Varför är min ofrivilligt barnlösa väns sorg viktigare än min bebislycka?

Klart att du ska vara glad över dina barn men ingen annan behöver höra det hela tiden.
Såååå intresserad av kompisars barn är då inte jag att våra samtal enbart handlar om dem. Inte nämner jag min egen heller jämt.

Ändå inte rimligt att undvika alla levande barn och allt som påminner om det - det kan, även om det låter underligt för vissa  till och med vara en tröst att krama ett litet barn när man fått missfall.

Ofrivillig barnlöshet är ju klassad som en av de värre sorger man kan ha vad jag vet. Varför känner du att din väninna just nu måste bekräfta din glädje mer än hon orkar? Din glädje blir väl inte mindre pga det?

Jag förstår dig Ts, och jag tycker inte alls att du är empatilös. Jag är dessutom den där ofrivilligt barnlösa i mitt kompisgäng. Japp, det är supertufft när alla blir gravida runt omkring mig, både en och två och tre gånger, och visst vill jag skrika av frustration när de beklagar sig över sömnlösa nätter och lite egentid, och gråta när de pratar så ömt om sina små hjärtan. Men. Deras liv, drömmar, lycka och sorg har precis lika stort existensberättigande som mitt. Jag kan ju välja bort alla personer som skaffar barn, men då måste jag göra mig av med alla mina vänner, som jag älskar! Jag kan vara glad för deras skull samtidigt som jag sörjer min egen olycka. Nu har jag gått i terapi i flera år för att komma så långt, men det hjälper mig och gör mig på nåt vis friare att kunna se den skillnaden. Jag är inte längre avundsjuk, utan alla har sin lycka och olycka. Visst, bästis 1 har tre underbara barn, men hennes man har visat sig ha grova alkoholbesvär, nu ligger de i uppslitande skilsmässa, hon har bara sin föräldrapenning att leva på. Bästis 2 har två fina barn men den ena är gravt handikappad samtidigt som hon fått veta att hennes mamma är på väg bort i Alzheimer. Jag har förvisso inga barn, och kanske aldrig får, men jag har en trygg och stabil man, bra ekonomi och underbara friska föräldrar och svärföräldrar. 

Nu när jag ser tillbaka på tidigare beteenden är jag mycket tacksam att mina vänner förstod och fanns kvar, och alltid fanns där för mig,  men jag har missat mycket i deras liv, när de hade behövt mig. Jag tycker inte man kan rättfärdiga allt med att man själv mår dåligt. Man kommer inte må bättre av att göra sig själv till martyr för alltid. 

Och för andra är det inte det. Jag har haft två missfall. När jag hade det första, innan jag fick barn, minns jag hur jag kom hem och hyperventilerade i min sambos armar i köket, för att jag stött på massor av barnvagnar på min handlingsrunda. Det gick inte, jag höll ihop det när jag var bland folk men jag grät så jag tappade andan när jag kom hem igen. Det blev lättare sen men det beror ju på var vännen är i sin barnförsöksfas liksom.

Jag kan förstå att det blir svårt i ett kompisgäng när en kämpar och de andra lyckats. Men kanske man inte måste alltid ses alla hela tiden. Kanske man kan prata barn ibland och annat ibland. 

Nej men sorg är inte alltid rimlig eller logisk. Beror på var man är, ett nyligt missfall eller ett jobbigt läkarmöte, kanske pumpad med hormoner inför IVF...

Låter mer som att hon undviker sammankomster med barn än att kanske träffa någons nyfödda bebis ibland men lär inte framkomma någon direkt info i tråden om något.

Det är en väldigt känslig och svår situation tycker jag. Jag har en vän som var ofrivilligt barnlös. Jag förstår verkligen hennes sorg och rena paniken, själv tog det tre år och många rundor med ivf innan jag äntligen blev mamma. För henne blev det så att hon tog avstånd från mig och andra vänner, bröt helt varje gång nån av oss blev gravid. Och vi förstod, sörjde med vår vän, och sörjde henne eftersom hon inte längre ville ha med oss att göra. Vi försökte på olika sätt hitta ett sätt, att umgås utan barn, inte prata alls om barn osv, men hon ville inte. Sen, blev hon själv gravid. Helt fantastisk! och vips var hon tillbaka i gänget, som om inget hänt. Vi blev såklart glada, och har väl i stort reparerat banden. Men visst finns det en svag smak av bitterhet kvar, mer hos vissa än andra, över det faktum att hon nu själaglad bjuder in till diverse tillställningar medan hon själv inte deltog på våra dop, födelsedagar, föräldrars begravningar, oroliga samtal kring sjukdomar osv. Jag är bara glad att ha min vän tillbaka, men jag tänker att man måste inse att även om en vänskap är stark och det finns all empati i världen, så går det inte alltid att reparera eller kompensera allt i efterhand. Empati går åt båda hållen. 

Det låter som att ni bägge kan behöva tänka på vilka signaler ni sänder ut och hur ni beter er.

I mitt kompisgäng var det ett tag ett par som väntade sitt tredje barn och ett par som i flera år försökt få barn men bara fått flera missfall. Paret som snart skulle få sin trea hade blivit gravida jättelätt alla gånger och haft väldigt problemfria graviditeter. Själv vill jag inte ha barn.

Hon som kämpade för att bli gravid - vi kan kalla henne Frida - anförtrodde åt mig att hon kände sig som en hemsk vän för att hon inte kunde dela den andra tjejens - vi kan kalla henne Marie - glädje helhjärtat för att hon var så avundsjuk. På samma sätt delade Marie med mig att hon tyckte det var lite jobbigt att det blev så mycket bebissnack för hon visste hur Frida mådde.

Vi pratade alla ut om detta en kväll när vi alla hängde, och det var väldigt "renande" för alla. 

Det är kanske lite mer av den attityden ni bägge borde visa upp. Självklart ska man kunna glädjas med varandra, men det din kompis går igenom nu sägs också vara bland det mest nedbrytande som finns.

Det är kanske inte för mycket begärt av henne att ni försöker fokusera på andra samtalsämnen när ni ses, och hittar på saker som inte har med barn att göra? Det kan trots allt vara nyttigt för dig att inte bara "vara mamma", så att säga. Säkert har du andra vänskapsrelationer där detta kan maximeras.

Man måste faktiskt vara bra korkad för att inte fatta varför någons sorg kräver mer hänsyn än någons lycka.

Folk alltså?

Framför allt är det väl tråkigt om vänner som känner varandra väl inte lyckas möta varandra i detta och hitta en balans som fungerar. Man klarar det mesta med öppen kommunikation och hänsyn.