Han vågar inte

Och mindre olycklig betyder mindre risk att jag söker kontakt.
Jag behöver något som distraherar mig, och att skriva här att jag saknar honom är väl bättre än att skriva det till honom?

Problemet är att nästan allt påminner om honom just nu iom att han var en sån stor del av mitt liv under, visserligen en kort, tid. 
För att göra sånt som inte påminner om honom behöver jag byta jobb och flytta. På ett ungefär.
Och jag funderade faktiskt på det, men det kändes desperat. Och som ni vet så träffade jag honom för att jag flydde från annat destruktivt förhållande (inte kärleks men närstående) och nu vet jag inte var jag ska ta vägen. Vill inte återvända hem. Inte för allt i världen. Och det är så jävla mycket skit just nu så jag vill inte tänka på det heller och då är tillflykten att tänka på honom och det blir inte heller bra. 

Så ja, det är så rörigt i huvudet just nu så ni anar inte. 
Så innan ni kastar skit och kallar mig korkad, tänk att det kanske beror på något. Det gör fruktansvärt ont att tänka på honom men det gör mindre ont än att tänka på den andra skiten.

Jodå, jag gör massor av saker. Jag har bara inte mer tid och ork än så här. 

Nej, mobbare är det inga. De allra flesta är sakliga med bra tips. Jag förstår om de är less på att läsa mitt ältande. Jag uppskattar alla som skriver. 

Jag träffar mina vänner så mycket jag och de hinner. Tyvärr bor mina bästa vänner flygresor bort (eftersom jag flyttade) och mina vänner där jag bor nu jobbar lika mycket som jag. Vi ses så mycket vi hinner - jag skulle gärna se dem mer men de har ju sina liv också.
Jag har pratat med dem, men jag får dåligt samvete att jag ältar mig själv hela tiden. Ni kan ju alltid sluta läsa när ni blir less.
Jag försöker ta tag i det, ska försöka ha ork att börja träna mer efter jobbet (bra för kropp och huvud och framför allt sommarfiguren). Idag känner jag mig ganska uppåt, saknar honom inte alls så mycket. Har haft annat att tänka på. 

Är dock inte sugen på att börja dejta igen, det är alldeles för tidigt för något seriöst och jag har ingen lust att ligga runt något mer. Kanske är det något rebound jag egentligen skulle behöva men jag försökte med det när han försvann i vintras och det hjälpte inte mitt huvud ett dugg. 

Ja, jag tror att alla har goda intentioner. 
Nej han har inte varit schyst, inte mot någon. Varken  mig eller sin fru eller sina barn.
Varför jag så envist håller mig fast är för att han var så otroligt fin när vi träffades, fick mig att känna mig så uppskattad som jag aldrig annars gjort. 
Och jag vill så gärna känna det igen. 

Jag jobbar på det och det är det återkommande rådet här i tråden. För att det är sant, jag vet ju det. 
Självkänslan har jag jobbat med mycket, den är i botten efter många års nedbrytning pga destruktiva familjeförhållanden och en annan trasig relation. Så även om jag var hel på utsidan var jag var extra sårbar när jag mötte den här mannen

Och trots om jag innerst inne vet allt det här så är det inte så lätt att bryta med de som egentligen ska stå en nära. Om man har människor i sin närhet som själva mår dåligt som utan att förstå det förstör livet för de omkring sig - de är ju ändå familjen. Jag är knappast den enda som stannar trots att det skadar en själv. 
Det är lätt att ge rådet till andra och jag skulle alla gånger själv ge exakt samma råd. Men när man väl står där är det inte lätt, i alla fall inte för mig. 

Jag skojade :) var inte menat så allvarligt. 
Ja jag kastar bort jättemycket tid. Kastade bort många år med att vara deprimerad och sen trodde jag att jag lyckades laga det och jag kände mig hel med den här mannen och så blev det bara värre. 

Jag VET att jag inte ska lämna ansvaret på min lycka (eller olycka) till någon annan men ens relationer spelar stor roll för hur man mår eller hur? 

Förstår ni hur svårt det är att bryta med sin familj? Och om jag gör det, vad har jag då? Ingenting. 
Inte ens den här mannen som gjorde att jag kände mig hel ett tag. 

Ja, ni fick rätt och inte jag.
Han hörde av sig.
Samma som sist, bara artigheter. Hur är det osv. 
Jag har inte svarat, men problemet är att jag är helt nöjd att ha lite kontakt så där. Det är okej för mig, det som har varit jobbigt är när han tagit det längre (för att jag inte sätter gränser). Och om jag svarar är jag rädd att han så småningom kommer ta det längre igen och sen dra sig tillbaka och jag kommer få gråta på nytt. 

Jag är helt medveten om att han inte är relationsmaterial, opålitlig, självupptagen, UPPTAGEN, oförmögen att förstå mina känslor och allt annat. 
Men det har varit skönt att ha lite kontakt, det räcker för mig. 

Jag vet! Och ändå kändes det så bra att han gjorde det, för sin egen bekräftelse, jag vet. Men jag blev ju också bekräftad. Kloka ord som vanligt.