Varför är min ofrivilligt barnlösa väns sorg viktigare än min bebislycka?

Jag förstår dig Ts, och jag tycker inte alls att du är empatilös. Jag är dessutom den där ofrivilligt barnlösa i mitt kompisgäng. Japp, det är supertufft när alla blir gravida runt omkring mig, både en och två och tre gånger, och visst vill jag skrika av frustration när de beklagar sig över sömnlösa nätter och lite egentid, och gråta när de pratar så ömt om sina små hjärtan. Men. Deras liv, drömmar, lycka och sorg har precis lika stort existensberättigande som mitt. Jag kan ju välja bort alla personer som skaffar barn, men då måste jag göra mig av med alla mina vänner, som jag älskar! Jag kan vara glad för deras skull samtidigt som jag sörjer min egen olycka. Nu har jag gått i terapi i flera år för att komma så långt, men det hjälper mig och gör mig på nåt vis friare att kunna se den skillnaden. Jag är inte längre avundsjuk, utan alla har sin lycka och olycka. Visst, bästis 1 har tre underbara barn, men hennes man har visat sig ha grova alkoholbesvär, nu ligger de i uppslitande skilsmässa, hon har bara sin föräldrapenning att leva på. Bästis 2 har två fina barn men den ena är gravt handikappad samtidigt som hon fått veta att hennes mamma är på väg bort i Alzheimer. Jag har förvisso inga barn, och kanske aldrig får, men jag har en trygg och stabil man, bra ekonomi och underbara friska föräldrar och svärföräldrar. 

Nu när jag ser tillbaka på tidigare beteenden är jag mycket tacksam att mina vänner förstod och fanns kvar, och alltid fanns där för mig,  men jag har missat mycket i deras liv, när de hade behövt mig. Jag tycker inte man kan rättfärdiga allt med att man själv mår dåligt. Man kommer inte må bättre av att göra sig själv till martyr för alltid.