Varför är min ofrivilligt barnlösa väns sorg viktigare än min bebislycka?

Du tycker att få barn är den största lyckan av allt, det omkullkastade hela ert liv och det bästa som hänt dig i livet.

Och fattar inte din väns sorg över att kanske aldrig få uppleva det?

Empati, inget du känner? Varför måste du prata barn när du umgås med just henne? Men du kanske egentligen inte vill dela din glädje och lycka utan snarare skadeglatt trycka in den i ansiktet på henne?

Enligt mig är hennes sorg större än din lycka. För om ni träffas och inte pratar barn, så får du gå hem till dina älsklingar efteråt och hon får gå hem till ett hus utan barn.