Varför är min ofrivilligt barnlösa väns sorg viktigare än min bebislycka?

Det är en väldigt känslig och svår situation tycker jag. Jag har en vän som var ofrivilligt barnlös. Jag förstår verkligen hennes sorg och rena paniken, själv tog det tre år och många rundor med ivf innan jag äntligen blev mamma. För henne blev det så att hon tog avstånd från mig och andra vänner, bröt helt varje gång nån av oss blev gravid. Och vi förstod, sörjde med vår vän, och sörjde henne eftersom hon inte längre ville ha med oss att göra. Vi försökte på olika sätt hitta ett sätt, att umgås utan barn, inte prata alls om barn osv, men hon ville inte. Sen, blev hon själv gravid. Helt fantastisk! och vips var hon tillbaka i gänget, som om inget hänt. Vi blev såklart glada, och har väl i stort reparerat banden. Men visst finns det en svag smak av bitterhet kvar, mer hos vissa än andra, över det faktum att hon nu själaglad bjuder in till diverse tillställningar medan hon själv inte deltog på våra dop, födelsedagar, föräldrars begravningar, oroliga samtal kring sjukdomar osv. Jag är bara glad att ha min vän tillbaka, men jag tänker att man måste inse att även om en vänskap är stark och det finns all empati i världen, så går det inte alltid att reparera eller kompensera allt i efterhand. Empati går åt båda hållen.