Varför är min ofrivilligt barnlösa väns sorg viktigare än min bebislycka?

LÅNGT INLÄGG

Hej!

Jag tycker din undran är legitim och att du får oförtjänt mycket skit. Samtidigt är det viktigt att perspektiv å båda hållen lyfts.

Det hade lika gärna varit jag som skrivit det du gjorde i trådstarten, skrämmande likt! Har gått i liknande tankar som du och hörde talas om din tråd på Nyhetsmorgon, men har inte fått tummarna ur att skriva tidigare. Om min vän i fråga också fått nys om denna tror jag till och med att hon kanske tror det är jag som skapat den! 

Jag har (hade?) en vän som jag umgåtts med frekvent sedan ungefär tio år tillbaka. Vi har varit lika i mångt och mycket, vi var de ständiga singlarna som hade väldigt roligt tillsammans och har festat och rest ihop. Vi träffade våra respektive relativt sent och lever nu i stabila relationer.

Min väninna har uttryckt snäppet mer barnlängtan än vad jag egentligen haft, men vid årsskiftet 21/22 bestämde jag och sambon oss för att jag skulle sluta med preventivmedel så fick vi se om det gick, jag tog inga ägglossningstest eller så. På luciadagen förra året tog jag mitt livs första graviditetstest och det visade sig vara positivt! Efter KUB-testet där allt såg bra ut började vi berätta för nära och kära, bland annat berättade jag för väninnan via meddelande. Jag fick ett relativt svalt grattis men tänkte inte så mycket mer på det. Strax därefter skrev hon ett längre meddelande där hon menade att hon var jätteglad för vår skull och ursäktade sig för att hon inte kunde visa det ytterligare då hon och sambon nyligen fått sitt tredje missfall på typ ett år. Det var som att släppa en bomb, jag hade ingen aning! Undrade så varför hon inte berättat något, jag önskar hon velat ha mig som stöd men får såklart respektera att så inte var fallet. 

Vi stötte oplanerat på varandra i affären och då berättade och förklarade hon lite mer, sammanfattningsvis har de inga svårigheter med att bli gravida men av någon anledning resulterar det i missfall. Vi träffades mer sporadiskt därefter och jag förstod såklart anledningen, men jag höll mig på avstånd och skickade inte heller några Snapchats eller liknande med barnrelaterat innehåll till henne. De få gånger vi sågs hade jag bylsiga kläder och vi pratade i princip om allt annat än barn, det var som katten kring het gröt. Men jag inväntade henne, hade en tyst önskan om att hon skulle fråga mig något om graviditeten men köpte att hon inte gjorde det. Vi pratade lite om deras fortsatta kamp, jag lät henne visa vägen kring hur mycket hon ville prata om det och blev glad när hon öppnade sig något. Jag peppade så gott jag kunde, utan att på något sätt överdriva. 

Min pojke kom till världen i början av augusti och jag meddelade detta, fick ett "åh, grattis" tillbaka. Därefter har det varit helt tyst. Jag känner att bollen ligger hos henne men börjar undra hur lång tid det kommer ta innan hon passar tillbaka den? Det har gått drygt två månader nu. Är vår vänskap slut - för att jag fått barn och inte hon? Jag önskar att jag haft henne närmre, jag saknar att dela med mig av saker som hänt i mitt liv. Och jag önskar SÅ att hon släppte in mig i sitt också. Till saken hör kanske att hon umgås väldigt mycket med två vänninor som vardera har två relativt små (unga) barn. 

Jag är så ambivalent med hur jag ska gå till väga nu, å ena sidan saknar jag ju henne och vill så gärna återuppta vår relation, om det så innebär att jag får fjäska och gå ner på knä och dansa efter hennes pipa. Å andra sidan blir jag så ledsen över att hon inte bryr sig om mig. Jag hade blivit glad för ett meddelande med några få rader där hon kanske skriver att hon mår fortsatt piss och inte orkar prata med mig men att hon hör av sig när hon är redo. Då vet jag i alla fall att hon inte klippt bandet mellan oss helt och hållet. 

Det är många sorger man får genomgå under en livstid. Liksom du TS, så förlorade jag en älskad förälder för snart ett år sedan, strax därefter fick jag reda på att jag var gravid. Det blev en liten ljusglimt i mitt liv och jag tillät mig att fokusera på något annat än bara den enorma smärta och saknad jag känner. Annars hade jag gått under. 

Det blev en långt inlägg, vill med det sagt mena att jag är lika konfunderad som du kring hur vi ska bete oss och vad vi egentligen har rätt att känna? Ska vi skämmas för att vi tänker som vi gör? Jag önskar dig allt gott och att du och din vän hittar tillbaka till varandra!