Mamma vid 53?

Instinktivt tänkte jag nog först att de var gammalt. Men egentligen tror jag att saker som ålder, relationsstatus, familjesituation etcetera har väldigt lite påverkan på hur bra förälder man är. Barn behöver vettiga, respektfulla, kärleksfulla trygga vuxna som ger dem omsorg. Ålder, kön, titel etcetera är mindre viktigt. En 53 årig kvinna kan vara en mycket bättre förälder än en 30- årig. En ensamstående kan vara mycket bättre än ett par. Jagtänkte nog mest på riskerna för mamman sjöl, att gå igenom en graviditet blir ju mer och mer riskfyllt med åldern.

Så är det absolut. Tänker dock på att man ändå åldras och en pigg 53-åring kanske inte är en lika pigg 63-åring när barnet är 10 och fortfarande vill leka.

Oavsett ålder så är det säkert många "pigga" 30- 40 åriga föräldrar som inte leker med sina barn av oengagemang. Tror faktiskt inte att ålder är så avgörande för hur bra förälder man är. 

Så är det ju, tyvärr. Det var mer svar på argumentet att man kan vara fysiskt väldigt pigg vid 53. 

Du tänker väldigt kortsiktigt. Föräldraskap är ett LÅNGSIKTIGT åtagande. Mycket händer efter 55-60.

Som barn till ordentligt gamla föräldrar, mamma över 50 och pappa över 60 när jag föddes, så säger jag att det ibland har varit väldigt jobbigt för mig att ha gamla föräldrar. Jag har också mycket äldre syskon, 20+ år äldre. Jag vet inte hur många gånger jag fått förklarar att nej, min mamma är inte min mormor, pappa är inte farfar, och mina storasystrar är inte min mamma och storebröder är inte min pappa, mina syskonbarn är inte syskon eller kusiner. Och sedan rädslan som kom när klasskamrater berättade att någon av deras mor/farföräldrar gått bort för att/när de anses gamla fast de kanske till och med var yngre än min pappa, avundsjukan på kompisar vars föräldrar orkar göra saker även nu när vi är i mitten av 20, den underliga inre stressen att jag inte har så lång tid på mig att uppfylla mina föräldrars drömmar runt mig, som hus och barn och allt det där. Jag kan inte låta bli att känna att något är fel när jag är ung, fattig student och min pappa (!) står med en fot i graven av ren ålderdom. Han har redan fått många nådeår. 

När är man för gammal för att skaffa barn? Jag vet inte, det beror nog på vems synvinkel man använder.

Jag fick mitt enda barn när jag hade hunnit fylla 36. Pappan var under 40. tycker redan det är gammalt, önskar vi hade träffats tidigare i livet så jag kunde få barnet vid 29-30 år. 

Jag vet den känslan. Jag vill ju ha precis mina barn med precis min man, men hade gärna varit yngre.

Jag propagerar inte direkt för att folk ska skaffa barn efter 50. Om man ser till ålder tänker väl jag egentligen att man ska som äldst vara runt 45 år. Men jag försöker ändå nyansera debatten. Det är väldigt lätt att man hamnar i att det är för gammalt för man inte orkar etcetera efter 50. Men många som orkar med sina barn struntar faktiskt i dem oavsett ålder. Engagemang ligger inte i åldern. Får man barn vid 50 är ju chansen god att man är med till de blivit åtminstone 30 år. Absolut tidigt att förlora sina föräldrar, men man är ju i allra högsta grad en mogen vuxen. Det finns nog många genom tiderna och i andra delar av världen som ippfisttas av mormödrar, gamla fastrar eller farbröder som klarar sig utmärkt. Kärlek och vett är det viktigaste! 

Finns rätt och fel? 

Jag ville ha mina innan 25, vilket jag också skaffade. Vill ha ett annat liv när jag är 40+, med utflugna barn och kanske tidiga barnbarn.

Men det finns lika många varianter som det finns människor, och det som är rätt för mig är fel för den andra. Däremot ska man väl i se till att man har hälsan med sig när man skaffat sent, så man inte går och trillar av pinn i onödan när barnen är små. Fast å andra sidan lär man väl redan vara i bra form för att orka sig igenom en graviditet och allt vad det innebär, så det löser nog sig självt , iallafall för kvinnor