Varför är min ofrivilligt barnlösa väns sorg viktigare än min bebislycka?

Även om du tycker det känns sorgligt för dig att hon inte gör som du vill så har hon det fortfarande mycket värre än du. Du verkar bortskämd och otacksam för allt vad du faktiskt har. Det duger inte åt dig utan du ska minsann få vad du vill av henne också. 

Vilken mogen och fin människa du verkar vara! Jag har en bebis på 6 månader, och är så sjukligt tacksam över det. Självklart upplever jag det som jobbigt ibland, men jag får påminna mig om hur tacksam och lyckligt lottad jag är som gick igenom en graviditet utan bestående men samt fick ett friskt barn. Har en nära vän som är ofrivilligt barnlös och hennes sorg och smärta är så stark. Samtidigt, som du beskriver, har hon andra saker i livet som man göra mig avundsjuk och som jag kan känna en sorg över att inte jag har. Även om just sorgen i att var barnlös är något alldeles speciellt, har jag i många år sörjt att jag har haft en pappa som  behandlat oss ganska illa under min uppväxt. Men jag har accepterat att man inte får allt här i livet jag fick inte en super-pappa, men jag har välsignats med så mycket annat. Med det sagt har jag jättestor respekt och empati för alla ofrivilligt barnlösa och jag kan förstå er stora längtan.

Så hon ska visa uppskattning när du upplever den största tiden i ditt liv.

Men hon som kanske upplever den jobbigaste tiden. Hennes smärta kan du inte förstå alls som du skriver i trådstarten. 

Hör du inte själv hur motsägelsefull du är? Hon ska förstå dig men inte tvärtom? Ehh... Hm...

Du skriver att du inte kan förstå hennes smärta. Trots att du tydligen själv haft missfall. Det måste väl vara höjden av empatilöshet. Att du har upplevt det men ändå inte kan förstå henne.

Och vad menar du med "nu när jag behöver henne". Vad är det du behöver henne till? Att gnugga in hur lycklig du är? Låter helt sjukt att du som är superlycklig behöver din vän som mår superdåligt just prick nu. Du låter extremt självupptagen.

För de flesta andra människor resonerar som så att det är de som mår dåligt som främst behöver någon. Det är väl inte främst du som behöver någon som redan har det mesta och är skitglad. 

Detta är faktiskt inte så komplicerat.

Man kan inte förvänta sig att ofrivilligt barnlösa ska hurra av glädje, och man behöver inte trycka upp sin egen lycka i ansiktet på dem. Men ofrivilligt barnlösa kan samtidigt inte förvänta sig att allt umgänge ska anpassas efter deras olycka. 

Ömsesidig respekt kommer man långt med.

Om du läser lite noggrannare så ser du att jag skrev att jag inte kan sätta mig in i hennes smärta för att jag själv inte upplevt samma helvete att inte kunna få barn. Jag hade ett hemskt missfall och visste inte om jag själv kunde få barn. Visst det var jobbigt MEN jag fick barn- varpå jag ändå inte anser att min smärta kan mätas med hennes mer större förtvivlan eftersom hon famlar i ovetskap om hon ens kommer kunna bli mamma.

comprende?

Tack. Exakt detta. 

i detta fall handlar det verkligen inte om att stoltsera och skryta bebis. Utan om att mötas. Där lycka och sorg kan få samexistera. just nu är det bara envägskommunikation och det är sorgen. Jag hade önskat att min vän kunder åtminstone känna ett litet styng av glädje för min skull (då jag gråtit och känt sorg med henne). 

tack för bra input. jag ska försöka göra så. Grejen just nu är att hon drar sig undan helt, kommer med bortförklaringar och avbokningar.. hon vill inte ses.

och jag förstår det till viss del. Men det känns så taskigt att bli behandlad Så. Jag har inte begått något brott eller gjort något elakt- jag har blivit mamma. Och att känna sig medskyldig till hennes sorg när det är min finaste och viktigaste tid.. det känns så taskigt..

jag har tid för henne och utan bebis. Men jag känner mig  illa behandlad i allt detta som jag inte kan rå för.

Fast saken är att det är svårare att ur sorg hitta glädje än att ur glädje sympatisera med den som sörjer. Det måste du väl förstå?

Att kräva att någon som har en total livskris ska uttrycka just glädje för dig som fått det hon kämpar efter, mer än att skicka ett grattis är väldigt mycket. Just nu. 

Men hon orkar uppenbarligen inte förstår du inte det? Om hon ska klara av att umgås med er så får du anpassa dig. Ingenting säger att det här måste vara för alltid heller. Hon kanske lyckas komma över det.

Du lever ditt liv och hon sitt liv.Båda har rätt för sina känslor.Det bästa är att då mötas halvvägs.Om det går ,annars är det bättre att inte umgås .

Jag är lite kluven till vad jag ska svara, eftersom barnlöshet faktiskt är svårt och något som faktiskt är riktigt smärtsamt. Samtidigt så behöver vänskap ha viss balans där bådas behov faktiskt betyder något. 

Att ha en vän, som man varit nära och som faktiskt inte längre vill umgås är faktiskt rätt irriterande. Sån vänskap går liksom på sparlåga och det är faktiskt inte säkert att man som vän vill känna sig sårad vecka efter vecka, och månad efter månad.

Jag tänker att vänskap faktiskt inte alltid håller, eftersom man ju inte vill vara med någon som är missunnsam och inte bryr sig om det som är viktigt för en. Stark vänskap tål lite sorg, men på något sätt behöver din vän (och du) hitta ett förhållningssätt som fungerar och där ni faktiskt kan fortsätta vara vänner. 

Jag tänker att din vän behöver sörja på det sättet hon förmår och du bör ge henne lite tid. Och så får du se var det hamnar och också tillåta dig att sörja att det inte blev som du hoppats.

Och gör henne verkligen inte till gudmor om barnet faktiskt är så känsligt. Hon behöver inte den typen av krav och behöver få utrymme.

Frågan är vem som inte drar sig undan när imthemaincharakter morsor går igång om sina avkommor.

Jag har egna barn, men dessa människor som ska upplysa andra om sina barn är vedervärdigt, alla vet vad ett barn är och vad det gör. 

Sen kanske det är upp till din vän att byta umgänge om det skaver , så ni får sitta ifred och jämföra färg på bajs, första stegen och allt annat skit ingen sund person orkar lyssna på

Sorgligt. Men jag tror att många förlorar vänner i den spiralen. 
Jag är en som längtar efter ett barn, mitt i en baby boom bland mina vänner. Jag ordnar med babyshower, jag är delaktig på alla vis och visar inte upp den sorgen som äter upp mig sen när jag kommer hem. 
Jag hade nog önskat att mina vänner frågat mig mer om hur jag mår, men jag tror inte dom vågar. 
Men alla sörjer vi olika. Jag kan finnas runt barn, och gravida vänner. Men jag förstår dom som inte orkar.
För spricker ytan framför andra människor är det en oerhörd skam som väller fram.
Du har lyckats, grattis!! 
Men du måste samtidigt visa empati för den sorgen din vän känner.

Jag har faktiskt en annan sida av det. Jag har personligen vänner som tagit avstånd från mig när dom fick barn. För att dom visste att jag längtade efter ett eget. Så dom orkade inte vara kvar vid min sida.
Riktigt tråkigt, men jag tror att många relationer förändras och försvinner i samband med föräldraskap. 

Varning för ett inlägg med grov generalisering!!!!

Livet kommer och går. Ni har varit bästa vänner, "som systrar" etc. Det kanske är en epok i livet som var och nu har en ny epok börjat? Jag är så frivilligt barnfri man kan bli, tycker inte ens om barn i nån enda cell, har "tappat" de flesta vänner genom åren, oavsett hur tajta vi var innan! Man var ju tajta av en anledning, man var lika, tänkte lika, hade typ samma tankar och värderingar, man hade roligt tillsammans, var på samma ställe i livet. De flesta som får barn blir helt nya människor, även om de bestämt nekar till det själva! Helt andra intressen, prioriteringar, känslor och tankar om livet! Ärligt talat så blir de flesta föräldrar något så grymt tråkiga!! Det är "gravidhormoner", "bebisbubblor" och "amningshjärnor" hit och dit och när barnet väl kommer så har de faktiskt svårt att koncentrera sig på annat, även om de väldigt gärna faktiskt vill! Man återkommer ALLTID till barnpratet i någon form, har inte alls samma intressen som förr! Och det är ju en självklarhet, det är den största livsförändringen man utsätts för som människa! Men förstå att för oss som står utanför så är det bara jävligt ointressant! De flesta glädjs med andra och spelar delaktiga men fy vad tradigt det är i längden!! Och hur man känner att ens eget liv inte är värt något längre! Mina problem är inte ett dugg intressanta jämfört med allt vad det innebär att ha barn! Rannsaka er själva, folks ständiga problem med killar och relationer ter sig rätt löjliga jämfört med allt som ni utsätts för i ert liv med barn, eller hur?? 😄
Med det vill jag säga att livet är relativt, i ständig rörelse! Saker är inte som de alltid har varit "bara för att du fått barn"!

Dessutom har den här tjejen en väldigt stor sorg. En av de största man kan utsättas för, enligt flera i tråden. Du kan inte kräva att hon ska glädjas med dig, stötta dig i din situation, vara intresserad av ditt barn, dig som mamma och ditt familjeliv! Jag tror faktiskt att hon t.o.m tycker illa om barnet, utifrån den vidriga situation som uppstått! Att be henne vara gudmor i denna situation, just i nuläget, ser jag som riktigt svinigt och verkligen vrida om kniven! Däremot är jag övertygad om att hon saknar dig som vän något enormt!! Det kan jag själv relatera till, försöker spela intresserad av min bästa väns ungar fast jag i ärlighetens namn nog knappt ens skulle kunna känna igen dem i en grupp, men hon är inte alls samma go'a, glada, härliga, livsglada tjej längre, allt är mest bara jävligt allvarligt med en massa sjukdomar, allergier, fysiska besvär och allt annat som kom med barnen.
Visst kan ni säkert fortsätta umgås, men blir ju bra skitnödigt om du ska låtsats om att ditt barn inte finns!
Ge henne tid! Föreslå kortare fikor på stan? Har ni något gemensamt intresse ni kan åka på? Konsert, kattutställning, vad vet jag? Håll för guds skull inte på med bebis-daltet för det är så fånigt att höra på även om man inte sörjer! Låt henne komma till dig, så att säga. Låt henne öppna barn-pratet. Och bli inte förtvivlad om hon inte frågar om bebisens utveckling, hälsa och matvanor, som nån skrev innan så är ingen på riktigt intresserad av sånt om man inte själv är mamma! 😊 Kanske lugnar det ner sig med tiden? Hon kanske blir gravid? Då får ju du avgöra om du vill finnas för henne. Men du ska nog inte ha förhoppningar om att "allt ska bli som förr" för det kommer det antagligen aldrig bli, ni är båda helt andra människor nu!

LÅNGT INLÄGG

Hej!

Jag tycker din undran är legitim och att du får oförtjänt mycket skit. Samtidigt är det viktigt att perspektiv å båda hållen lyfts.

Det hade lika gärna varit jag som skrivit det du gjorde i trådstarten, skrämmande likt! Har gått i liknande tankar som du och hörde talas om din tråd på Nyhetsmorgon, men har inte fått tummarna ur att skriva tidigare. Om min vän i fråga också fått nys om denna tror jag till och med att hon kanske tror det är jag som skapat den! 

Jag har (hade?) en vän som jag umgåtts med frekvent sedan ungefär tio år tillbaka. Vi har varit lika i mångt och mycket, vi var de ständiga singlarna som hade väldigt roligt tillsammans och har festat och rest ihop. Vi träffade våra respektive relativt sent och lever nu i stabila relationer.

Min väninna har uttryckt snäppet mer barnlängtan än vad jag egentligen haft, men vid årsskiftet 21/22 bestämde jag och sambon oss för att jag skulle sluta med preventivmedel så fick vi se om det gick, jag tog inga ägglossningstest eller så. På luciadagen förra året tog jag mitt livs första graviditetstest och det visade sig vara positivt! Efter KUB-testet där allt såg bra ut började vi berätta för nära och kära, bland annat berättade jag för väninnan via meddelande. Jag fick ett relativt svalt grattis men tänkte inte så mycket mer på det. Strax därefter skrev hon ett längre meddelande där hon menade att hon var jätteglad för vår skull och ursäktade sig för att hon inte kunde visa det ytterligare då hon och sambon nyligen fått sitt tredje missfall på typ ett år. Det var som att släppa en bomb, jag hade ingen aning! Undrade så varför hon inte berättat något, jag önskar hon velat ha mig som stöd men får såklart respektera att så inte var fallet. 

Vi stötte oplanerat på varandra i affären och då berättade och förklarade hon lite mer, sammanfattningsvis har de inga svårigheter med att bli gravida men av någon anledning resulterar det i missfall. Vi träffades mer sporadiskt därefter och jag förstod såklart anledningen, men jag höll mig på avstånd och skickade inte heller några Snapchats eller liknande med barnrelaterat innehåll till henne. De få gånger vi sågs hade jag bylsiga kläder och vi pratade i princip om allt annat än barn, det var som katten kring het gröt. Men jag inväntade henne, hade en tyst önskan om att hon skulle fråga mig något om graviditeten men köpte att hon inte gjorde det. Vi pratade lite om deras fortsatta kamp, jag lät henne visa vägen kring hur mycket hon ville prata om det och blev glad när hon öppnade sig något. Jag peppade så gott jag kunde, utan att på något sätt överdriva. 

Min pojke kom till världen i början av augusti och jag meddelade detta, fick ett "åh, grattis" tillbaka. Därefter har det varit helt tyst. Jag känner att bollen ligger hos henne men börjar undra hur lång tid det kommer ta innan hon passar tillbaka den? Det har gått drygt två månader nu. Är vår vänskap slut - för att jag fått barn och inte hon? Jag önskar att jag haft henne närmre, jag saknar att dela med mig av saker som hänt i mitt liv. Och jag önskar SÅ att hon släppte in mig i sitt också. Till saken hör kanske att hon umgås väldigt mycket med två vänninor som vardera har två relativt små (unga) barn. 

Jag är så ambivalent med hur jag ska gå till väga nu, å ena sidan saknar jag ju henne och vill så gärna återuppta vår relation, om det så innebär att jag får fjäska och gå ner på knä och dansa efter hennes pipa. Å andra sidan blir jag så ledsen över att hon inte bryr sig om mig. Jag hade blivit glad för ett meddelande med några få rader där hon kanske skriver att hon mår fortsatt piss och inte orkar prata med mig men att hon hör av sig när hon är redo. Då vet jag i alla fall att hon inte klippt bandet mellan oss helt och hållet. 

Det är många sorger man får genomgå under en livstid. Liksom du TS, så förlorade jag en älskad förälder för snart ett år sedan, strax därefter fick jag reda på att jag var gravid. Det blev en liten ljusglimt i mitt liv och jag tillät mig att fokusera på något annat än bara den enorma smärta och saknad jag känner. Annars hade jag gått under. 

Det blev en långt inlägg, vill med det sagt mena att jag är lika konfunderad som du kring hur vi ska bete oss och vad vi egentligen har rätt att känna? Ska vi skämmas för att vi tänker som vi gör? Jag önskar dig allt gott och att du och din vän hittar tillbaka till varandra!

Åh tack snälla för det här inlägget! 

Det är en så snårig stig av känslor och det känns som hur man än gör så gör man bara fel..och det känns så tris att relationer ska behöva spricka pga av barn..

Läste nyss igenom några svar jag fått där många tyckt jag är elak som ens tänker tanken på att be henne vara gudmor. Att det är som att hugga kniven i hjärtat. Grejen var att jag följde det rådet och föreslog inte det för henne. Vi valde ett mindre dop för släkt och bara några få vänner. Men då vart min (ex) väns mamma jätteupprörd att hennes dotter inte blivit tillfrågad att vara just gudmor etc.. vad fan liksom?! Hur jag än gör blir det fel. Det slutade med att jag faktiskt fick nog. Jag ska inte behöva känna mig som en brottsling för att jag fått barn. Förtjänar inte det. 

Tyvärr skrev jag ett mess i affekt där jag tackade för vår vänskap men i princip gjorde slut, mest för att jag inte orkar med den här ovissheten - som du skriver att din vän för mot dig genom att inte förklara läger. Jag orkar inte hålla på såhär. Hur länge ska man gå i ovisshet och vänta och anpassa? Fokus nu måste få vara på glädje.. inte gå på äggskal. 

Kanske hittar vi tillbaka om några år. Eller inte. Jag vet inte. 

Du skrev att du också är ambivalent. Jag känner så med dig.. men känslan hos mig blev faktiskt bättre när jag fick nog och skrev vad jag tyckte och kände. För jag tog kommandot och pausade. Men det gör ont att förlora någon. Och du som gått igenom så livsomvölvande tid med både barn och förlora en förälder <3 du förtjänar
 att andra också bryr sig om dig. Jag hoppas du hittar ditt förhållningssätt i detta. Och stort grattis till barnet och njut av den fina hösten med din lilla/lille!!

Styrkekramar!

(Antar att jag efter detta inlägg kommer gå över till -10 i disklikes)

Så du straffade henne för vad mamman sa.

Men vänta. Bestämde du dig för att göra slut med din vän för att hennes mamma ifrågasatte något?

Hej igen! Är nyfiken på hur det gått med allt, nu efter någon vecka? 

En av mina närmaste vänner är också ledsen och avståndstagande pga min graviditet. Jag vet hur hon kämpat för att bli gravid, både naturligt, med inseminationer, vanlig ivf, ivf med dubbeldonation etc och har tagit sagt att hon får ta sin tid och att vi kan prata om hur hon behöver det när hon är redo för det. Ja, det är mitt första barn, och jag har också kämpat och längtat, men jag tycker att respekten för en barnlös vän är viktigare. Jag kan ju vända mig till andra vänner, men hon är infertil för alltid.