Mamma vid 53?

Man kanske känner sig ung när bebisen föds, vid 41 eller 50 eller så. Men man ska ju tänka lite vidare än så. Hur gammal man är och vilken ork man har när barnet når tonåren, eller hur man kan vara med i barnet liv som ung vuxen eller med eventuella barnbarn.

Är man 53 när barnet föds så är man alltså 66 år när barnet är 13 år. Orkar man med tonåren då, kanske med pyskiskt dåligt mående och skolproblem hos barnet? Och när barnet är 20 och flyttar hemifrån, då är man alltså 73 och hur ser orken ut då? Kan man finnas där för barnet under barndomen och sedan under livet? Eller är barnet bara till för ens eget nöje och behov?

Detta gäller såklart även män. 

Du kanske ser det du vill se? I min erfarenhet så är förskolepersonalen inte heller till stor hjälp. De är bara tacksamma om en unge sitter ensam i ett hörn hela dagen, för då är det i alla fall en som inte är till så mycket besvär. De har nog med de vilda och bråkiga barnen.

Och om dessa barn som du känner kan vara artiga och trevliga och säga de rätta fraserna till dig som är en tant i deras ögon, så betyder inte det att de är "socialt kompetenta" bland jämnåriga. Det kan faktiskt vara precis tvärtom många gånger: på dagis och i skolan ses det överuppfostrade barnet som är präglat enbart på modern, som lillgammalt och underligt. Allra värst blir det för en pojke, som aldrig får lära sig att vara en man bland män.