9-10 åring med fruktansvärda tvångstankar

Oj vad fruktansvärt jobbigt, kan inte ens tänka mig hur ni har det. Ni har sökt hjälp så det jag kan rekommendera är egentligen att Google och läs så mycket information om det som möjligt. Annars så fortsätt ring flera gånger och be om en tidigare tid, att det tär på er alla psykiskt och ni behöver stöd så fort som möjligt. Kanske försöka genom vårdcentralen? Så kanske dom kan skicka vidare! 

Jag kan bara säga vad jag spontant tänker och vad jag hade gjort och det är att ge henne mer tid med er föräldrar, hon verkar på något sätt otrygg och mer tid med föräldrar brukar ge barn trygghet. Se till att hon inte är ensam och gör roliga saker med henne. Se komedier tillsammans och skratta, spela brädspel, gå på café, gå och shoppa och köp något fint  till henne. Viktigt att även pappa är med och engagerar sig tror jag. 

Sen skulle jag också söka BUP , om det tar för lång tid kanske ett par möten med en privat psykolog skulle hjälpa?

Har ni någon som helst ekonomis möjlighet att gå till en privat psykolog som kan ta emot er tidigare?

Ocdmännisk:
ja det tär oerhört på oss psykiskt. Även lillebror blir fruktansvärt påverkad av detta. Jag googlar och googlar och har väl insett att det är ganska vanligt med tvångstankar i denna ålder något som även psykologen på bup bekräftade. Det jobbiga är dessa tabubelagda tankar som är oerhört svåra att bemöta. 

TvillingmammaVästgöte: ja vi har under hela semester fokuserat på att göra saker tillsammans. Allt från längre semestertripp med roliga aktiviteter som nöjesfält, hotell, mysiga middagar etc till dagsutflykter, fika, shopping, rida osv. Under tiden vi gör dessa saker så mår hon bättre men sen när vi är hemma i vardagen igen så kommer allt tillbaka. Vi ska faktiskt imorgon ge henne en heldag ensam med oss föräldrar utan lillebror. Där vi hela dagen ger henne 100% fokus. Ja vi ska kolla på privat psykolog då det tar alldeles för lång tid nu. Kuratorn på barn och familjehälsan är tillbaka i mitten av Augusti och ska försöka ge oss en tidigare tid där. Men jag vill ha hjälp NU. 

AnnaZL:
jag ska kolla på privata psykologer, bor dock i ett mindre bysamhälle med väldigt få resurser. Men ska sätta mig och kolla för just nu gör jag allt för att få detta att bli bättre. Sen hoppas jag på en tid till BUP ganska omgående då vi även misstänker adhd och behöver göra en utredning för det

Om ni har långt till psykolog kanske en psykolog som även kan jobba digitalt vore bra? Men jag skulle ändå rekommendera att ni träffas en gång i verkligheten först, men sen kunde ni ta ett eller två digitala uppföljningsmöten alternativt på telefon, 

Jag gick i terapi när det blev pandemi och då fortsatte vi på telefon och det fungerade väldigt bra. 

Stor kram till er! Vilken fruktansvärd sak för er alla att gå igenom. Jag har själv ocd, dock inte i närheten av vad din dotter upplever, men jag vet hur jobbigt det är att grubbla. Något som har hjälpt mig och som kan vara värt att titta på undrr diem ni väntar på psykologhjälp är något som heter eft tapping. Det handlar om att man rankar sin ångest och sedan knackar på akupunkturpunkter på kroppen. 

jag vet, låter sjukt flummigt men många blir hjälpta och även barn då man kan använda ett gosedjur att knacka på. Finns även en app som heter tapping solution som är gratis som du kan börja att titta i. 

verkligen ingen lösning men det kan rycka ur henne under stunden hon sitter med ångest och lura hjärnan att slappna av lite. 

Är skolkurator och har träffat elever, dock något äldre, som har tvångstankar. En kurstor har ingen behandling, ett barn med så pass svåra och omfattande tvångstankar måste behandlas och kanske utredas.

Men det jag vet är att försäkringar inte fungerar utan får motsatt effekt. Ångesten förstärks ju mer ni går in och påtalar och försäkrar henne att inget av tankarna stämmer. Problemet är bla att hennes självtillit är borta och detta förstärks varje gång hon kommer till er  om svar. Bolla tillbaka. Vad tror du själv? Bekräfta även att tankar inte är farliga, att alla har konstiga tankar, att tankar inte är verkligheten utan våra funderingar och rädslor. Just nu behöver hon förstå vad tankar är och hur de fungerar.

Jag är inte barnpsykolog som hon givetvis behöver. Detta är såklart jättejobbigt för henne och er. Men försök att istället för att svara att nej så kommer det såklart aldrig hända att svara och prata mer om att det låter jobbigt för dig att du tänker så, vad tro tror du tanken kommer ifrån, hur känns det när du tänker på det sättet, etc

Jag kan också rekommendera tapping, finns på youtube bla.

Sen tror jag det är viktigt att ni föräldrar är lugna och trygga och inte förmedlar oro till dottern. Lättare sagt än gjort förstår jag, med dessa hemska tvångstankar. Men tänk på vad ni fick höra, detta är bara tvångstankar, inget farligt, inte tankar att ta på allvar. Om ni kan känna er trygga i det tror jag att ni kan ge trygghet till dottern.

Hej. Har personlig erfarenhet av ocd. Är idag vuxen. Fått både terapi och medicin. Er dotter behöver såklart hjälp akut det är SÅ jobbigt med tvångstankar och tvångsbeteende och den ångest och depression som medföljer. Håller med om att ni får ringa massor och be om tidigare tid annars kanske ringa vårdcentralen. Försök ta det lugnt, det går att behandla och få hjälp. Kan du boka möte med lärare/rektor i samband med start och förklara läget lite? Och att ni väntar på hjälp. Som barn visade jag sällan mina tvångsbeteenden eller delade med mig av dem till andra. Förutom mamma. Hade tvång att berätta allt. I vuxen ålder visar jag ingenting. Tvånget blir ofta ett hemlighetsmakeri. Det kommer att ordna sig det är jag säker på

Man lär sig hur man ska hantera tvånget. Låta tankar komma och gå utan att ge dem uppmärksamhet. Man lär sig att motstå tvångshandlingar ritualer och istället möta ångesten som faktiskt klingar av. Man lär sig att en tanke är bara en tanke, inget farligt osv. Förutom vården så finns massor av självhjälp på nätet och böcker

Min pojke har också ocd. Det är dock mycket bättre nu än vad det var. Det viktiga är att inte förstärka ångesten och tvångsbeteendet. Var lugna och svara en gång på frågan eller oron hon kommer med. Nästa gång så säger du lugnt, kom ihåg vad jag sa senast du frågade om det här. Låt henne själv hitta och komma ihåg svaret. Låt dig inte luras att komma med försäkringar och svara på hennes ångest igen, en gång räcker, där måste ni vara stenhårda. Var konsekvent och lugn. 

Det är svårare än vad det låter. Det är verkligen inte lätt men är ni  konsekventa och lugna så kommer det bli bättre. 

Jag skulle ta ett snack med skolan direkt när hon börjar så de vet om situationen och att ni sökt hjälp. Gör de en orosanmälan så är det inget att vara rädd för, det kommer bara innebära att ni får hjälp snabbare. 

Jag hade ringt skolan och pratat med dem, så att de vet läget. Både elevhälsan och lärarna.

Annars är det ju som övriga sagt, man ska försöka att inte följa med i oron utan lugna och vara tydlig med att det inte finns skäl till oro. Men det är skitsvårt! Man behöver ju ha en fungerande vardag också, och som mitt barns psykolog säger: man kan inte träna hela tiden. Det orkar varken barnet eller familjen.  

Vill också tipsa om att läsa info om flickor med autism. De får oftast andra symptom än pojkar. Jag tycker mig se tecken på autism i det du beskriver. Leta efter info från tex Svenny Kopp, Maria Bühler och Lotta Borg Skoglund. 

Om orosanmälan ligger i luften bör TS kontakta soc själv så fort som möjligt, innan skolan hinner det. Min erfarenhet är tyvärr att soc har dåliga kunskaper om psykisk ohälsa och flickor med npf (undantag finns så klart!). Det kan bli väldigt fel. Så ligg steget före och försök få en psykolog att bilda sig en uppfattning så fort som möjligt så att ni har ett proffs som kan hjälpa er i kontakten med soc. Det kan behövas i samtal med skolan också. Har man barn med svårigheter får man ofta höra att det är man själv som gör fel. Läs då boken Svart bälte i föräldraskap. Och ta hjälp av en kunnig barnpsykolog som kan förklara för soc och skola att barn med npf inte kan behandlas som neurotypiska barn. Det kan få jättetråkiga konsekvenser. 

Hej! Jag känner så med dig! Mitt ena barn hade tvångstankar när hen var ca 10-11 år. Tankarna rörde sig kring att ta livet av sig när brödkniven låg framme i köket, att hen skulle bli ett gatubarn utomlands, att hen hade fel på hjärtat, att saker var tvungna att vara placerade på ett visst sätt etc etc. Vi fick fantastisk hjälp av BUP som lärde hen och oss hur man hanterar dessa tankar. Hen fick testa olika metoder. En var att bestämma en tid på dagen (en halvtimme på kvällen) då hen fick tänka dessa tankar. När en tvångstanke kom upp en annan tid sa hen till sig själv ?att jag får tänka på det här kl 19:30?. Det hjälpte hen mycket. En annan metod var att leka detektiv och ta reda på hur sannolikt det var att olika saker skulle hända. Hen kom fram till att sannolikheten inte var stor och det lugnade hen. Vi insåg att försäkran om att det inte kommer att hända (naturlig reaktion förstås) inte hjälpte alls. Stå på dig hos BUP och andra vårdinstanser. Att jag berättade om mitt barns tankar på självmord tror jag gjorde att vi fick hjälp snabbt. Önskar er all lycka till! 

Kan hon ha PANS/PANDAS? 

Många verkar bli feldiagnostiserade med autism men haft det egentligen. 

Läst mycket om andras erfarenheter om det.

Har du ändrat vissa detaljer i ts? Känner nämligen igen situationen. Dock oviktigt hursom.

Kan ni förmedla och prata om VARFÖR hon har dessa tankar? Om hon tidigare litat på den nära anhöriga så förstår man att hon nu ifrågasätter vem hon kan lita på. Har den anhörige begått sexualbrott? Ännu mer förståeligt isåfall att hon får dessa tvångstankar. Fråga om det är därifrån otryggheten kommer. Kanske fråga vad hon behöver för att må bättre.

Skönt att ni ska få hjälp. Tills dess tycker jag inte ni ska tänka att ni ska skydda henne från tankarna, utan snarare följa med i hennes tankar på ett avdramatiserat och objektivt sätt.

Jag har en åttaåring som jag tror kommer att få autism-diagnos. Hans storebror har redan diagnosen. Jag känner igen det där med att snappa upp begrepp och företeelser och sedan ha fullt sjå med att analytisk definiera dem och pröva om de går att applicera i ens egen verklighet. Åttaåringen håller på med det hela dagarna och gör syskonen vansinniga. Ord och begrepp som andra ungar lär sig automatiskt i tysthet, behöver han hjälp att tolka. Om man har det i bakhuvudet är frågan har ni våldtagit mig? egentligen helt relevant. Det ligger inget anklagande i det!

Om man försöker avleda, eller går i affekt, lämnar man barnet ensam med analysen och begreppsförvirringen. Jag kämpar just nu med att lugnt och pedagogiskt försöka förklara världen för mitt barn, och vädjar till syskonen att ha tålamod att göra detsamma. Om vi gör detta bra nu, kommer livet bli enklare för honom, och för oss runtomkring, om några år. Hoppas jag i alla fall...

Styrkekramar!