Varför är min ofrivilligt barnlösa väns sorg viktigare än min bebislycka?

Förstår jag det korrekt, du har alltså bara en person att prata med detta om, dvs din väninna som inte kan få barn?

Om inte, kan du inte få utlopp för er glädje och det livsomvälvande det är att få barn med din familj, andra vänner, släktingar, kollegor osv? 

Du känns empatilös som inte förstår hur din väninna känner. Det kan väl inte vara för mkt begärt att du håller tillbaka en del av glädjen just med henne? Om du vill ha kvar henne som vän alltså. Ditt liv består ju av mer än ert barn. 

Jag kan delvis förstå din sorg över att din kompis inte verkar genuint glad för din skull. Det är också överdramatiskt av henne att begära att du ska lämna ett spädbarn hemma för att ni ska kunna träffas (vid amning blir det ju minst sagt komplicerat). 

Men om hon betyder mycket för dig så bör du kunna respektera att hon kanske inte vill prata bebis och barn givet det hon går igenom just nu och att de kanske är ett samtal som du kan få utlopp för med andra vänner och familj. 

Jag sitter liksom inte och snackar om min goda ekonomi, obelånade hus och höga inkomst med min polare som går på knäna ekonomiskt. Lite respekt får man visa när det kommer till känsliga ämnen. 

Du tycker att få barn är den största lyckan av allt, det omkullkastade hela ert liv och det bästa som hänt dig i livet.

Och fattar inte din väns sorg över att kanske aldrig få uppleva det?

Empati, inget du känner? Varför måste du prata barn när du umgås med just henne? Men du kanske egentligen inte vill dela din glädje och lycka utan snarare skadeglatt trycka in den i ansiktet på henne?

Enligt mig är hennes sorg större än din lycka. För om ni träffas och inte pratar barn, så får du gå hem till dina älsklingar efteråt och hon får gå hem till ett hus utan barn.

Till att börja med tyckte jag också du kändes empatilös.
ska hennes sorg gå före din glädje, nej men ska din glädje gå före hennes sorg?

Men om det är så att hon får svårt att umgås med flera vänner för att hon mår så dåligt av det så behöver ju något göras. Hur är det när alla vänner umgås, pratas det bara barn, vagnar, ersättning och bajs? Kan du ta ansvar för att prata annat som inkluderar henne? Prata med vännerna och se till att ni inte bara hamnar i babylyckan när ni alla ses.
pratar ni något om hur hon mår? Har hon vänner utan barn hon kan umgås med också och prata med? Behöver hon kanske gå och prata med någon om det så sorgen inte tar över hennes liv?

Om hon hade varit spydig/otrevlig mot er gravida/med barn så hade jag tyckt det var ok att ha ett snack, förstår att det är jobbigt för dig men skjut inte bort oss vänner. Så som jag tolkar det utifrån det du skriver behövs nog snarare lite mjukare hantering, prata om hur hon mår, fråga hur ni kan lösa det så hon vill vara med.

Du kan kanske anställa några statister som kan spela dina kompisar och beundra och fira dig.

Tja, hon skulle kunna inte umgås med er, isolera sig själv och må ännu sämre. Bra va. Man måste inte prata barn hela tiden eller ha med barn överallt ( ofta två föräldrar). Din vän är garanterat glad för din skull men mår jävligt dåligt just nu.

Nej, det är faktiskt inte rimligt att förvänta sig att hela vänskapskretsen undviker allt prat om barn och inte tar med sig sina barn till träffar hur sorgligt det än må vara att vara barnlös - även om det förstås är hänsynsfullt att inte babbla på ohämmat om bebisar till någon som precis fått missfall.

Tror inte människor i längden mår bra av att ge sina sorger och misslyckanden allt för stort utrymme och undvika allt som påminner om dem. En sorgeperiod efter en förlust är förstås helt normalt men så småningom behöver man acceptera att livet inte alltid blir som man önskar, att smärta är en del av tillvaron och gå vidare.

Jag tycker (jag har barn själv) att folk som väntar barn blir så uppfyllda av sin egen bubbla att det kan vara smått sjukligt. Jag tycker att din väns sorg över barnlöshet ÄR viktigare än att du ska få barn, nu när du ska det. Så länge ni båda längtade efter barn fanns en balans mellan er. Nu är den borta och du måste inse att du är oerhört lycklig, men hon inte är det. 
Din besvikelse över hur hon agerar är väl i brist på bättre ord, barnslig. Ja, så tycker jag. Du måste vara vuxen och glädjas åt ert kommande barn men samtidigt förstå hennes sorg. Är det svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt? Eller är du alltid sån, att du har svårt att se annars perspektiv?

Du kan inte förvänta dig att hon eller andra ska vara lika glada och ivriga inför ert barn som ni är själv. 

Ofrivillig barnlöshet är en sorg som kan pågå i flera år och som förhoppningsvis slutar i barn. Det finns liksom inget stopp när det fortfarande pågår med behandling, missfall etc. Hade det varit flera år efter konstaterade av att det verkligen inte blir barn är en annan sak.

Och apropå rubriken på den här tråden: Det är inte en tävling!