Vår situation är så udda! Eller?

Jo det enda du gör är att prata om honom och gulla med honom.

Du borde gå och prata med någon. Din dotter behöver också få hjälp av psykiatrin då hon har självmordstankar enligt dig ju, men det hoppas jag hon får också. Du behöver ta hand om din familj, genom att ta hand om dig själv. Skit i honom. 

Ts: Du har redan uttryckt att otroheten är ok. Du pratar och gullar med honom (som ovan säger). Istället för att agera och faktiskt flytta isär.

Dessutom har ni en dotter, som har bra psykisk hälsa, som ni medvetet ljuger för. Det kan få stora konsekvenser för eran dotter. Men det fattar inte du, eftersom den enda du gör är att försvara honom i inlägg efter inlägg. 

Du godtar att han fortsätter ha kvar dig samtidigt som han har gått vidare. 

Hon har hjälp ja, har haft självmordstankar ej längre. Självklart får hon hjälp vad tror du?? 

Klart jag pratar om hpnpm det är ju det tråden handlar om?? Gullar? Hur?

Var har jag sagt att otrohet är ok???? 

Vi ska flytta isär men det gör man inte på en sekund o det vill vi inte. 

Och hur gullar jag med honom?? 

Klart jag pratar om hon. Här i tråden det är ju det det handlar om men jag går inte hela dagen so bara tänker på honom?? 

Ingen mening att förklara fler gånger. Stackars barn.

Du ska självklart göra det som känns bäst men jag tror det många inklusive jag är oroliga för är att du tappat bort dig själv och förmågan att känna vad du vill.
Vanans makt i er relation och att vara det perfekta exet som kan separera konstruktivt är några faktorer som kanske tar över...
Och att det även gör att du har ett motstånd att gå och prata med någon. För då behöver du möta dig själv i detta och kanske se saker ur ett annat petspektiv. Det kan vara väldigt obehagligt 

Jag brukar hitta min moraliska kompass genom att tänka om jag skulle vilja att mina barn skulle bete sig/göra samma val som jag. För varför ska jag göra val för mig själv som jag inte vill att mina barn ska efterapa?

Om du tänker i en framtid där din dotter har en relation, skulle du vilja att dottern är du? Eller för all del att hon är din man?
Känns det bekvämt och bra att tänka henne i någon av rollerna?
Att hon är samtalspartner åt sin otrogna make/maka? Trots att hon har ångest och mår skit?
Eller att hon har sex med både ex och ny flickvän?
Pratar om sitt nya liv med sitt ångestfyllda och förtvivlade ex?

Om det känns bra att tänka henne i dessa situationer och att du önskar att hon hanterar det precis som ni så vet du. Då gör du rätt.
Om inte, om det känns olustigt. Fundera på varför du tänker att det är rätt för er men inte skulle vara rätt för henne...

Tack för ditt väldigt konstruktiva svar! Väldigt nyttigt att tänka på det sättet absolut. 
Förstår vart du vill komma. 
Självklart vill jag inte att hon ska göra saker som får henne att må dåligt det är ju en självklarhet. 

Men jag ska säga er alla att jag inte gjort ngt av detta lättvindigt på ngt sätt. 
Tänkt aja gå du till henne jag bryr mig inte. 

Oj vad vi har pratat jag har gråtit mått skit... 
Men ändå har jag känt att jag behövt göra dessa val för min egen skull. 
Och jag känner att det går åt rätt håll hela tiden, jag känner själv hur annorlunda jag mår nu än för 1 månad sedan. 
Ja jag kommer kanske krascha senare, det kanske tar lång tid att komma över allt... 

Jag kan ha tänkt fel vad gäller dottern men även där ha jag gått på magkänsla att det absolut inte varit rätt tid att berätta just nu. 
Men nu har vi tagit steg ett i hus försäljningen så nu börjar det bli dags känner vi. 
Börja med att berätta att vi kommer sälja men ej flytta till nytt tillsammans. Att vi inte älskar varandra på samma sätt fortfarande, men att vi är vänner och kommer båda umgås med henne så mkt vi kan. 
Att han varit otrogen eller har en ny redan nu kommer vi inte berätta det är bara onödigt o vill ej att hon ska hata honom.
Sen får det komma successivt 

Och med min moraliska kompass eller sätt att tänka så skulle jag inte kunna agera som ni.
För jag försöker bara göra sånt som jag kan stå för inför mina barn (även om jag inte berättar allt för dem men jag tänker att jag vill kunna stå för allt jag gör om de skulle få veta)...och det verkar ni inte kunna göra fullt ut...

Om du bortser från honom och hans beteende. Skulle du kunna stå för ditt beteende för din dotter och känna dig som en god förebild? För det är ju det viktiga. Låt han få ta ansvar för sitt beteende. Om det innebär att dottetn tänker något om honom så är det hans ansvar att reda ut och stå för.
Sanningen har en förmåga att komma ut...och vara då beredd att stå för din del i det hela....

Men jag förstår att det inte är enkelt. Jag valde att göra precis som du i en relation (innan barn)....idag skulle jag nog dock inte göra det...

Jag önskar dig iallafall lycka till.
Kommer nog lämna tråden nu...

Ja, jag har erfarenhet av destruktiva parförhållanden, därför kan jag av vad TS beskriver dra slutsatsen att det inte är ett sådant hon lever/levt i. 

Inget förhållande är det andra likt och vi är alla olika som personer. Därför kan man inte utgå från att allas relationer fungerar som den relation man själv har levt i.  

Alla förhållanden kan ha destruktiva drag i sig utan att för den skull vara ett destruktivt förhållande. När man som i TS fall levt så länge med varandra har man kanske utvecklats åt lite olika håll. Då är det lätt hänt att någon av parterna får vika sig mer än den andre. Därför är det mycket möjligt att de skulle ha kommit till en punkt där de bestämt sig för att separera ändå.  Man kan se otroheten som en katalysator. 

Det är alltid jobbigt att separera oavsett vilken orsaken är. Man känner sorg över vad man upplever man går miste om. Framtiden blir plötsligt inte lika självklar som den var innan. 

På din fråga om jag levt i ett destruktivt  förhållande måste jag svara, Nej det har jag inte, men i mitt arbete har jag kommit i kontakt med många som lever/har levt i sådana och jag vet att det tar lång tid innan man kan gå vidare. Som en ung kvinna en gång sa till mig. "Det är som att ha ett stort mörkgrått moln hängande över sig, man ser inte solen fast man vet att den finns där."

Nej det är klart inte alla relationer fungerar likadant...och sen tror jag också att alla ser olika på vad som man tycker gränserna går och vad man räknar som tex otrohet eller ett destruktivt förhållande..

En del räknar det som tex otrohet redan om partnern bara har chattat med någon annan, eller liknande (sett flera trådar om "otrohet" på FL där partnern bara har pratat, chattat eller likn)....Medans andra tycker gränsen går vid sex, osv..

Det är väl liknande gällande om man tycker man har ett destruktivt förhållande eller inte....Det som ngr trycker är som ett destruktivt förhållande, tycker flera andra inte är något destruktivt förhållande..

Så ja vi är alla olika och reagerar olika..Och ofta utgår man kanske efter hur man "tror" att man själv skulle ha gjort o reagerat i olika situationer.