Överäter

Jag brukade köpa och laga mat i hemlighet i tonåren. Officiellt åt jag bara skolmat och mammas middag (som var bra), men i hemlighet brukade jag köpa mängder McD eller godis eller vad som helst som var onyttigt eller laga varma mackor drypandes av smör när ingen var hemma. För mig var det ett sätt att kontrollera min ångest, jag kände mig fri och som om det var något i mitt liv jag kunde kontrollera och styra helt själv (även om jag mådde jättedåligt av det, det är inte kul att vara en fet tonåring). Utåt sett mådde jag dock bra och hade vänner och bra betyg. Ingen visste.

Jag gick tyvärr aldrig i terapi för min ätstörning (vilket det ju var), det gick i vågor i större delen av mitt vuxna liv och det tog många år att bli fri från det. Idag är jag nästan 40 och ?frisk? men kan fortfarande känna ett otroligt rus (som inte går att jämföra med något annat) om jag äter något onyttigt. Det som hjälpte mig mest var att öppna upp mig inför min man och att få barn själv. Nu är jag vaksam och vet mina triggers och vad som ligger bakom mitt ätande. 

Om det kan vara något liknande hos din son hoppas jag han får hjälp mycket, mycket tidigare. Har lidit enormt och önskar ingen det. 

Jag tycker du ska sluta prata om mat. Han vet redan detta och han vet att han är överviktig. Anledningen till att han överäter vet vi inte - det kan vara medicinskt, finns vissa sjukdomar och ämnesomsättningsstörningar som ger en omåttlig aptit, där man faktiskt är hungrig som om man svälter hela tiden. Det kan vara psykiskt, hetsätning är en ätstörning som är lika allvarlig som anorexia. Men i vilket fall är det nog knappast information som fattas. Han vet att han är tjockare än de andra i skolan, han vet att han inte orkar lika mycket, blir andfådd på idrotten och mår dåligt. Skäms säkert massor över sitt ätande också. Så det där pratandet är BARA dåligt. Han får fler tillfällen till självhat, fler tillfällen till skam. Han behöver inte det. Bra att ni går till barnmedicin - försök att ha något samtal UTAN honom då så att du kan prata fritt. Försök att göra besöket så icke-skamligt som möjligt för honom och sitt inte och försök visa att du minsann är en bra människa med goda matvanor (en fälla som är lätt att hamna i som förälder) för det är inte för att bekräfta ditt föräldraskap ni är där. 

Och kanske måste du någonstans också förlika sig med att din son är överviktig. Inte överviktig just nu innan han tar tag i vikten. Utan överviktig, punkt. Med allt vad det innebär av omgivningens dömande blickar och fördomar om hur du nog är som förälder. Försök att stötta honom PRECIS SOM HAN ÄR. Det är det viktigaste av allt, faktiskt. 

Jag skulle ändå börja köpa mat för dagen oavsett kostnad. Det behöver inte bli så mycket dyrare.

Och sluta köp hem snacks, godis, juice, saft, läsk, bullar mm. Det som inte finns kan inte ätas upp. 

Det måste avdramatiseras kring mat!
Jag har samma problem, nu en bra bit in i vuxenåldern, inte tjock men skulle absolut kunna tappa ett par kilon, trots att jag tränar mycket och är väldigt aktiv.
Min mamma har under hela mitt liv fokuserat kring mat, hur mycket jag äter, om jag äter dålig mat, säger usch vad äckligt om jag tar en kaka, pratar om andras matvanor, hackar och kommenterar hela familjen. Helt klart har hon ätstörningar och jag har fått ett sjukt osunt förhållande till mat. 
Set enda som hände med hennes pikar var att jag började dölja maten, överåt när jag fick chansen och smusslade med onyttigheter. 
Jag har haft alla möjliga ätstörningar och har det fortfarande.
Önskar så att hon hade avdramatiserat maten istället för att lägga fokus på den.
Hon håller fortfarande på, jag blir irriterad och tar en kaka bara för att och sen blir det världens cirkus med att jag provocerar och alltid ska bråka. Låt mig vara, låt mig äta det jag vill utan att kommentera!

I Sverige har vi en kultur av att unna oss något när vi gjort något bra? Unna oss choklad osv - extra gott på helgen. Mat ska vara fokus och gott men kan vi sluta belöna oss med den?

Jag vet ett bra Instagramkonto jag gärna tipsar om som tar upp det här med skeva förhållanden till mat.

Jag tror att du ska försöka låta någon annan hjälpa dig att avdramatisera ätandet för honom, kan ni försöka få kontakt med en dietist?
Jag tror verkligen inte att det hjälper att skambelägga ätandet.

Lycka till!

Tydligen måste man ha fetma för att komma till en dietist, men skolsköterskan har ändå valt att skicka iväg en remiss till barnmedicin. Vi har stått i kö i 1 läsår utan att fått komma dit. Vi fick ett brev hem där det stod att det var långa väntetide. 

Jag blir rätt ledsen när jag läser din (och några andras svar). Jag försöker att inte skambelägga, men jag gör det ändå. Jag försöker vara acceptabel med att han får äta fika, men det är svårt. Han blir lätt hysterisk kring det. Egentligen tror jag att det mest är ett känsloätande. Jag tror inte han mår helt hundra. Han är svår att prata med.

Vet du vad kontot heter? Vill gärna följa.

Jag menade verkligen inte att moralisera kring hur du hanterar situationen, ville bara berätta hur jag upplevt och fortfarande upplever det med liknande problematik. Jag är helt övertygad om att du gör så gott du kan, vilket förstås min mamma också försökte men det slog verkligen fel där.

Var inte säker att man fick länka här? instagram.com/oliviaskosthelhet
Tycker att hon är vettig.

Kan ni söka vård privat istället för landstinget? Jag har i andra ärenden fått betydligt bättre hjälp på så sätt och kostnaden blir ju inte högre då mitt högkostnadsskydd fortfarande gällt 

Alarmerande, det är gossens framtid som står på spel, hälsa, möjlighet att delta i fysiska aktiviteter och inte minst risk för mobbning; att bli utesluten i alla möjliga sammanhang. Kamrater är inte alltid snälla, nog kommer han att bli retad vilket kommer att påverka skolresultatet, i värsta fall blir han hemmasittare.                                                                   TS är ju medveten om problemet och gör vad hon kan för att begränsa det fullständigt gigantiska matintaget och hon har även sökt professionell hjälp.                                                                                  Någon uppmanade TS att söka hjälp privat, det kanske är enda möjligheten att få hjälp innan svårigheterna tilltar. Så mycket vet jag om övervikt;  det går inte att bara minska portionerna från en dag till annan; en redan stor kropp och utvidgad magsäck kräver näring, i annat fall känner den fete sig vrålhungrig. Det måste ske under strikt kontroll och sonen måste vara införstådd med detta.               

Alarmerande, det är gossens framtid som står på spel, hälsa, möjlighet att delta i fysiska aktiviteter och inte minst risk för mobbning; att bli utesluten i alla möjliga sammanhang. Kamrater är inte alltid snälla, nog kommer han att bli retad vilket kommer att påverka skolresultatet, i värsta fall blir han hemmasittare.                                                                   TS är ju medveten om problemet och gör vad hon kan för att begränsa det fullständigt gigantiska matintaget och hon har även sökt professionell hjälp.                                                                                  Någon uppmanade TS att söka hjälp privat, det kanske är enda möjligheten att få hjälp innan svårigheterna tilltar. Så mycket vet jag om övervikt;  det går inte att bara minska portionerna från en dag till annan; en redan stor kropp och utvidgad magsäck kräver näring, i annat fall känner den fete sig vrålhungrig. Det måste ske under strikt kontroll och sonen måste vara införstådd med detta.               

Jag hetsåt när jag var yngre tonåring, började såklart gå upp i vikt, min familj är dock väldigt kroppsfokuserad.
Jag hetsåt för att jag ville känna kontroll över något och dämpa min ångest, jag fick ständigt höra hur smal och snygg min syster var, men jag var ju ?charmigare? (läs, den fulare men roligare systern). 

min mamma tog mig åt sidan och sa att jag började gå upp i vikt, började prata massor kring mat, vad som är bra, vad som är dåligt. Jag blev otroligt ledsen, för även om jag utåt såg ut att må bra, mådde jag väldigt dåligt inombords. min pappa och mamma tog med mig på promenader, jag gick ju ner i vikt men sökte ett annat slags kontrollbehov för att dämpa ångesten. Istället fick jag ortorexi (träningsmani och extremt kontrollbehov av mat). Jag tränade varje dag, kunde springa milen innan skolan, jag vägrade äta något som någon annan tillagat, behövde veta kalorierna i allt jag åt. 

Jag blev extremt vältränat utåt, men mådde ändå kasst. nu är jag frisk, men hjärnspöken finns kvar. jag är ?rädd? för vit pasta, vitt bröd, jag äter inte om min man Inte köpt fullkorn exempelvis. Såna fix idéer finns kvar.

det jag vill säga med detta, ta hjälp av ett proffs, barn kan reagera extremt olika på dessa kommentarer om mat. Jag önskar att min mamma tog hjälp av ett proffs istället, kanske hade jag inte behövt leva med ett ständigt kroppshat, som jag gör idag trots att jag inte är överviktig. Även om hon menade väl så kändes det som att allt Som spelade någon roll var min vikt och mitt utseende, istället för mitt välmående.

Det är ju alltid knepigt med barn-föräldrar och vikt då det lätt blir en fixering och man tar åt sig på orimligt sätt. Minns än idag mer än 35 år senare att det naglade sig fast en ?mamma tycker jag är tjock? och att inte duga och alla möjliga hangups runt mat när hon köpte sötningsmedel att ha på filen för att jag hade för mycket socker på. Det var inte alls vad som var hennes tanke utan mer att det inte är nyttigt att äta en massa socker (vi pratade om det långt senare när jag var vuxen). 

Så det är absolut bättre om det går att lösa så att någon professionell pratar med honom om det, så länge han inte frågar själv. 

Sen går det ju inte för sig att han lagar mat utanför måltiderna stup i kvarten helt oavsett om han väger för mycket eller inte. Ekonomiska skäl och att man helt enkelt inte äter middag 3 gånger. Fokusera på det istället för vikt. Viktigt även att samma regler gäller för alla i familje. Är man hungrig utanför måltiderna får man ta frukt/morotsstavar etc saker. Att säga att någon som är hungrig inte får äta fungerar sällan bra men det är svårt att äta på tok för mycket av t ex äpplen och morötter, magen säger normalt ifrån innan det blir ett problem. 

Gör inta sådana påpekaden om chipsen, det är inte direkt något ?konstigt? mer en chipspåse på fredagen för en tonårskille och det kommer definitivt bli sur reaktion om han gör sådant som ?alla andra? gör och du är där med pekpinnar. Så länge han äter extra middagar är det dessutom helt meningslöst att peta i saker som vad och portionsstorlekar. Om han slutar med det men fortfarande går upp i vikt kan man börja titta på det. Chips till helgen är onödigt att skapa konflikt om. Inte chips och godis till vardagen är helt rimligt för alla i familjen oavsett vikt. 

Även om han skulle äta samma totala mängd mat men bara en middag istället för de där extra vore det en vinst. Då är det i alla fall ett steg mot normalt matbeteende och man kan steg för steg dra ner mängden med att äta långsammare osv. Men att laga mat på natten på det sättet är missbruks beteende  Och ett betydligt större problem än om man äter lite för mycket energi. 

Sluta köpa hem en massa godsaker då..............?

Du springer runt och startar trådar om att han överäter den skit du köper hem att ära till er? Du köper alltså inte mat utan mängder utav godis och chips och gömmer inne i skåpen.. och sen gnäller på att han är fet..

Samtidigt är det du som sitter där med plånboken och bestämmer vad det är soM ni behöver handla hem..

Vem köper hem godis sen och säger till ungen att: Det här får alla utom DU äta......?

Hade du sett allvarligt på situationen så hade du lagat hälsosam mat, fisk och kyckling och mera sallad till era middag.

och det enda du hade haft till borde vara popcorn vilket är ett nyttigare alternativ då han inte klarar av att hålla sig borta ifrån läsk och godis..

Förtvivlad nickar du också... omg så mycket drama.. 

sluta upp med socker du med då..

Enligt honom själv vill han inte äta grönsaker för det är ?bara till för kaniner?. Jag påtalar att vi inte har råd att han äter så mycket och ofta. Då undrade han om vi var fattig. Enligt honom äter kompisar (som är normalviktig) lika mycket och han har namngett en kompis som också lagar mat på natten. Tonåringar har förvisso helt andra dygnsrytmeR än en annan. 

 

Han äter inte sallad så vi måste köpa godis åt han.............

Det är du som är vuxen, det är du som bestämmer vad det är som ni skall äta.......

Nu har jag väl aldrig skrivit att jag köper hem MÄNGDER med chips och godis som alla utom han får äta? Jag handlar till kalas eller fest. Jag köper mindre godis på lördagen. 

Kyckling är Just det vi köper mest. Det ingår i katergorin mat hos oss. Grönsaker vägrar han. Då vi har olika dygnsrytm och han är ensam hemma om dagarna är det svårt att kontrollera vad och hur mycket han äter. Man kan bli tjock om man får i sig för mycket kalorier. Det kan man få även av kyckling. 

Problemet är inte min mat. Problemet är vad han stoppar i sig då jag inte ser. Han har ju egna pengar med. 

 

Då firar ni födelsedagar varje vecka då, om han lyckas äta så mycket godis att han börjat blivit fet.. 

Det är ingenting man blir av att fira födelsedag en gång om året bara..
Som det borde va.. 

Problemet är att han är 15, då är många killar i ett utvecklingstadie.. Min lillebror åt 3 portioner varje måltid när han var 15, och det gör inte ens vår farsa... 
Och inte blev han något fet pga det.. 

Så sluta köpa chips, läsk och godis. Och sluta fira födelsedagar varje fredag.

Det var du själv som sa att du springer runt och gömmer kakor och godis inne i hemmet.. Så det är ingenting jag hittat på bara... 

Säg åt honom att ok, inga grönsaker, men då måste han äta 200 gram lever i vecken för att täcka upp för den förlorade näringen. 

Men som sagt, börja servera honom lchf, den behöver inte vara strikt, der räcker med liberal. Och börja hålla i plånboken. Han får månadspeng? Ok, då får han det, och så får han stå för allt som inte är mat hemma, busskort OM han behöver det, basic hygien och basic kläder. Resten får han köpa för sin månadspeng. Även om han får hela barnbidraget så räcker det inte till McDonalds och nattmat varje dag i månaden. Och sluta köpa hem onyttigheter. Ha sånt på ditt jobb eller något istället och plocka bara hem samma dag som du ska äta det om du nödvändigtvis ska snaska framför en film eller något.

Dina exakta ord...: Jag gömmer kakor, chips och godsaker för att det kan inte ligga i skåpen.

Och vilka ska äta det, om du springer runt och gömmer det för han?

Killen verkar ha tagit över helt och hållet i familjen; han verkar ha tagit rodret, och varför? Därför att han kan, mer komplicerat är det inte.                           Grönsaker är för kaniner? Varför låter ni honom komma undan med sådana påståenden? Han skulle givetvis ha lärt sig äta grönsaker som litet barn; detta kan inte dyka upp nu som en överraskning att han inte lärt sig det. Och varför finns det kakor och godis i skåpen? Där ska finnas knäckebröd och måltiderna äts tillsammans med övrig familj; ingen privat matlagning. Inte ska väl han springa uppe om nätterna och sätta på kokplattor? Att andra ungdomar gör det tror jag inte på ett ögonblick, det säger de om allt möjligt, "alla andra får". Farligt detta med spisar, dyrt med all onödig och fettbildande mat. Men lite sent nu att påpeka saker och ting när familjen går i hans ledband.