Olika förutsättningar ekonomiskt

Alltid intressant att följa spannet av åsikter när det gäller ekonomi. Kärleken, den rosenröda skimrande, tycks inte mattas av skulder enligt vissa i tråden. Nu tror jag inte att det förhåller sig så egentligen utan det är ett sätt att försvara sitt eget livsval.                                                                                                                                                                                                                                            I grunden mår alla bra av en stabil ekonomi, ett lugnt vardagsliv utan chockartade upplevelser i form av betalningspåminnelser. Jag skulle aldrig välja en partner som visar bristande ansvar för privatekonomin; det säger så mycket om personens läggning. Jag skulle inte vilja leva med den oron eller de begränsningar som en usel ekonomi innebär. Sen kan man ha olika tolerans i denna fråga; vi väljer förstås. Att aldrig kunna resa, att inte ha råd med goda middagar, opera, konserter eller ett socialt liv överhuvudtaget skulle jag se som en livssorg.

Med risk för att "outa mig" vill jag säga att jag förstår TS, i någon mån åtminstone. Det är smärtsamt att få sanningen kastad i ansiktet efter att ett förhållande varat en tid, tilliten tar skada. I mitt fall varade äktenskapet i 10 år; det handlade inte bara om att dölja gamla  skulder, dåliga bilaffärer, utan även om en allmänt ansvarslös hållning. "I dag har jag köpt en ny bil" - "Med vilka pengar då?" "Det ordnar sig".                                                                                                                          Så fortgick det, år efter år; vid ett tillfälle köptes en jättedyr porslinspjäs på kredit till svärmor för att imponera på svärföräldrarna. Det fanns ingen framförhållning; hyran sågs som en oförutsebar avgift. Det finns också en patriarkal vinkling, mannen var inte svensk och jag fick aldrig protestera, han bestämde allt. Mina ordentliga och sparsamma föräldrar blev helt bestörta när de förstod att vi hackade oss fram.                                                                                                               Hur gick det sen? En ny dam dök upp, jag tackade på mina bara knän. När det blev separation från henne också visade det sig att han hade kört samma stil, fin bil, eleganta kläder, dyra restaurangbesök men tomt i kassan. Med hustru nummer tre blev det personlig konkurs.                                                                                                                                                                                        Vid min skilsmässa kändes det som om jag precis hade klarat mig, med en hårsmån när, från en resa med ett störtande flygplan eller ett kraschande tåg. I mitt fall fanns det patriarkala oket, jag fick till exempel inte studera de språk jag ville, för engelsmännen och fransoserna hade varit dumma mot tyskarna under kriget.                                                                                                                                                                                            TS lever nu i efterdyningarna av de magra åren. Det är naturligtvis inte enbart pengarna som sådana utan det är den frihet och rörlighet som pengar ger; nu finns ett uppdämt behov av att företa sig saker som faktiskt kostar pengar. Jag skulle nog i TS fall föreslå att hon och sambon blir särbor i stället och att TS lägger krut på ett eget nätverk av vänner. I grunden hade jag inte litat på sambon; TS gjorde det och fanns  vid hans sida hela tiden, så TS har gjort en insats att vara stolt över. Frågan är nu om inte TS ska börja unna sig lite i livet och inte hålla sambon under armarna för jag gissar att det kan bli aktuellt igen. Att pröva särbo-liv om man inte vill bryta helt är mitt förslag.

Anonym (xxx) Man riskerar inte sin egen bostad om den avskaffats innan man blev sambo, inte heller personliga arv eller gåvor och givetvis inte personliga tillhörigheter som mobiler. Däremot, om boendet avskaffats för gemensamt boende ingår den i sambo-egendomen. 

Tillägg till tidigare inlägg: i princip svarar var och en i ett äktenskap för sina tillgångar och skulder. Vill man att ens egendom ska vara enskild, det vill säga undantas från giftorättsgodset, måste man skriva äktenskapsförord. Det där med ansvaret för varandra låter fint men när skilsmässan är ett faktum är det inte lika självklart längre. Bra att reglera saker och ting medan man är sams. Nu vet jag inte vad Anonym (xxx) menar med underskrift vid altaret, det kan jag inte minnas att något sådant förekom. Man lovar att älska varandra i nöd och lust, ett muntligt och inte juridiskt förpliktigande löfte.

Inte nödvändigtvis flotta bilar och en stor villa; pengar betyder så oändligt mycket annat. Vem vill leva med den oron och de begränsningar som en dålig ekonomi innebär? Inte heller skulle jag vilja leva med en partner med dålig ekonomi för det spiller alltid över på den egna - och betala av partners gamla skulder, aldrig.                                                                                                   Pengar är framförallt liktydigt med frihet. Frihet att resa och leva obekymrat, välja fritidsintressen efter intresse och inte enbart plånbok. Att leva obekymrat och slippa gnagande oro för pengar är för mig och många med mig viktigt, ju äldre man blir,  desto viktigare blir det. 

Enig med Anonym (Blondie) gällande äktenskapskontraktets vara eller inte vara, nej, det som gäller är: Hindersprövning, makarna ska vara myndiga och inte släkt på det sätt som stipuleras i 2 kapitlet, Äktenskapsbalken. De ska inte vara bigamister heller, det är inte OK.  Vittnen ska finnas och makarna ska båda två dyka upp - samtidigt.  Är detta uppfyllt och prästen har ställt sina traditionella frågor som besvarats med höga och tydliga JA är det klart, nu är de gifta. Den nyblivne äkta mannen kysser bruden och festen kan börja.                                                                                                                                                                Vissa krav finns på vigselförrättare, det går inte med vem som helst, vicevärden eller grannen eller så. Är dessa krav uppfyllda är äktenskapet juridiskt bindande. Jag skrev aldrig på nånting när jag gifte mig, för längesen, men den orättvisa fördelningen av hemarbetet var som ett kontrakt eller ett ok. Jag skakade av mig det, men det är en annan historia, eller inte förresten, tråden gällde ju pengar och skulder här i tråden. Jag skulle nog tveka till fortsatt samboskap i TS fall, det som stör bilden är att sambon inte kläckte ur sig nånting om skulderna utan det kom som en överraskning efter flera år. Ponera nu att allt fungerar i förhållandet utan moln på himlen, men om det uppstår käbbel och diskussioner? Finns det inte risk för att sambon återfaller i tidigare beteende? En sak att fundera på. Någon skrev här också att det känns som om sambon måste övervakas och det skulle jag inte gå i land med. 
  

Enig med Anonym (Blondie) gällande äktenskapskontraktets vara eller inte vara, nej, det som gäller är: Hindersprövning, makarna ska vara myndiga och inte släkt på det sätt som stipuleras i 2 kapitlet, Äktenskapsbalken. De ska inte vara bigamister heller, det är inte OK.  Vittnen ska finnas och makarna ska båda två dyka upp - samtidigt.  Är detta uppfyllt och prästen har ställt sina traditionella frågor som besvarats med höga och tydliga JA är det klart, nu är de gifta. Den nyblivne äkta mannen kysser bruden och festen kan börja.                                                                                                                                                                Vissa krav finns på vigselförrättare, det går inte med vem som helst, vicevärden eller grannen eller så. Är dessa krav uppfyllda är äktenskapet juridiskt bindande. Jag skrev aldrig på nånting när jag gifte mig, för längesen, men den orättvisa fördelningen av hemarbetet var som ett kontrakt eller ett ok. Jag skakade av mig det, men det är en annan historia, eller inte förresten, tråden gällde ju pengar och skulder här i tråden. Jag skulle nog tveka till fortsatt samboskap i TS fall, det som stör bilden är att sambon inte kläckte ur sig nånting om skulderna utan det kom som en överraskning efter flera år. Ponera nu att allt fungerar i förhållandet utan moln på himlen, men om det uppstår käbbel och diskussioner? Finns det inte risk för att sambon återfaller i tidigare beteende? En sak att fundera på. Någon skrev här också att det känns som om sambon måste övervakas och det skulle jag inte gå i land med. 

Tillägg: Jag ser att Anonym (Blondie) har utrönt frågan, Skatteverket ska informeras, antagligen skrev jag på nånting men det var nog inte i kyrkan vigseldagen. Underskriften innebar ju dock, tack och lov, inte att jag tog ansvaret för gamla bilskulder. (Indirekt kan det ju bli så i alla fall). Ergo: Man får se upp med skuldtyngda partners om man nu känner till situationen, förstås.