Mamma vid 53?

En 53-årig kvinna kan inte få barn med egna ägg, och eftersom jag är emot att barn tillverkas på konstgjort sätt med donerade könsceller, så är jag emot detta såklart. Barn har rätt att växa upp med sina riktiga föräldrar, om dessa inte är klart olämpliga - men även då ska barnen veta vilka föräldrarna är, kanske ha möjlighet att lära känna någon i sin släkt på den sidan, få ärva minnessaker och stå i ett släktträd. Detta är superviktigt, det blir så många rotlösa människor ändå utan att man behöver skapa dem. 

Till detta, så är det väldigt farligt att som kvinna att vara gravid och föda så sent, när kroppen redan är inne på sina reservsystem och inte har den extra kapacitet som behövs, för att klara av graviditet/förlossning på ett säkert sätt. Jag menar, sådant är påfrestande till och med för en ung och frisk kvinna, många gånger!

Angående män så föreligger inte ovanstående problem, så det är inte riktigt samma sak. Män har i alla tider gift om sig med yngre kvinnor, när den gamla frun avlidit (inte sällan i samband med graviditet/förlossning), och fått en rad nya barn. Så det är inget onaturligt eller konstigt SÅ. I och med att kvinnan måste vara mycket yngre (innan vi började med donatorceller), så fanns det också en hyfsad garanti för att åtminstone en av föräldrarna skulle leva tills barnet var ordentligt vuxet. 

Om en 53-årig man idag ska skaffa barn på naturligt sätt med sin 40-åriga fru, är upp till dem. Man får hoppas att de tar hänsyn till sina individuella förutsättningar (är de ungdomliga och pigga, har deras egna föräldrar avlidit tidigt i någon ärftlig sjukdom eller är de still going strong, har de råd med barnflicka om de skulle uppleva småbarnsperioden som väldigt jobbig, kan den ena gå ner i arbetstid, sluta med affärsresor o.s.v., om den andra tycker att det är väldigt jobbigt att ta hand om barnet ensam långa tider i sträck?).

Det svenska rekordet är 51 år. Sådana medicinska mirakel kan man liksom inte räkna med i debatter. Dessutom är det så, att det föreligger ett samband mellan det reproduktiva åldrandet och det allmänna åldrandet hos en indvid. D.v.s. om en kvinna fortfarande kan bli gravid naturligt när hon är låt oss säga 48 (vilket händer, men är extremt ovanligt), så lär hon även i övrigt tillhöra de "konstigt ungas" skara. Så det går inte att jämföra med en vanlig trött och småtjock 48-åring, som pustar när hon ska gå uppför en trappa.

"reservsystem" var fel ord, jag menade "reservkapacitet". När vi är unga har de olika organsystemen i våra kroppar en rejäl reservkapacitet, d.v.s. om en njure slutar fungera t.ex. så klarar vi oss med den andra, och samma sak om vi måste operera bort en lunga - den som blir kvar är så pigg och frisk elastisk att den räcker för att försörja oss med syre. Under graviditeten, då organsystemen måste försörja två individer, tas denna reservkapacitet i anspråk.

Men allterftersom vi åldras så åldras alla organsystemen också, och reservkapaciteten "äts upp". Det gör att det inte längre finns tillräckligt med kapacitet för att försörja två individer, om man är gravid i hög ålder. Eller det kanske går, men det blir sämre för fostret - det kanske får för lite näring, för lite syre, och det finns för höga halter av restprodukter i blodet som cirkuleras mellan det och modern - restprodukter som i en yngre kvinnas kropp skulle ha filtrerats ut av hennes unga njurar och lika unga lever.

(Sedan är det en annan sak att riktigt unga mammor i vårt samhälle mycket oftare röker, super och intar narkotika under graviditeten, samt lever allmänt ohälsosamt med ensidig kost och för lite motion och frisk luft, så därför kan det bli sämre för en 19-årig kvinnas foster än för en skötsam 48-årig kvinnas foster ändå. Det jag diskuterade ovan var "if all other things are equal".)  

Varför skulle inte farmor kunna bli 95 år? :) Och det kanske finns yngre syskon till pappan, eller syskonbarn..? I alla fall är en äldre pappa alltid bättre än att det inte finns någon pappa alls, och ingen släkt alls på den sidan.

Men av någon anledning så går folk ofta igång och hackar, när en kvinna skaffar barn med en äldre man. Då är det oansvarigt, för tänk om han dör snart..? Men om en kvinna skaffar barn ensam med hjälp av donatorsperma, så ska hon hyllas för att hon är självständig och vet vad hon vill och tar sitt öde i egna händer..? Mycket märkligt.

Ja visst. Men konstgjord befruktning ska man inte leka med. Man ska låta naturen ha sin gång.

Jag har sett samma figurer på diverse forum hylla respektive skamma...

Ja, men när händer motsatsen? När en ensamstående man låter odla ett barn åt sig i en fattig kvinnas kropp i Indien? Med ett ägg som han köpt från en fattig kvinna i Ukraina, för att barnet ska kunna passera som helsvenskt ? Det är så ytterst sällsynt - än så länge i alla fall.

Lobbyn som vill att ensamstående kvinnor ska få insemineras, att homosexuella ska få skaffa barn med konstgjorda metoder och även adoption, och att surrogatmammor ska tillåtas i Sverige (de som tycker en av dessa saker tycker oftast alla, det är samma "paket") är väldigt stark i Sverige idag, så det är dem man ser och hör mest i media i alla fall. Vad jag har sett.

Ja, jag är mycket tveksam till att ensamstående kvinnor numera får insemineras, där hade man inte barnets bästa i åtanke tyvärr. När dessa kvinnor och deras organisation Femmis uttalar sig i media, så brukar det alltid heta att kvinnorna har ett fantastiskt nätverk, och att de visst har haft relationer med män - men det har alltid skitit sig precis när de var 37 år och det var hög tid att skaffa barn... Men de jag träffat personligen, är ganska konstiga kufar... eller heter det "kufinnor"..?  

Jag ser dem alltid ensamma med sina enda barn (dessa barn blir ju nästan alltid ensambarn också vilket spär på problematiken), aldrig med några andra. På en aktivitet (t.ex. på Öppna förskolan eller Hemslöjden eller något museum eller kommunens konstverkstad) leker de "bredvid" de andra föräldrarna och barnen, mamman tar inte kontakt med några andra föräldrar, och barnet får inte heller något stöd i att ta kontakt med andra barn... Och det där "underbara nätverket" består i själva verket bara av de andra mammorna i Femmis, och de är ju likadana...

Jag tror att vi kommer att få fler enstöringar på det här sättet - problemen nedärvs till dessa barn både biologiskt och socialt. 

Som jag skrev tidigare är jag emot konstgjord befruktning med donatorceller överhuvudtaget, p.g.a. att jag anser att barn ska få växa upp med sina riktiga föräldrar, om dessa inte är klart olämpliga (eller avlidna såklart). Och i de fallen ska de i alla fall ha kontakt med sin släkt och veta sitt ursprung. Detta står även i Barnkonventionen som är lag i Sverige numera, så hur det går ihop för regeringen o riksdagen förstår jag inte...

...men om vi går till det direkt medicinska, så behöver inte en ung kvinna som gör artificiell insemination ha några fysiska problem med att bära fram ett havandeskap till BF. Det beror ju på varför hon gör det.

Om hon inte har kunnat få en man för att hon är extremt kortvuxen och missbildad och sitter i rullstol, så kan det förstås vara så att det inte går. Jag känner faktiskt en kvinna personligen som är just extremt kortvuxen och missbildad och sitter i rullstol, som skaffade barn - dock inte med insemination, utan hon fick tag på en karl som hade någon fetisch för handikappade kvinnor. Han försvann som en avlöning efter att ha befruktat henne...

Hon fick värkar i vecka 28, då hennes lilla förkrymta kropp inte hade plats för graviditeten längre, och pojken som föddes fick "typ alla" problem som ett för tidigt fött barn kan få: begåvningshandikapp, ADHD, nedsatt lungfunktion, nedsatt matsmältningsfunktion, dålig syn och dito hörsel...

Du kanske ser det du vill se? I min erfarenhet så är förskolepersonalen inte heller till stor hjälp. De är bara tacksamma om en unge sitter ensam i ett hörn hela dagen, för då är det i alla fall en som inte är till så mycket besvär. De har nog med de vilda och bråkiga barnen.

Och om dessa barn som du känner kan vara artiga och trevliga och säga de rätta fraserna till dig som är en tant i deras ögon, så betyder inte det att de är "socialt kompetenta" bland jämnåriga. Det kan faktiskt vara precis tvärtom många gånger: på dagis och i skolan ses det överuppfostrade barnet som är präglat enbart på modern, som lillgammalt och underligt. Allra värst blir det för en pojke, som aldrig får lära sig att vara en man bland män. 

Bra att du avstod. Båda de farhågor du anför är ju relevanta.

Jag tror att de som gör dessa behandlingar ofta är så desperata, att de inte ens tänker på hur jobbigt det kommer att bli att vara ensam under småbarnsåren. Sömnbristen, att aldrig få vara i fred, att aldrig kunna gå någonstans ensam (utom till jobbet). Utan bara dra upp barnet ur sängen, få i det frukost, gå till dagis, åka till jobbet, tillbaka till dagis och hämta en trött och skrikande unge, gå med den till affären och handla mat, hem och vara med barnet tills det somnar, då man själv stupar i säng efter att ha gjort de nödvändigaste hushållssysslorna och lagt fram kläder till nästa dag. Dag ut och dag in, år ut och år in. Det är inget jag skulle rekommendera ens min värsta fiende.

Men som sagt, jag tror att dessa kvinnor har en så stark längtan efter en människa att höra ihop med, att de kväver sin eventuella oro, eller tänker att det alltid löser sig på något sätt bara det finns "kääääärleeeek". Så enkelt är det inte. 

I och för sig, men sedan kan man även ifrågasätta om kvinnor som dragit på sig sådana sjukdomar blir bra mödrar..? OK om de har haft ett svin till man, som har varit otrogen och kommit hem med sjukdomen... Men annars? 

Ja, kvinnor som har har ett utsvävande sexliv är ofta oordentliga och gränslösa även på andra sätt, i min erfarenhet. 

Ja det var ju det jag skrev, att har maken kommit hem med det så är det ju inte hustruns fel. Det var jättevanligt förr, att unga män i "fina" familjer som skulle studera eller göra en viss karriär (t.ex. i det militära) innan de gifte sig och bildade familj, i stället umgicks med "fala" kvinnor. Sedan gifte de sig med en jungfru, och paret fick ett barn - men bara ett. På grund av att den unga kvinnan blev gravid redan på bröllopsnatten, eller strax därefter. Sedan kunde hon inte bli gravid någon mer gång, för könssjukdomen som hennes make smittat henne med redan på bröllopsnatten kloggade igen hennes äggledare... och varken antibiotika eller möjligheten att spola igenom äggledarna existerade ännu. 

För att det inte finns någon annan förklaring. Varför skulle massor av unga fruar bara föda ett barn, när det var ytterst önskvärt i dessa familjer att ha minst två pojkar ("the heir and the spare")?