Han vågar inte

Jag har bara haft två samtal än. Har fått ta del av program för att kartlägga vad som triggar mig. 
Trodde jag bokat ett till samtal i veckan men tydligen inte, hade behövt prata lite. Nästa samtal är nästa vecka. 

För att jag inte vill komma ihåg att jag gjorde fel. 
Jag vill ha gjort alla rätt. Men alla rätt vore att inte ha påbörjat det eller i alla fall att ha avslutat det innan det gick åt skogen. 

Jag är rädd att han uppfattade mig som sur när jag egentligen bara var ledsen.
Tänk så mycket lättare allting varit om jag hade blivit förbannad och sagt fan ta dig. Fan ta dig för hur du får mig att må. 

Men jag vågar inte det. 

Problemet nu är ju att jag inte tycker att jag är värd nånting. Om man kan förnedra sig så inför någon annan, vad finns då av värde kvar? Jag undrar hur relationen mellan dem är. Vad pratar de om, hur mycket pratar de? Misstänker hon något? 

Han skulle behöva professor hjälp med sitt mående, och det kan jag inte ge honom.

Jag är inte ens säker på att han är medveten om att han tynger ner mig, för honom är det så självklart att vara missnöjd. Jag tror att det han gillade med mig från början var att jag var så framåt och positiv, jobbade stenhårt och var nyfiken och äventyrslysten. Det är ju först sen, när han blev deprimerad som jag blev orolig och också nedstämd. Nu har jag psykisk ohälsa i bagaget så steget var inte alls långt, kanske hade jag hamnat i den här onda spiralen ändå så småningom, så jag skyller verkligen inte allt på honom. Det blev bara det som blev för mycket, gjorde att jag kraschlandade.Det spelar roll för jag vill inte att han kommer ihåg mig som sur och jag får ofta höra det (från min familj främst) och även han har sagt det; fan vad sur du är, ryck upp dig nu. Jag har ett surt ansikte när jag slappnar av i det och är inte ögonen glada så skiner liksom allt igenom. Har inget pokerface. Men jag är väldigt sällan sur och har aldrig varit det på honom, däremot är jag ledsen ibland (och nu rätt ofta).

Men jag tar det som en komplimang att du inte tycker jag verkar vara en surputte :)

Han är ju inte medveten själv om  sin psykiska ohälsa utan tycker det livet är orättvist och en naturlig reaktion på allt som går emot honom.

Jo, jag vet att mycket i hans liv inte är en dans på röda rosor just nu men många av sakerna är hans brist på konsekvenstänk som ligger bakom. Och säger man till han att han verkar sur/ryck upp dig/ta tag i det/för att må bättre måste förändra osv så är reaktionen att bli förbannad för det är inte så lätt och minsann  inte hans fel.
Vilken drömkille va?

Jag tror att han kanske förstår att jag blir ledsen (tex när han ställer in med kort varsel efter att ha tjajat om att ses) men slår ifrån sig med att ja men det är ju så här vad ska jag göra. Ja, men vafan det är ju pga dig att jag är ledsen! Hur enkelt hade det inte varit att säga hej, jag är ledsen det här har hänt - jag förstår att du blir ledsen.
Men nä, det är för mycket begärt. 

Jag hoppas jag kan ge upp nu. Borde gjort det för länge sedan. 

Det är ju precis det som är grejen. Jag blev förälskad i hur han fick mig att må (från början, inte nu). Inte blev jag träffad av blixten utan när han från början ville ses mer och mer var jag tydlig med honom att jag har väldigt lätt att knyta an till människor (men jag visar det inte, och när det är över blir jag blir sårad på insidan istället) och om han inte var ärlig med sina intentioner så måste han säga till, jag var ok med vilket. Men han började yra om känslor och hur bra jag fick han att må och att han älskade mig och då var jag fast. Som sagt så trodde jag ju verkligen på att han faktiskt skulle/tänkte lämna sin fru. 

Jag får inte narcissistvibbar från honom men helt klart har han  ju utnyttjat min lojailtet och naivitet för att må bättre själv.

Det var inte meningen att verka som ett offer, jag har försökt att bara beskriva hur jag mår och vad jag känner. 
Visst har jag varit fruktansvärt ledsen, offerkoftan var stor och rymlig. Har verkligen inte tyckt att jag förtjänar att vara så ledsen, blandat med att jag känner mig som det äckligaste som finns och det är ju klart att ingen vill ha mig,  varför skulle jag ens försöka igen. 

Jag har de senaste dagarna kännt mig ganska lugn, som att jag faktiskt ger upp nu. Det är inte värt det längre  och vändningen kom när jag insåg att jag inte längre var kär i honom utan bara i minnet. Jag kämpar för något som var väldigt flyktigt och som för är borta nu. 
Visst kommer jag dyka ner i självömkan igen och tårarna kommer spruta (om det är några kvar) men just nu njuter jag lite av att känna mig likgiltig. 

Nej, det är ju för min egen skull så klart. 

Jag hade önskat att han om 5-10 år skulle tänka tillbaka och tänka fan, varför betedde jag mig som en skit mot någon som faktiskt inte ville annat än väl. Som inte var en surkorv.
Ja, han får ju gärna tänka att han varit en skit mot sin fru med, men det här är min tråd och mina känslor. 

Men chansen att han kommer tänka att hans beteende drabbat någon annan känns ju försvinnande liten. Men det hade känts bra om han faktiskt fick lite dåligt samvete, även mot mig.
- Ja, jag vet att det inte spelar någon roll och när jag har kommit vidare kommer jag inte längre tycka att det är lika viktigt.

Jag vill inte att min ex sambo ska minnas mig som sur och jävlig heller, men det gör han förmodligen eftersom det var det jag var då. Hade önskat att jag var en större och bättre människa som bara spred godhet och glädje omkring mig (men det är ju önsketänkande så klart).