är ju att jag inte tycker att jag förtjänar att vara glad, eller träffa någon annan (varför skulle nån vilja det). Men jag jobbar på det. 
Jag gör verkligen det även om det inte verkar så här. Och jag tror att även han har märkt att jag har distanserat mig. Det är därför han försöker hålla mer kontakt. 

Huvudet på spiken förutom att barnen är stora och han egentligen aldrig gav någon förklaring varför han ändrade sig (det måste han inte ge, ett nej är ett nej oavsett - men varför måste han leka med mig?).

Jag tror verkligen inte jag är kär längre. Just nu är jag bara ensam och jobbar med att bryta kontakten och inte falla för frestelsen att svara honom när han hör av sig. Det är bara kortvarig glädje och kommer inte ge mig något i längden. 

Nej, jag vågar inte. Och det är en lång historia från barndomen som handlar om att jag inte säger ifrån till andra utan rättar mig så länge de är nöjda. 
I det här fallet är det faktiskt första gången jag har gjort något för min egen skull och lagt mina känslor på bordet. Och det vet den här mannen och utnyttjar det för sin egen bekräftelse. 

Psykologen jag pratar med tycker att jag borde säga håll käften oftare 🙈

Visst förstår jag det. Jag träffade den här mannen när jag var i en fas att plocka bort sådant som gjorde mig ledsen och höll mig nere. Och han gjorde mig så otroligt glad! 
Och det är den endorfinkicken jag försöker återskapa, trots att han gjort mig så vansinnigt ledsen efter det.
Jag träffade honom verkligen i fel fas i livet då jag höll på att skapa ett nytt liv och så klängde jag mig fast vid något som kändes. Jag begriper ju själv att det är helt galet och att det är dumt att kasta ankar vid något som också sjunker. 

Och det är klart det kommer bli svårt att träffa någon ny, hjärtat är helt stängt för någon annan. Det måste läka och våga öppnas på nytt, och det gör det ju inte så länge jag har kontakt med honom. 

Hur går det, hur länge har du klarat dig?
Vi kanske skulle starta en förening? AÄ, anonyma älskarinnor....

Jag skulle inte kalla det att vi är tillsammans. Jag är hans emotionella slasktratt, eller inte ens det. När han behöver bekräftelse kontaktar han mig. Jag hoppas inte längre att det "ska bli vi", den möjligheten är sedan länge förbi och nu gör jag inget annat än slösar tid och förnedrar mig själv. 

Så... Han har de senaste två veckorna hört av sig om att vi borde ses. Jag har inte möjlighet att åka bort just nu, dels för mycket jobb och sen även andra saker som står på att göra listan. Jag har erbjudit honom att komma till mig, men det kommer så klart inte hända. Varför ska det vara så svårt att säga stick och brinn?
Nu kommer han i alla fall ha semester och kommer befinna sig för långt bort från mig för att ens föreslå att ses. Kanske kommer han inte ha tid heller. Hur som helst blir jag så klart ledsen när han inte hör av sig, men det är också skönt att låta tiden gå.

Nej, jag har fortfarande inte fallit för frestelsen att kontakta honom. Jag svarar ju så klart men det är alltid han som tar första steget. Det enda aktiva jag gjort är att komma med ett moterbjudande - kom till mig istället. 
Han kommer fortsätta ställa in, och jag kommer tappa luften som vanligt. 

Ja, jag pratar med min psykolog varje vecka och sist hade jag lite panik för han ska ha semester. Kände att vi inte hade hunnit täcka den här skiten jag håller på med utan gräver i annat som visserligen också är viktigt. Så nu är det fyra veckor till jag får professionell hjälp att reda i trasslet som är i mitt huvud. Jag kommer trakassera er massor :)

Ja, jag måste göra det. Det hjälper inte hur bra det känns när han hör av sig för jag sitter ju på nålar och väntar till han ska avvisa mig igen. Jag lovar er att jag hade gett det rådet till vem annan som helst som hade varit i min situation. Jag vet inte varför det är så svårt. 

Man får bara ha en psykolog åt gången och han är insatt i mitt "fall". Man kan under särskilda omständigheter byta men jag är rätt nöjd med den här så det vill jag inte. 

Ja visst är jag kär i kärleken, och hur han fick mig att känna då. Jag hoppas ju att kunna väcka liv i det igen, trots att jag mycket väl förstår att det är stendött sen länge.