Han vågar inte

Tror du verkligen att de älskar varandra? Skulle han hålla på som han gör då?

Nej, han älskar ju så klart inte mig. Men skulle en man som älskar sin fru behandla henne så som han gör?

Jodå, han har sagt att han älskade mig. Kanske menade han det inte.
Jag sa det aldrig tillbaka. 

Mycket jobb från hans sida för lite ligga. Jag hade absolut inte tyckt det var värt det. 

Ja det gjorde vi det har du rätt i. Jag pratar om resten av året. Vardagen.

Jo det har vi. Vi har i det närmaste bott ihop när han varit i min stad. 

Ganska mycket men inte alltid.  Han har ju kommit till mig. Många timmar i bil till och från kontoret totalt. Nu ja,  men det är ju sen efter han försvann. 

Äh, missförstå mig inte med flit. Vi har så klart inte bott ihop på det sättet att han flyttat in med sina saker. Men istället för att bo med jobbet har han kommit till mig,  stannat över helgerna. Vi har handlat och lagat mat ihop. Osv. Jag menar så klart inte att han har adressändrat till mig, men vi har spenderat mycket tid tillsammans. Inte bara för att ligga. 

Alltså jag förstår vad du menar. Och jag menar så klart inte att vi har bott ihop i det avseendet att även hans namn stått på min dörr. Men han har tillbringat veckor i sträck hos mig, i alla upp- och nedgångar. Hemma hos frun en knapp vecka, och sen tre veckor i sträck hos mig igen. Så visst har vi handlat och lagat mat tillsammans städat, han har varit med när jag haft mycket på jobbet eller pms eller vad som nu helst ingår i det vanliga livet och inte bara sånt man delar med sin kk. Och jag vet att han bland sina kollegor kallade mig för sin flickvän. 

Så jag tycker inte att det är så konstigt att jag trodde på det. 

Jag måste ju avsluta det så klart. Men jag har ju fortfarande känslor, så mycket kan jag erkänna. Men jag är inte ledsen eller sårad på samma sätt. Lite har det börjat läka. 

Men åh, det låter ju som att du absolut har det värre än jag! Om två-tre år? Vad ska hända då? Varför har han den deadlinen? 

Jag har också träffat andra, dock varit helt ärlig med att jag blivit sårad och inte vet hur länge jag kommer behöva. 
En man, säkert helt fantastisk, blev alldeles förälskad i mig men det gick ju inte. Mitt hjärta var ju helt stängt för någon annan. 
Min sa att han skulle berätta för sin fru vid "rätt tillfälle" vilket jag tolkade som ganska snart. Men rätt tillfälle kom ju så klart aldrig, och nu är den möjligheten sedan länge förbi.

Önskar dig all lycka och att du är nog stark att ta dig ur det.