Olika förutsättningar ekonomiskt

Jag håller med dig och skulle inte inleda ett förhållande med någon med fcuk ekonomi heller. Men TS har ju valt att göra det och börjar nu tveka nä hennes kille har ordnat upp alla skulder och har börjat att bygga upp ett sparande. Jag får inte ihop det.

Det är väldigt slitsamt att leva så. När man är mitt i det, kör man på. När man är ute på andra sidan, har man tid och kraft att reflektera och fundera. Det var nämligen precis det som hände mig. 

Första 2 åren av förhållandet visste jag inte om hans privata skulder. Han gav sken av att ha "allt". Var nära att göra slut när jag fick reda på skulderna. Tyvärr så tror jag ej jag hade stannat med honom om jag visste om skulderna från början, då dem var väldigt höga... Men eftersom vi hade varit ihop 2 år redan och jag hade så pass djupa känslor valde jag hjälpa honom istället.

Tagit 3 år hårt arbete för honom och mig bli av med dessa skulder. Jag har gått från ha en bekväm livstil till leva på budget för honoms skull. Då jag tagit mer av våra kostnader. Men känner nånstans nu man tappat sig själv på vägen. Tar inte hand om mig själv lika bra längre. Slutat gå till frisören. Slutat fixa manikyr/pedikyr. Låter komiskt, såna lyxproblem... Men om man gått från en sådan livsstil till den andra stunden behöva räkna kronorna för vår budget ska hålla är det inte så kul.

Nu är ju min sambo äntligen så gott som skuldfri. Kunnat börja sitt eget sparande. Men kommer säkert ta 5-10 år ändå innan han börjat få en stabilare ekonomi. Det är varför jag börjar tycka det är jobbigt nu/ jag fått kalla fötter så långt in i förhållandet... 

Du har inte svarat på vad som föranlett skulderna? Om det finns missbruk med i bilden så är det ju av största vikt att han söker hjälp för det.

Levt över sina tillgångar. Haft missbruk för flera år sedan (innan vi blev ett par) som säkert startade skulderna. Han har inga problem i dagsläget med missbruk.

Med risk för att "outa mig" vill jag säga att jag förstår TS, i någon mån åtminstone. Det är smärtsamt att få sanningen kastad i ansiktet efter att ett förhållande varat en tid, tilliten tar skada. I mitt fall varade äktenskapet i 10 år; det handlade inte bara om att dölja gamla  skulder, dåliga bilaffärer, utan även om en allmänt ansvarslös hållning. "I dag har jag köpt en ny bil" - "Med vilka pengar då?" "Det ordnar sig".                                                                                                                          Så fortgick det, år efter år; vid ett tillfälle köptes en jättedyr porslinspjäs på kredit till svärmor för att imponera på svärföräldrarna. Det fanns ingen framförhållning; hyran sågs som en oförutsebar avgift. Det finns också en patriarkal vinkling, mannen var inte svensk och jag fick aldrig protestera, han bestämde allt. Mina ordentliga och sparsamma föräldrar blev helt bestörta när de förstod att vi hackade oss fram.                                                                                                               Hur gick det sen? En ny dam dök upp, jag tackade på mina bara knän. När det blev separation från henne också visade det sig att han hade kört samma stil, fin bil, eleganta kläder, dyra restaurangbesök men tomt i kassan. Med hustru nummer tre blev det personlig konkurs.                                                                                                                                                                                        Vid min skilsmässa kändes det som om jag precis hade klarat mig, med en hårsmån när, från en resa med ett störtande flygplan eller ett kraschande tåg. I mitt fall fanns det patriarkala oket, jag fick till exempel inte studera de språk jag ville, för engelsmännen och fransoserna hade varit dumma mot tyskarna under kriget.                                                                                                                                                                                            TS lever nu i efterdyningarna av de magra åren. Det är naturligtvis inte enbart pengarna som sådana utan det är den frihet och rörlighet som pengar ger; nu finns ett uppdämt behov av att företa sig saker som faktiskt kostar pengar. Jag skulle nog i TS fall föreslå att hon och sambon blir särbor i stället och att TS lägger krut på ett eget nätverk av vänner. I grunden hade jag inte litat på sambon; TS gjorde det och fanns  vid hans sida hela tiden, så TS har gjort en insats att vara stolt över. Frågan är nu om inte TS ska börja unna sig lite i livet och inte hålla sambon under armarna för jag gissar att det kan bli aktuellt igen. Att pröva särbo-liv om man inte vill bryta helt är mitt förslag.

Mannen jag lever med har aldrig några skulder eller ekonomiska problem. Men han tjänar dåligt och behöver därför vaea restriktiv.

Jag upplever också att vi aldrig bott, gjort eller köpt det vi har om det inte vore för mig. Jag fixar också allt kring barnens omkostnader.

Du bestämmer själv.
Det du ser är vad du får.
Man kan inte förändra någon annan.

Självklart nlir det roligare och bättre att leva och skaffa barn med någon som har bättre ekonomi.

Det finns så mycket kul som man inte har råd att fixa eller göra när den andra paetnern tjänar dåligt.

Så,  ta din oro på allvar.

Vad gör han för att kunna öka sina inkomster? Det låter som han tjänar väldigt lite?

Separat ekonomi kanske hade varit något..?

Gör en gemensam ekonomisk plan där ni båda har full kontroll och insyn, men att du också har ett eget sparande vid sidan av.