Mamma vid 53?

Lobbyn som vill att ensamstående kvinnor ska få insemineras, att homosexuella ska få skaffa barn med konstgjorda metoder och även adoption, och att surrogatmammor ska tillåtas i Sverige (de som tycker en av dessa saker tycker oftast alla, det är samma "paket") är väldigt stark i Sverige idag, så det är dem man ser och hör mest i media i alla fall. Vad jag har sett.

Ja, jag är mycket tveksam till att ensamstående kvinnor numera får insemineras, där hade man inte barnets bästa i åtanke tyvärr. När dessa kvinnor och deras organisation Femmis uttalar sig i media, så brukar det alltid heta att kvinnorna har ett fantastiskt nätverk, och att de visst har haft relationer med män - men det har alltid skitit sig precis när de var 37 år och det var hög tid att skaffa barn... Men de jag träffat personligen, är ganska konstiga kufar... eller heter det "kufinnor"..?   //

Jag ser dem alltid ensamma med sina enda barn (dessa barn blir ju nästan alltid ensambarn också vilket spär på problematiken), aldrig med några andra. På en aktivitet (t.ex. på Öppna förskolan eller Hemslöjden eller något museum eller kommunens konstverkstad) leker de "bredvid" de andra föräldrarna och barnen, mamman tar inte kontakt med några andra föräldrar, och barnet får inte heller något stöd i att ta kontakt med andra barn... Och det där "underbara nätverket" består i själva verket bara av de andra mammorna i Femmis, och de är ju likadana...

Jag tror att vi kommer att få fler enstöringar på det här sättet - problemen nedärvs till dessa barn både biologiskt och socialt. 

Man kanske känner sig ung när bebisen föds, vid 41 eller 50 eller så. Men man ska ju tänka lite vidare än så. Hur gammal man är och vilken ork man har när barnet når tonåren, eller hur man kan vara med i barnet liv som ung vuxen eller med eventuella barnbarn.

Är man 53 när barnet föds så är man alltså 66 år när barnet är 13 år. Orkar man med tonåren då, kanske med pyskiskt dåligt mående och skolproblem hos barnet? Och när barnet är 20 och flyttar hemifrån, då är man alltså 73 och hur ser orken ut då? Kan man finnas där för barnet under barndomen och sedan under livet? Eller är barnet bara till för ens eget nöje och behov?

Detta gäller såklart även män. 

Jag känner flera självstående mammor med stora nätverk och vars barn går på förskola och får gott stöd där med relationer. De barnen är då väldigt socialt kompetenta.

Du kanske ser det du vill se? I min erfarenhet så är förskolepersonalen inte heller till stor hjälp. De är bara tacksamma om en unge sitter ensam i ett hörn hela dagen, för då är det i alla fall en som inte är till så mycket besvär. De har nog med de vilda och bråkiga barnen.

Och om dessa barn som du känner kan vara artiga och trevliga och säga de rätta fraserna till dig som är en tant i deras ögon, så betyder inte det att de är "socialt kompetenta" bland jämnåriga. Det kan faktiskt vara precis tvärtom många gånger: på dagis och i skolan ses det överuppfostrade barnet som är präglat enbart på modern, som lillgammalt och underligt. Allra värst blir det för en pojke, som aldrig får lära sig att vara en man bland män. 

Du kanske ser det du vill se? I min erfarenhet så är förskolepersonalen inte heller till stor hjälp. De är bara tacksamma om en unge sitter ensam i ett hörn hela dagen, för då är det i alla fall en som inte är till så mycket besvär. De har nog med de vilda och bråkiga barnen.

Och om dessa barn som du känner kan vara artiga och trevliga och säga de rätta fraserna till dig som är en tant i deras ögon, så betyder inte det att de är "socialt kompetenta" bland jämnåriga. Det kan faktiskt vara precis tvärtom många gånger: på dagis och i skolan ses det överuppfostrade barnet som är präglat enbart på modern, som lillgammalt och underligt. Allra värst blir det för en pojke, som aldrig får lära sig att vara en man bland män. 

Jag tror nog att du är den som ser det du vill se.

Trist om du har en sån erfarenhet av förskolan också, men alla förskolor är inte sådana. 

Och jodå, pojken till min självstående vän är vare sig lillgammal eller underlig utan högst vanlig.

Vad gäller just donation är min egen osäkerhet (och det som gjorde att jag aldrig tog det spåret) att jag dels inte skulle orka med småbarnsåren själv och dels vill ha koll på den jag skaffar barn med, något man inte har en aning om i Sverige vid donation. 

Men som sagt - de barn jag känner som är barn till självstående har inget av de sakerna du listar. 

herregud du verkar verkligen tro att man är psykiskt bräcklig och svag när man är 66-73 år.

Varför skulle inte en person i den åldern klara av nåns tonår? Snarare tvärtom skulle jag säga, då lär man verkligen ta det mer med ro.

Hoppas du läser ditt eget inlägg när du når den åldern.

Tycker det är lite egoistiskt. Barn kräver ju en hel del, på olika sätt i olika åldrar och vi som är vuxna orkar iinte lika mycket när vi blir äldre. Ska hon skjutsa till och från hockeyträningen när hon närmar sig 70?..35-40  tycker jag är en bra maxåldet för att bli förälder.

Ja visst. Men konstgjord befruktning ska man inte leka med. Man ska låta naturen ha sin gång.

Om man är 53 när barnet föds behöver man väl inte skjutsa någonstans när barnet är 17...? Annars finns det ju gott om far- och morföräldrar som skjutsar barnbarn. Man behöver tack och lov ingen kroppsstyrka för att köra en bil. Konstgjord befruktning kan ju vara flera saker. Att befrukta ägget utanför kroppen kan vara nödvändigt t ex när äggledarna är ärriga av någon könssjukdom. Ska man inte kunna bli föräldrar då när tekniken finns? Det tycker jag låter lite väl snävt.