Bonusbarn som inte vill gå i skolan eller jobba

Det här är ju ett växande problem. Har minst 2 kollegor med hemmasittande barn, samt en bekant i där jag bor där alla tre av barnen i familjen var hemmasittande. Jag har hittills inte sett något hemmasittande barn som har gått tillbaka till skolan permanent. Har inte heller sett något av dem fungera som vuxna, utan ett antal av dem har faktiskt dött unga av olika skäl och andra är fortsatta hemmasittare utan jobb och utbildning. 

Tyvärr verkar det här problemet bara öka. Men hur man ska få dem att gå till skolan verkar ingen ha svar på. Jag tänker att skolan är för tuff idag för vissa barn. Det är ju bra att ditt bonusbarn äntligen har börjat gå till skolan igen, även om det bara är 2 dagar i veckan och kort tid. 

Ni får nog se en framtid där bonusbarnet inte får ett jobb och inte kommer att kunna plugga. Då återstår att barnet tas om hand även i vuxen ålder av föräldrarna. Sorgligt är vad det är. 

När barnet blir vuxen brukar det bli socialbidrag och en liten etta någonstans. Ingen familj, jobb eller liknande. Så småningom kan de få förtidspension (sjukersättning) Jag förstår inte hur föräldrarna och samhället kan godkänna hemmasittare. 

Fast barnet har ju en diagnos som borde vara fastställd och det är ju BUP och Hab som ska hjälpa barnet. Antar att det är resursskola barnet går i.
Vad gör skolan? det måste ju finnas att samarbete mellan skola, bup, hab och hemmet. Insatser måste ju pågå.
Jo det finns absolut barn/ungdomar som med hjälpa har kunnat gå tillbaka till skolan, men jag utgår ifrån att barnet får viss undervisning även om barnet är hemma. Det kan vara digitalt, hemuppgifter som skolan ger osv.
Verkar väldigt konstigt om ingen gör något, det är inte vanligt i dessa situationer.
Föräldrarna har väl kontakt med och någon åtgärdsplan med BUP?

En stor del av problemet är att det idag ses med blida ögon på så kallade "hemmasittare". Förr hette det skolk och sågs inte med några blida ögon alls utan då var det ett jävla liv och ungen skulle tillbaka, punkt slut.

Det tramsas för mycket. Det är det största problemet och orsaken till detta otyg.

Jag tror att man måste vända på hela frågeställningen, inte se barnet som hemmasittare, utan ta reda på varför barnet inte fungerar i skolan. Och så tidigt som i tredje klass.

Finns det oupptäckta funktionshinder, mobbing eller annan otrygghet i skolan, psykisk ohälsa som ångest eller depression. Skolan i sig kan inte vara målet, utan målet är ett barn som mår bra och får det stöd och kanske behandling som behövs. Och då kommer orken att klara av skolan och att kanske jobba senare i livet.

Sen är tonåren i sig en jobbig period för väldigt många. Hjärnan går igenom en omvandling som nästan inte går att förstå. Och en 13-åring är dum i huvudet jämfört med bara några år tidigare. Att sätta sig in i barnets utveckling, läsa på om hjärnans utveckling kan hjälpa både föräldrarna och barnen.

Skolan är inte heller anpassad efter barnens utveckling. Man ställer krav på egen kunskapsinhämtning och analys av kunskapen långt innan barnens hjärna är mogen för det. Så var inte skolan när jag var ung, på 80-90 talet, och därför faller fler barn ut nu än tidigare. 

Min son har en ADHD-diagnos och hela grundskolan var ett veritabelt helvete. Han klarade inte att vara där, klarade inte målen i själva skolarbetet, i högstadiet började han skolka. Det fanns även inslag av mobbing som vi föräldrar inte visste vidden av förrän i nian, och som skolan viftade bort, säkerligen för att han var jobbig själv.

Så började han gymnasiet, på en linje som innehöll de ämnen han gillar och är bra på. Och där han sågs som en smart och bra kille istället för en problemunge som inte kan sitta stilla. Gymnasiet gick hur bra som helst, inte lysande betyg, men helt okej. Han sökte högskola nu till hösten, kom inte in på det program han ville och tar istället ett år med jobb tills han kan komma in på det han vill. 

Vi fokuserade hela den här jobbiga tiden på HONOM. Att han skulle må bra, orka med skolan utan att tappa all sin självkänsla, att själva skolan inte är målet, utan HAN och HANS LIV är målet. Vi fokuserade på omtanke och stöttning istället för krav som han inte orkade uppfylla. Och sen började han orka och då kunde kraven börja öka. 

Om mitt barn vägrade gå till skolan skulle jag som förälder ta tjänsteledigt och vara med i skolan för att identifiera problemet. 

Nja. En fördel med den striktare skolan förr var att det var relativt lugnt, tyst och förutsägbart. Det gjorde att fler barn klarade en skoldag utan att bli fullkomligt utmattade.

Att de flesta gick hem efter skolan istället för att förvaras på fritids, ofta med enorma barngrupper,  gjorde också att det fanns större möjlighet till återhämtning.

Han har rätt till habilitering ja. Men vill inte gå dit. 

det finns inga insatser. barnet får ingen undervisning i hemmet och har inte fått det sedan tredje klass. barnet har missat hela mellanstadiet. 

socialtjänsten har varit inkopplad men den senaste ororsanmälan las ner med hänvisning till att hen har rätt till habilitering och går nu i specialskola. 

Jag gick på fritids och jag vill påstår att dåtidens skola var full av mobbning. 

jag tänker att många i den nya generationer ser andra möjligheter till jobb än hur det var på vår tid. Man kan bli youtuber, streamer, gamer eller annat där man inte behöver någon utbildning alls

Ja det är så jag tänker oxå. Har goda insikter i vad som väntar barn i liknande situation. 

hade det varit mitt barn hade jag inte tolererat det. Har ett barn med autism som har haft lite tendens till att utvecklas åt det hållet. Hon har inte fått vara hemma. Jag har varit noga med att beskriva konsekvenser av att inte gå i skolan och det har fungerat för henne. Men det betyder inte att det fungerar för alla.