Bonusbarn som inte vill gå i skolan eller jobba

Må låta hårt men om det vore mitt barn skulle jag nog ha gjort en anmälan i månaden.

Hur kan man leva med någon som inte krigar sig blodig för att ta hand om sitt barn??

Ja anmälan har gjorts tre gånger av skolan. Ja tyvärr så verkar socialtjänsten där vi bor överbelastade. 

skolan nu är en specialskola så de ger stöd i skolan.mindre klasser och fler lärare . föräldrarna väntar utanför medan han är i skolan (ca 90 minuter). Tidigare skola i stort sett samma. Första skolan mötte upp utanför med en skolhund. Sen har han varor i sk studio och spelat biljard i mellanstadiet . inte läst eller något liknande. Lite engelska några fåtal gånger 

Ja jag håller med om det. Det är mycket troligt att jag skulle krigat en hel del. Men det har han inte gjorts för han har blivit avrådd av socialtjänsten. De menade att han ska fokusera på relationen med mamman och göra roliga saker med pojken så han vill komma till pappan. Vilket han gjorde. Vi pratade om att prata ned en advokat om vilka alternativ han hade. Men det gjorde han inte då han trodde det var meningslöst. Nu känns det lite för sent att göra en rättsprocess av det hela. 

Pojken har inte gått på fritids sen det här hände och det var skolan som var problemet. 

nu ser han ingen mening med skolan då han tror han har alternativa karriär vägar som innefattar halvkriminella handlingar som att hacka spel, sälja fusk och såvidare

Låter som hon inte är en lämplig forälder. Kontakta advokat och se hur stor chans ni har att få hela vårdnaden och hela boendet. Men det kanske ni inte vill ha?

Barnet har ju många år kvar som barn (och sedan som outbildad ung vuxen), inte alls för sent att göra en rättsprocess av det hela. 

Det har såklart varit en ansträngning. Men är komplicerat och sällan så svart eller vitt. 

jag hade gjort annorlunda och uppenbarligen du med. Men det finns saker som kan påverka hur man handlar. I min sambos fall att han blivit avrådd hela tiden från att bråka, göra rättsprocess eller att ställa krav/kritisera mamman. Det är dessutom svårt när ens barn kraftigt tar avstånd från en för att man vill att den ska gå i skolan, göra läxor och gå och lägga sig i tid mm. 

Nej hon är inte lämplig och det tycker socialtjänsten med. Det har vi pratat om och min sambo har varit osäker om han klarar ett barn som hatar honom innerligt under hela uppväxten och en ännu mer infekterad relation med mamman som barnet dessutom troligen skulle rymma till. 

Nu tar du väl ändå i? Ja, pappan borde ha gjort mer, men han verkar ju inte ha fått tillräckligt stöd av Socialtjänsten, som mest säger att han ska stryka mamman medhårs. Soc gör också fel.

Uppenbarligen har pappan inte gjort allt han kan, men han försöker åtminstone. Tycker man att det är en deal breaker för att ha ett förhållande, är man nog inte rätt för varandra.

Jag skulle inte heller vilja vara med en man som sket i sitt barn, men det gör han ju inte.

Sen skulle jag själv hamna i ett moraliskt dilemma om jag var TS. Orkar man bo med ett sådant barn på heltid? Det är förmodligen vad barnet skulle behöva, att bo hos sin pappa. Men skulle man själv orka? Om inte, hur lätt är det då att vara drivande och uppmana pappan att fortsätta kämpa? Särskilt som det ju inte är TS ansvar, hur tragisk situationen än är.

Stämmer väldigt bra det du skriver. Det är därför jag nu känns att det är hopplöst. Särskilt när barnet inte har någon motivation alls själv. Hur motiverar man ett barn som har mycket motstånd och har bestämt sig? har ingen moral eller känsla för andra.  Med alla hinder han har av såväl diagnos och märklig uppfostran utan gränser eller eget ansvar. Det man kan kalla för curlad. Dvs att han har fått bete sig precis hur som helst mot andra inklusive mig och mina barn. Han har visserligen fått sociala konsekvenser då han nu inte har några vänner kvar förutom spelvänner från USA.