Men var det inte det du ville? Att han skulle fatta beslutet så du slapp?
Tack, ni är ett gäng som envist håller fast i den här tråden. Jag VET ju att ni har rätt, och jag håller verkligen med er i det ni skriver. Men trots att jag vet allt det här så är jag ÄNDÅ ledsen, det måste det väl vara okej att vara?
Det är inte så att jag inte sett alla röda flaggor eller inte förstår att jag beter mig som en idiot, men det har varit en så fruktansvärd resa känslomässigt och det har på riktigt gjort fysiskt ont. Det känns på riktigt som att hjärtat brustit och varje gång han hör av sig och sen drar sig undan igen som att jag får ett slag i magen och tappar luften.
Jag förstår att det händer alla någon gång men jag har alltid varit så rädd att öppna mig eftersom jag vet hur jävla sårad man kan bli av de som står en nära och så råkade jag lita på fel person och jag gick verkligen sönder.
Och jag är så jävla rädd att aldrig få uppleva det igen, att jag återigen inte ska vara tillräcklig och jag vet inte hur jag ska våga prova igen. Och jag är också livrädd för att vara ensam resten av livet, då finns jag hellre inte.
Jag är bara en vanlig människa, som är lite trasig och nu mest är fruktansvärt ledsen.
Har du pratat något mer med psykologen?
Vill bara skriva och tacka för denna tråd och skicka pepp och kramar. Är själv i en liknande situation sedan 10 år tillbaka, dock är vi båda två gifta?jag har avslutat många gånger, aldrig han?men slutar alltid med att någon av oss tar upp kontakten igen. För två år sedan hade vi ett uppehåll på 6 månader, sedan hörde han av sig och jag var såklart fast igen.
Inte lätt då huvudet säger en sak men hjärtat något annat. 
Ja jag tror att normala människor tar inte sådant här så länge som du har gjort. Kanske ta tillbaka honom en, max två gånger hade väl inte varit jättekonstigt, men att någon fortsätter och fortsätter ge chanser efter det så mycket som du har, förbluffar nog de flesta, tror att det gjort många i tråden inklusive mig själv, ganska frustrerade av att läsa. De trodde nog att du skulle så att säga lära dig, och tröttna på detta, för det gör man normalt, men nej du bara fortsätter.
Nu verkade det ju ett tag som att du började inse, och tappa lusten för honom, få avsmak. Det får nog de flesta långt tidigare, och vill inte se människan mer, men du kan tänka dig att fortsätta ändå, även nu, verkar det som. Men jag hoppas det så att säga släpper snart, att du bara behöver längre tid än andra, och att du inte fastnar i detta länge till.
Du påminner en hel del om mig själv, väldigt känslig och inkännande, längtar efter djup kärlek och närhet, försöker förstå andra och hitta ursäkter till deras beteende, hoppas på en man som nu behandlar mig som skit, hoppas det ska ändras, att han ska inse, han menar nog inte det egentligen, han inser inte nu, han mår inte bra på grund av x, y och z, jag måste ha tålamod, vänta och se, jag får inte säga eller göra något fel nu, får inte, får inte, får inte missa om han äntligen kommer och löser allting. Men jag var ung, hade inga referensramar. Jag är fortfarande inte normal, men har åtminstone lärt mig en del, framförallt ta hand om mig själv bättre, inte gå och vänta och hoppas på att en man ska göra något så att problemen löser sig så att jag mår bra. Vill man ha något gjort så får man göra det själv. Och det är vad jag försökt dunka in i dig, och får verkligen bita mig i tungan för att inte bli för hård, egentligen vill jag bara skrika åt dig, riktigt ruska om dig, men det är nog egentligen mycket på mitt yngre jag som jag vill skrika och ruska om, som det gör mig så upprörd och arg, de känslorna väcks till liv igen av att läsa din tråd. Jag har varit så fruktansvärt arg på mig själv att jag slösat så mycket tid, kraft och känslor. Så det är därför ganska gripande för mig att läsa om ditt beteende, följa din historia.
Men jag hoppas att det släpper för dig till slut, för mig tog det den gången, ett par år från att det dåliga(vidrigt hemska) började efter att det nya, fantastiska som jag aldrig varit med om och känt innan, och som jag skulle göra vad som helst för att få behålla, var. Aldrig mer. Jag ger bara en andra chans