Varför är min ofrivilligt barnlösa väns sorg viktigare än min bebislycka?

Jag är lite kluven till vad jag ska svara, eftersom barnlöshet faktiskt är svårt och något som faktiskt är riktigt smärtsamt. Samtidigt så behöver vänskap ha viss balans där bådas behov faktiskt betyder något. 

Att ha en vän, som man varit nära och som faktiskt inte längre vill umgås är faktiskt rätt irriterande. Sån vänskap går liksom på sparlåga och det är faktiskt inte säkert att man som vän vill känna sig sårad vecka efter vecka, och månad efter månad.

Jag tänker att vänskap faktiskt inte alltid håller, eftersom man ju inte vill vara med någon som är missunnsam och inte bryr sig om det som är viktigt för en. Stark vänskap tål lite sorg, men på något sätt behöver din vän (och du) hitta ett förhållningssätt som fungerar och där ni faktiskt kan fortsätta vara vänner. 

Jag tänker att din vän behöver sörja på det sättet hon förmår och du bör ge henne lite tid. Och så får du se var det hamnar och också tillåta dig att sörja att det inte blev som du hoppats.

Och gör henne verkligen inte till gudmor om barnet faktiskt är så känsligt. Hon behöver inte den typen av krav och behöver få utrymme.